Födelsedag idag!

Torsdag och nu börjar verkligen tröttheten smyga sig på! Den brukar göra det så här dags i veckan. Det frestar på att gå upp 04:55 varje morgon och inte komma i säng förrän 22:30, eller som igår 23:30.

I dag fyller jag år. 41. Känns lite mera vissa dagar än andra, men det är oftast inte så farligt. Tänkte att jag ska försöka fira detta med att sticka ut och springa när jag kommer hem från jobbet! Det borde ju kunna innebära att jag har lite lättare att komma i säng i tid ikväll kan man tycka!

Får även passa på att tacka alla kära vänner och släktingar för deras grattis till mig idag! Det värmer gott att det är så många som orkar bry sig! (Ska försöka få tid och tacka alla var och en senare idag!)

För tillfället lugnt

Nu jävlar i min låda är det mycket att stå i! Därför blir en vilodag idag! Kände jag i och för sig redan igår när jag var ute och sprang med Frasse, inte alls samma lätta steg som i måndags. Du vet, de stegen som fick mig nästan att bryta ut i sång…

Det är alltså rätt mycket att stå i dessa dagar. Jag fyller år i morgon, och då blir det inget springa! Det kan faktiskt bli så att jag får köra vilodag fram t.o.m. lördag! Men då blir det jävlar i mig ett långpass! Och så måste ju Frasse-mannen få sitt också, så ett långpass och ett hundpass.

Nä, nu är det snart dags att dra sig mot tåget!

Man måste fan älska’t!

Tre grader kallt, mörkt, 8,5 km på GPS:en. Benen flyter på helt av sig själva, det är lika ansträngande som att zippa en Piña Colada på en sandstrand i Carribien!

Ibland kommer nästan känslan att dra ner på tempot, bara för att få fortsätta i samma rus, med musiken som fyller atmosfären runt om kring en själv, skapar en bubbla av eufori. Ensam med nuet.

Härlig runda med andra ord. Så härlig att man blir lyrisk! Längtar redan till nästa!

Klicka här för detaljerna…

Läs även andra bloggares åsikter om löpning, träning, eufori

Sträcka på benen lite kanske då?

Riktigt längtar tills jag kommer hem från jobbet idag! Tänkte ta samma runda på 11,5 km som jag gjorde i onsdags. Efter två stycken ganska så mycket kortare pass så längtar jag riktigt efter att få sträcka ut benen!

Undrar förresten om tävlingsledningen på Runner’s World kommit till något beslut om coachen ännu? Det skulle ju kunna bli en riktigt rolig födelsedagspresent om jag vann! (Ja, jag fyller år den här veckan…) Men det är ju inget jag räknar med, snarare tvärtom. Får ta träningen i min egen takt istället.

Läs även andra bloggares åsikter om Runner’s world, tävling, träning, löpning

Något övermodig häromdagen!

Trodde ju i min enfald att jag skulle ha en chans att komma upp i tid i lördags och sticka ut och springa vid sju-snåret på morgonen… Men efter en alltför lång paus efter ett riktigt crappy löpår och det faktum att jag nu kommit igång… kombinera det med pendligen till Stockholm fem dagar i veckan, ja då kände jag rätt hårt att det var en dum idé att gå upp på morgonen!

Det blev en rejäl sovmorgon istället! Jag behövde det. Sen avslutade jag dagen med att åka till Stockholm och spana in Spamalot på Oscarsteatern! En bra lördag.

Idag blev det en liten liten runda med Fransson. Låt oss kalla det en återhämtningsrunda. Var faktiskt rätt seg i kroppen och skallen. Men det blir nya tag i morgon!

Så hur ser veckan ut då? Tjaa, ungefär så här:

Den här veckan har jag inte dragit in all cykling till och från centralen och alla promenader med Frasse-mannen. Det blev FÖR många rader i dagboken… Men det lunkar väl på i samma vanliga takt, ca 1,5 mil cykel per vardag och runt 2-3 mil hundpromenad i veckan. Men på gång.. JA det är jag!

 

Fredag igen, eller va tusan hände egentligen?

Fredag igen! Va tusan var det som hände? I måndags satt jag på jobbet, kände mig sjuk och fredagen kändes väldigt avlägsen! Och nu sitter man här och undrar vart veckan tog vägen.

Så efter förra veckans ”triumf”, började den här veckan lite skakigt! Mådde som fan och trodde verkligen att jag skulle dra på mig en riktig influensa! Men det verkar som att det gick över, eller mera drog förbi. Inte sämre än att jag kunde springa mitt längsta pass på flera månader i alla fall.

11,5 km blev det i onsdags och det känner jag mig riktigt nöjd med! Det gick dessutom ganska lätt, vilket gjorde det ändå bättre! Avslutade det hela med att köra en form av tempopass på 3,7 km tillsammans med Frasse. Typ 5,20 per kilometer, och det inkluderar en felspringning och ett antal kiss- och bajspauser med Frasse.

Den här upptakten jag haft under snart två veckor börjar kännas så smått i benen. Som träningsvärk, molande. Ska bli skönt att ta lite ”semester” ikväll, samla kraft inför lördagen… Ska försöka dra till Vilsta i morgon bitti och klämma milspåret där. Vi får se hur det går!

Läge för att fira?

Måste säga att det verkligen gått över förväntan hittills i år (trots att det började så himla illa!)! Var inne på min sida på jogg.se och kikade lite, och insåg att januari, redan nu, är jämfört med förra året, den näst bästa månaden!

 Förra året var det bara april som var bättre än mina 45 km hittills denna månad. Då kom jag upp i 67,6 km. Känns ju som att det borde gå att slå… Kanske rent ut av möjligt att komma upp i 100 km denna månad? Värt ett försök!

Och hur känns det idag då?

Jo, tackar som frågar! Idag känns det bättre. Så pass att jag vill ut och springa ikväll när jag kommer hem! Idag är det ju onsdag, och då är det egentligen jogg med Frasse som står på agendan. Men om jag verkligen kommer ut ikväll så känns det som att jag vill och behöver dra i väg själv. Sträcka ut lite liksom.

Kan springa med Fransson imorgon i stället.

Mission Impossible?

By the way, Runner’s world hade en tävling där man kan vinna en personlig coach som ska hjälpa till och lotsa en person till att klara av att springa Lidingö Ultra i april. Det är alltså 50 km, ingen litet fånigt 3-mils lopp eller mara…

Jag har ju i ett par år försökt få till så pass mycket träning att jag skulle kunna gå över på ultra, dels verkar det kul och dels så är det ju ett måste om jag ska kunna fullfölja min plan till Götet! Så naturligtvis har jag ju anmält mig till tävlingen (att få en coach alltså, inte själva loppet!)! Det är ju ett smärre ”Mission impossible” naturligtvis. Jag är ju inte i närheten att klara av det loppet! Framför allt inte utan hjälp. I dagens läge fixar jag nog drygt 10 km….

En bit kvar kan man ju säga! Men va fasen, hoppet är ju det sista som överger en människa!

Vad tros? Finns det en chans att jag skulle kunna klara det? Och finns det ens en chans att vinna tävlingen på Runner’s World? Hoppas, det är ju alltid kul att vinna!

Läs även andra bloggares åsikter om Runner’s World, Lidingö Ultra, personlig coach, träning, vinna

Stämmer inte riktigt

Nåt skit är det! Som jag sa igår så kändes det som att det var något på gång i kroppen. Segt och jävligt. När jag kom hem igår från jobbet blev det lite mat och sen ner i sängen. Kunde inte riktigt somna, men vilade med ett halvt öga på TV:n.

Ordnade med årets första försovning också. Det i kombo med att cyklingen in till centralen får mig att ta det lite lugnt idag också. Förmodligen i morgon också. Det var riktigt sega ben som trampade in mot stan.

Nu får det bli så mycket c-vitaminer jag kan komma över och kan-jang ett par dagar.