PLD – Post Lopp Depression?

Lidingöloppet är avklarat! Återigen satte jag nytt personligt rekord på loppet, vilket känns fint. 2:51:15 löd sluttiden. Så jag känner mig nöjd.

Men efter loppet (jaja, det har bara gått en dag…) har jag känt en tomhet. Vet inte om det beror på att det var det sista “stora” loppet jag gör för i år, eller om det är något annat. Det kan ju också bero på att det var det sista större målet jag hade som nu blev spikat.

Det har ingenting att göra med att jag var tvungen att spöa brollan, det var ju bara en kul familjepryl, men det var viktigt för mig att slå min egen förra tid. Och nu har jag gjort det. Och det var dessutom det tredje av tre mål jag har haft.

Lidingö 2014

Lidingö 2013

Låt gå att det här var ett litet mål, ett mål som jag satte upp för ett år sedan (alltså, direkt efter förra Lidingöloppet). Men jag har också lyckats fixa två andra målsättningar (drömmar?) som jag satte för mig själv redan för 7 år sedan.

För 7 år sedan började jag ta upp löpningen på allvar igen. Innan dess hade det varit något som jag gjorde en gång vart annat år, börja träna hårt i ett halvår, för att sedan lägga av. Något som min kära morfar gnällde över. Han ville ju inget annat än att jag skulle börja springa på riktigt… :)

När jag började på riktigt igen, år 2007 – det år jag började föra lite dagbok över mitt löpande – så hade jag två drömmar. Då ska man ju komma ihåg att det var en milstolpe för mig att springa en mil utan att stanna…. Ska jag vara ärlig så, då hade jag bara en dröm, ett ouppnåeligt mål, att en dag springa Stockholm Marathon. Det andra målet kom ett år senare då jag faktiskt hade kunna hålla liv i träningen ett tag, och det var att springa milen under 45 minuter.

Och nu, år 2014,  har jag ju lyckats uppnå dessa mål! Jag sprang Stockholm Marathon! Och på Torshälla-milen nu i augusti, så gick jag under 45 minuter på milen! Och jag slog min tid på Lidingö från förra året! Jag hann dessutom med att springa ett fjällmaraton på det.

Sthlm marathon

Under 45

Så just nu är jag lite så här att, vad kommer efter detta? Och jag är dessutom lite trött på att jaga tider. Har sprungit en massa lopp i år, och det känns just nu som att det kommer bli betydligt färre nästa år. I alla fall färre lopp att jaga tider på.

Jag har anmält mig till ett lopp nästa år, och det är AXA Fjällmaraton, som kommer bli tufft som fasen, men förmodligen riktigt roligt! Men utöver det? Ser inte att jag kommer springa så många fler lopp än det. Däremot tror jag att jag kommer försöka jaga upplevelser i stället. Ska försöka ta mig ut och springa mer på Sörmlandleden och definitivt så ska jag försöka få till mera fjäll-löpning! Kommer ihåg när jag segade mig upp till sista vätskekontrollen vid 37 km på Sälens fjällmara i år, och de frågade hur det kändes och jag svarade: “Det är tufft så in i helvete!”, och de svarade: “Men du ser ju så glad ut!!” :) Och det var jag! Det var en sådan enorm upplevelse, något jag inte kände nu på Lidingö tyvärr.

Men om jag ska berätta lite om Lidingöloppet då? För det första fick jag en absolut jättedålig start! Åkte först till Micke i Helenelund för att dumpa sambo och hundar. Fortfarande ute i god tid. Sen tänkte jag att skulle ta bilen till Gärdet i Stockholm och parkera där, ta tunnelbanan till Ropsten och sedan gratisbussarna till Lidingö. Problemet uppstod när jag skulle svänga av E4:an mot Norrtull. Vilka jävla köer! Det tog en timme att komma från Karolinska till Norrtull! Så hela min planering gick ju käpprätt! Jag hade ju planerat att komma ut till Lidingövallen, hämta ut min nummerlapp, lämna in väskan och ta några korvar och lite vatten. Min frukost intog jag redan vid 06:30 på morgonen och starten gick klockan 13. Ingen bra kombo.

När jag väl kom in till Norrtull så var det inte att tänka på att dra Vallhallvägen fram till Gärdet, utan det blev att köra Sveavägen och sedan kryssa mig fram till Gärdet. Såg på kartan att det stod i stort sett still hela vägen till Stadion. Väl vid Gärdet hoppade jag på tunnelbanan till Ropsten, klev ur och såg en sjuukt lång kö till dessa gratisbussar. Nu började pulsen stiga lite granna kan jag säga! Men det var ju bara att bita i det sura äpplet och försöka hitta vart det gick snabbast i denna kö. Hittade en sträng till vänster som verkade gå fortare än resten av gänget och till slut kom jag med en buss.

Framme vid Lidingövallen och en snabb koll på klockan visade att jag hade ca 50 minuter kvar till start… Sprang till tältet för utlämningen av nummerlappar, stod lite i kö, rusade ut och började byta om. Hade klätt mig alldeles för varmt! Packa om ryggsäcken, stå i kö för inlämning av ryggan, och sedan dags att ta sig de knappa 2 km till startfållorna. Fanns inte så mycket tid kvar att försöka hitta den där korven kan jag säga. När jag väl kom fram till startområdet hade jag fem minuter till godo innan starten gick!! Men jag var där i alla fall.

Det var inte den bästa uppladdningen, men som sagt jag lyckades slå min tid från förra året. Och jag vet inte. Men efter 2 mil (igen) blev jag helt slut! Det var inte mycket kvar i benen att ge. Jag antar att det var en kombination. Dels hade jag inte käkat på länge, det var verkligen så att jag kände hur energin i kroppen försvann, och dels tror jag att det beror på att det är så många som springer… Låt mig förklara närmare.

När det är så många som springer, framför allt i ett terränglopp när det är begränsat utrymme, så är det helt hopplöst att försöka springa den första kilometern. Många gånger går man. Och när man väl har passerat första kilometern, då blir det en stress. För jag har ju förlorat så mycket tid…. Tror första kilometern gick på 8 minuter, och det håller ju inte när jag har en tid att passa! :) Och efter det blir det lite som ett intervall-lopp när man fastnat bakom en idiot som inte fattat att man ska hålla till höger om man inte springer så fort, och sedan ska försöka ta sig förbi en klunga som springer för långsamt…

Ett tag hade jag ett tempo som skulle landa på 2:40, och det kändes riktigt bra. Men jag tror att de förutsättningar jag beskrivet gjorde att jag tappade orken vid två mil. Det var ren viljekraft (och en hel del gång i de branta backarna) som gjorde att jag tog mig i mål… Märkligt hur man glömmer bort hur jävla kuperat det är den sista milen… :)

Faktum är att jag var faktiskt mer trött efter Lidingö än efter fjällmaran i Sälen! Och den började med en mil i uppförsbacke! Men där är det lite annorlunda. Där går det långsamt upp, långsamt ned, långsamt upp… osv… Lidingö är upp/ned, upp/ned hela tiden. Spöar kroppen hela tiden!

Så. Just nu är jag trött på framför allt dessa stora lopp, med allt för mycket människor, för mycket press att skapa bra tider. Tror att det kommer bli lite av ett sabbat-år nästa år. Förutom AXA fjällmaraton, som jag är anmäld till, har jag planer på att springa Lidingö-ultra nästa år. 50 kilometer… Men som det känns just nu, jag vet inte…. det känns som att det kommer också att kännas som ett tävlingslopp att stressa sig till. Tror just nu att jag hellre försöker fixa 50 km på Sörmlandsleden i stället….

Vem vet, om allt går i lås så kanske jag faktiskt lyckas springa hela Bakom Götet – ideén! :-D

p.s Jag slog ju brorsan i år, men det finns faktiskt en tid kvar att slå… Och det är min morfar. 1966 (eller om det var –67) så sprang han Lidingöloppet på 2:41, så egentligen är han ju bäst i familjen. Då var han 46, alt 47 år. Så jag känner att jag har all möjlighet att slå honom… om jag vill…. Men jag tror att jag ska låta honom få ha kvar det rekordet! Det var han som introducerade mig för löpning, och han har hjälpt mig med mycket här i livet. Det känns som att jag inte kommer jaga det rekordet, utan det vill jag att han ska ha kvar. Så att det finns det som en påminnelse om att han är den största för mig! Saknar dig!

I vanliga fall tävlar jag bara mot mig själv

Men den här gången tänkte jag nog göra ett undantag! Det jag tänker på är Lidingöloppet nästa vecka. Då tävlar jag också mot min bror…. Jag har inga som helst problem med att han har haft den bästa tiden av oss två på loppet, det var helt ok. Tills förra året…. Jag menar, det är alldeles för snöpligt!

LL Resultat Detta måste jag göra någonting åt! :)

Känner att jag kan vara på G i år. Hade mitt sista långpass inför Lidingö idag, det blev 29 km på 2:43:30. Låt vara att det är lite mera kuperat på Lidingö, men det här var ju ändå “bara” på träning… Och kroppen kändes riktigt tung idag, jag hoppas bara att det är pga förkylningen förra veckan och hyfsat hård träning efter det.

Det får bli ett pass med ETK på måndag, och kanske ett på jobbet på tisdag, sen ska jag vila mig i form!

Jag ska i alla fall göra mitt bästa att ta över familjens rekord! :-)

#1milvartredjetimme

Idag testar jag något nytt. Ultra-intervaller! Precis som rubriken säger, man springer en mil var tredje timme under ett dygn, med start kl 00:00. Låter lite sinnessjukt, jag vet! När jag dessutom lyckades somna strax efter kl 22 och vaknade upp 1½ timme senare, då började jag fundera lite på vad tusan jag sysslar med…

Har vacklat i två veckor nu. Tänkte att jag har nog tagit mig vatten över huvudet, det här är en för stor grej för mig. Men sen har jag babblat om det på jobbet så mycket att jag nu är tvungen! :)

Sagt och gjort! Vid midnatt stod jag iväg. Dum som jag var så tog jag mig ned till Torsharg och sprang 5-km spåret där, och den pannlampan jag har är alldeles för svag för att springa i skogen när det inte är becksvart ute och gärna lite snö på marken som hjälper till att reflektera ljuset. Det gick väldigt långsamt på stigarna! Trasslade mig runt på något sätt i alla fall, och fortsatte runt Torshälla ån, sprang förbi en snubbe (kanske i min ålder, kanske lite äldre) som hade parkerat ändalykten rakt ned på backen! Såg inte helt nykter ut, och Hamnkrogen låg ju bara 50 meter därifrån…

IMG_1715

Hemma igen käkade jag en banan och lite nötcreme och la mig och knoppa en timme tills alarmet ljöd igen. På’t igen med andra ord! Bytte bort mina Salomon skor till mera asfaltsnära Asics, och gav mig iväg på andra milen för dygnet. Denna gång i lätt sommarregn, helt vindstilla och en hel del syre i luften. Underbart!

Döm om min förvåning när snubben fortfarande satt kvar på samma plats! :) Suttit där i ett par timmar minst! Sprang ut till Mälarbaden och tillbaka. Passade på att fota när jag var längst nere vid hamnen, bara jag och måsarna. På vägen tillbaka hittade jag både rådjur och räv! Stor yvig svans hade den också. :) Man får vara med om mycket när inga andra är ute och rör på sig. Lite yoghurt och sedan i säng för 40 minuters sömn!

IMG_4499

Intervall nummer 3. Oj oj vad det var svårt att gå upp ur sängen! Bristen på sömn börjar bli påtaglig nu. Lyckas ta mig iväg ändå, tio minuter sen, men det får gå. Fruktansvärt stel i benen nu, funderar på hur sjutton jag ska kunna ta mig runt nästa rutt. Dock hinner jag inte så långt i mina funderingar. På Östra Torget hittar jag full-gubben igen! Nu har han somnat i buss-kuren. Tur han sov, hade sett mig igen hade han nog börjat tro att han har delirium! :-D

Fortsätter pinna på och kommer fram till OK Tors klubbstuga, tänkte ta mig an 5:an där. Gradvis under de två kilometerna dit, märker jag hur benen börjar svara mer och mer, och tempot ökar från 6:40 (!) per km till 6:09. Nu börjar jag tro att jag kan komma i land från den här rundan också.

Tyvärr börjar mitt högra knä (det som började krånga på träningslägret i Kolmården för en dryg månad sedan) spöka igen. Först tänkte jag inte så mycket på det, men det kommer mer och mer. Därför tar jag beslutet att det blir bara tre intervaller den här gången. Vilket är jättetråkigt, jag tycker det var ett himla roligt koncept. Om Pace on earth drar igång flera ultra-intervaller så kommer jag definitivt försöka haka på igen. Tror också att jag ska försöka anamma denna typ av träning och försöka slänga in någon variant i min egna träning fram över. Kanske som det blev idag, någonstans mellan 3 och 5 intervaller under en dag?

Nu ska jag gå och käka en redig frukost, för det kurrar i magen nu!  Och jag är trots allt ganska nöjd! :-)

NYTT DISTANSREKORD!!!!!!!!!! Och efter det kommer det nya utmaningar!!

I och med min lilla återhämtningsrunda igår på 3,3 km så har jag slagit ett all-time-record!

Sedan jag tog upp löpningen igen 2007 och då samtidigt började föra dagbok över hur jag tränar (på jogg.se), så har det gått upp och ner… I början var det väldigt lite löpning när jag tittar, men å andra sidan så började jag föra dagboken i september, samma månad jag sprang mitt första Lidingölopp…

2011 var tydligen ett rätt dåligt år…

Anywho… I och med min runda igår så har jag i år, redan i juni, satt ett kanonrekord! Nu i år har jag sprungit 714 kilometer! Förra året var det år som jag sprungit längst, och då hann jag med 709 kilometer!

Jävlar va det går!

Jävlar va det går!

Känns som att jag är på väg någonstans nytt här i livet…. Var kommer det att sluta??

Känns som att jag börjar hitta rätt nu. Har fått en extra boost via klubben, och dessutom har jag lyckats fixat ett av mina allra största mål (hittils), Stockholm Marathon. Nu börjar jag hitta rätt läge tycker jag.

Resten av året är lite småtävlingar, som avslutas med Sälens fjällmaraton och ett 50-års jubilerande Lidingölopp, där jag håller utmaningen i Sälen som det stora.

Så… vad ska jag göra nästa år? Jag har en plan! Tänkte börja med att försöka springa Lidingö-ultra som ligger på 50 km. Sen är det dags……….

….dags att göra slag i saken och ge bloggen skäl för sitt namn! Hoppas jag… det är mycket som ska falla på plats, men om allt går som jag vill (inte planerat ännu!), så kommer jag göra ett försök på Stockholm – Göteborg nästa år! Det känns som att jag kan tro tillräckligt på mig själv nu att göra en sådan utmaning.

Önska mig lycka till, och kika gärna in för att kolla hur det går! :)

Nu ska jag ta en bärs!!

Tar en bärs och ser fram emot nya utmaningar!

Tar en bärs och ser fram emot nya utmaningar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Detta förbannade marathon!

Får börja med att även här be alla om ursäkt för mitt gnäll om att jag inte skulle springa Stockholm Marathon i lördags. Jag var verkligen inställd på att inte springa, lade till och med ut startbeviset för försäljning, så det var aldrig något snack. På fredagskvällen, alltså dagen innan loppet tyckte jag nog ändå att jag kände mig en gnutta bättre, förkylningen var på väg att släppa. Dessutom hade ingen försökt köpa startbeviset, som faktiskt gått loss på 800 riksdaler och inte hade jag någon Stark-klar heller.

Så jag passade på att överraska sambon lite med att hon trots allt skulle få göra en Stockholmsresa på lördagen! Fast hade jag vetat då (eller i lördags morse) hur min uppladdning inför loppet skulle bli, ja då hade jag nog låtit bli att åka ändå!

Allt var yrigt på lördagsmorgonen. Det blev en tafflig frukost (kaffe och tre limpskivor), missade att ta med mig plåster och vaselin. Fick inte heller med mig något att dricka innan loppet och vi kom iväg en aningen lite för sent. Började med att åka till Helenelund för att lämpa av Carina och hunden. Kom sedan på att det smidigaste skulle nog vara att ta sig till Liljeholmen och köra röda linjen därifrån. Sagt och gjort, åkte till Liljeholmen, parkerade och hittade inte mina skor! De ligger ju hemma! Satans j**vla skit vad det ska vara bökigt att försöka komma till start på detta lopp! Verkar som att Stockholm marathon ogillar mig skarpt!

Så vad göra nu? Nummerlappen måste hämtas ut inom 45 minuter, får börja där. Och inte ska man räkna med att tunnelbanan går som jag hoppats. Missar tåget mot Mörby och får byta vid T-centralen. Och jäklar va med folk det var där, alla på väg mot Stadion. Sakta gick det, men till slut, klockan 10:50 kommer jag in till hallen och kan hämta ut nummerlappen. Tack och lov ligger expot och mässan i samma hall, och där säljer Löplabbet skor (Asics, så klart, men va gör väl det, det brukar jag ju springa i på asfalten). 20 minuters utprovning och testlöpning på rullband och 1400:- fattigare kan jag ändå börja röra mig mot startfållan. Nu finns det ju liksom ingen återvändo, den fanns ända fram till skoköpet.

Kommer till startfållan, har hittat lite vatten och sportdrycksutdelning på vägen, så jag har väl lyckats få i mig 3 dl vätska innan loppet i alla fall. Fortfarande osäker på förkylningen, börjar få lite ont i halsen igen, men det kanske bara är inbillning? Eller nervositet? Börjar fundera på hur jag ska springa istället för att känna efter om jag är sjuk eller inte. Kommer fram till att jag ska inte ha bråttom i början. Bara försöka komma in i löpningen och hitta ett tempo där det känns lättsprunget.

Sen går starten! Det är väl så att första biten sluttar lätt utför, vilket kanske förklarar mitt tempo. Hade en snitthastighet på 5:13 första 5 kilometrarna! Det var nog lite för fort! Även om det kändes bra. Första milen var otäckt lättsprungen, men efter första milen började de helt nya skorna göra sig påminda första gången. Rejält skavsår på höger häl!  Förutom det så gick det ganska lätt, satte nytt personligt rekord på halvmara-distansen! Det var ju ganska peppande! Fast det var där, ganska precis runt halvmara-sträcket som det började kännas tyngre…

Lyckades hålla mig under 6 min/km-sträcket fram t.o.m. 25 km, sen började de helt nya skorna göra sig påminda en andra gång! Började få riktigt ont i vänsterfoten. Stannade ett par gånger bara för att knyta om den rackarn. Hjälpte inte så mycket tyvärr, men fick några minuters andhämtning i alla fall. Men nu började tiderna rinna iväg. Mellan 30 och 35 landade jag över 8(!) minuter på kilometern. Då var det riktigt riktigt jobbigt! Gick flera gånger. Under en av dessa gångmarcher kom en vänlig själ fram till mig och gav mig hans sista tre tabletter med druvsocker! Snacka om välbehövligt!

När druvsockret började kicka in och jag började känna efter, så insåg jag att flåset var det ju inga problem med. Däremot var jag stel som fan i benen, krampkänsla i vänster vad (men ingen kramp!), ont i övrigt i höger vad och båda låren. Fast, som min gamla chef sa när jag druttade på ändan första gången jag testade snowboard och bröt ett revben: ”Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen!” Så jag började försöka ta ut stegen nu i stället, och faktiskt, gick det inte lite fortare… Inte så himla mycket, men jag sänkte kilometertiden med en minut i alla fall! :)

Efter att jag passerat Kungliga biblioteket var jag nära på att börja gå igen, men blev då omsprungen av ett par tidhållare som skrek ”KOM IGEN NU! Haka på oss, 4:30-gruppen!!” Sagt och gjort! Kom ikapp dem och såg att det var tidhållarna för de som startade klockan 12, jag startade 12:10, vilket betydde att om jag hakade på dem hela vägen så skulle jag komma en ”bra” bit under 4:30 i alla fall. Det gjorde fantastiskt ont i kroppen sista biten, det var nog de tuffaste 2,5 kilometer jag sprungit någonsin! För att inte tala om hur jäkla långt det var kvar att springa efter att jag kommit upp till Stadion! Runt hela skiten skulle man springa innan det var dags att komma in på själva Stadion.

Väl där fanns det inte mycket kvar att ge. Såg efter kurvan att jag hade chansen att komma in under 4:20, så då lyckades jag faktiskt driva på tempot lite lite till. Vilken känsla att få gå i mål! Det var faktiskt som att tårarna var nära! Att nu kunna kalla sig ”MARATON-LÖPARE!!” Fy fasen va gött!

För att sammanfatta det hela lite granna. Det var, även om det var motigt att lyckas komma till start, riktigt riktigt roligt att jag tog beslutet att springa. Fyra gånger tidigare har jag försökt komma till start, men av olika anledningar inte kunnat. Fantastiskt kul att springa inne i Stockholm, i hyfsat väder och folk överallt! Oavsett hur trött man är så ger dessa människor riktigt bra pepp! Framför allt känns det extra mycket att börja gå, det vill man inte visa! :)

Den delen av loppet som går på Djurgården kan jag hoppa över däremot! Dels var det ju där som det började göra förbaskat ont, och bli förbaskat tungt, och där var det verkligen INGEN publik, bara ett snöre av löpare. Västerbron kändes hur lätt som helst…! Första varvet… Norr Mälarstrand ingav också lite pepp på andra varvet, när jag tittade in i sjuktälten och såg folk ligga och få massage kände jag mig starkare! HAHA! Jag kan springa längre än ni!, typ.

På tal om det kan jag inte låta bli och tänka på killen som jag såg på Sturegatan, precis innan Humlegården. Stackarn hade kollapsat en ynka kilometer från mål! Det är tragiskt!

Kommer jag springa Stockholm Marathon någon mer gång? Vet inte faktiskt. Då måste jag nog ha mera asfalts-träning i benen tror jag, och just nu vill jag bara ut i skogen och köra. Så i så fall lär det dröja ett tag innan nästa gång. Jag är ändå väldigt glad och stolt att jag sprang nu, och det var ändå rätt beslut att låta Stockholm bli mitt första marathon. Nu blir det fortsatt vila, men kanske att jag tar några små löpsteg framåt torsdag!

Hålltider

Hålltider

Något sliten kille på väg mot mål!

Något sliten kille på väg mot mål!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Så, det blir trots allt ingen mara i Sthlm den här gången heller!

Det är ju själva fan!! Det verkar som att det finns något som heter öde i alla fall. Jag fattar inte! Det verkar som att vi har något emot varandra…. Jag anmäler mig, och kommer i form, och sen är det alltid något som gör att det skiter sig!

Denna gång, en förkylning. Hade hopp ända till idag, men det gav inte med sig. Så för 5;e gången(!) är jag anmäld utan att komma till start. Tror fan jag ska skriva till ledningen för loppet. Har anmält mig 5 ggr utan att komma till start. Det är åtminstone 3500 kr jag har bidragit med utan att ta del av allt som det innebär. Tycker jag borde få en gratis anmälan nästa år….

Så är det i alla fall. Jag är så jävla besviken! Jag hade verkligen chansen att göra min mara nu, och på en hyfsad tid tror jag, kändes som 3:45 ungefär.

Men så är det. Jag hade satsat väldigt hårt för att komma fram och klara skiten, och nu sprack det igen.  Men det är ok, för jag har ändå planer på att springa längre än så, och de kommer ta vid så fort förkylningen är över. Ska börja med att springa skiten ur mig på Å-varvet, och sen väntar Black-smith ultra…. Men jag springer bara så långt jag orkar…

Nya tag, släppa förbittringen… För jag är SÅ besviken! Har laddat så in i helvete rent ut sagt. Men det går fler tåg antar jag…