#1milvartredjetimme

Idag testar jag något nytt. Ultra-intervaller! Precis som rubriken säger, man springer en mil var tredje timme under ett dygn, med start kl 00:00. Låter lite sinnessjukt, jag vet! När jag dessutom lyckades somna strax efter kl 22 och vaknade upp 1½ timme senare, då började jag fundera lite på vad tusan jag sysslar med…

Har vacklat i två veckor nu. Tänkte att jag har nog tagit mig vatten över huvudet, det här är en för stor grej för mig. Men sen har jag babblat om det på jobbet så mycket att jag nu är tvungen! :)

Sagt och gjort! Vid midnatt stod jag iväg. Dum som jag var så tog jag mig ned till Torsharg och sprang 5-km spåret där, och den pannlampan jag har är alldeles för svag för att springa i skogen när det inte är becksvart ute och gärna lite snö på marken som hjälper till att reflektera ljuset. Det gick väldigt långsamt på stigarna! Trasslade mig runt på något sätt i alla fall, och fortsatte runt Torshälla ån, sprang förbi en snubbe (kanske i min ålder, kanske lite äldre) som hade parkerat ändalykten rakt ned på backen! Såg inte helt nykter ut, och Hamnkrogen låg ju bara 50 meter därifrån…

IMG_1715

Hemma igen käkade jag en banan och lite nötcreme och la mig och knoppa en timme tills alarmet ljöd igen. På’t igen med andra ord! Bytte bort mina Salomon skor till mera asfaltsnära Asics, och gav mig iväg på andra milen för dygnet. Denna gång i lätt sommarregn, helt vindstilla och en hel del syre i luften. Underbart!

Döm om min förvåning när snubben fortfarande satt kvar på samma plats! :) Suttit där i ett par timmar minst! Sprang ut till Mälarbaden och tillbaka. Passade på att fota när jag var längst nere vid hamnen, bara jag och måsarna. På vägen tillbaka hittade jag både rådjur och räv! Stor yvig svans hade den också. :) Man får vara med om mycket när inga andra är ute och rör på sig. Lite yoghurt och sedan i säng för 40 minuters sömn!

IMG_4499

Intervall nummer 3. Oj oj vad det var svårt att gå upp ur sängen! Bristen på sömn börjar bli påtaglig nu. Lyckas ta mig iväg ändå, tio minuter sen, men det får gå. Fruktansvärt stel i benen nu, funderar på hur sjutton jag ska kunna ta mig runt nästa rutt. Dock hinner jag inte så långt i mina funderingar. På Östra Torget hittar jag full-gubben igen! Nu har han somnat i buss-kuren. Tur han sov, hade sett mig igen hade han nog börjat tro att han har delirium! :-D

Fortsätter pinna på och kommer fram till OK Tors klubbstuga, tänkte ta mig an 5:an där. Gradvis under de två kilometerna dit, märker jag hur benen börjar svara mer och mer, och tempot ökar från 6:40 (!) per km till 6:09. Nu börjar jag tro att jag kan komma i land från den här rundan också.

Tyvärr börjar mitt högra knä (det som började krånga på träningslägret i Kolmården för en dryg månad sedan) spöka igen. Först tänkte jag inte så mycket på det, men det kommer mer och mer. Därför tar jag beslutet att det blir bara tre intervaller den här gången. Vilket är jättetråkigt, jag tycker det var ett himla roligt koncept. Om Pace on earth drar igång flera ultra-intervaller så kommer jag definitivt försöka haka på igen. Tror också att jag ska försöka anamma denna typ av träning och försöka slänga in någon variant i min egna träning fram över. Kanske som det blev idag, någonstans mellan 3 och 5 intervaller under en dag?

Nu ska jag gå och käka en redig frukost, för det kurrar i magen nu!  Och jag är trots allt ganska nöjd! :-)

NYTT DISTANSREKORD!!!!!!!!!! Och efter det kommer det nya utmaningar!!

I och med min lilla återhämtningsrunda igår på 3,3 km så har jag slagit ett all-time-record!

Sedan jag tog upp löpningen igen 2007 och då samtidigt började föra dagbok över hur jag tränar (på jogg.se), så har det gått upp och ner… I början var det väldigt lite löpning när jag tittar, men å andra sidan så började jag föra dagboken i september, samma månad jag sprang mitt första Lidingölopp…

2011 var tydligen ett rätt dåligt år…

Anywho… I och med min runda igår så har jag i år, redan i juni, satt ett kanonrekord! Nu i år har jag sprungit 714 kilometer! Förra året var det år som jag sprungit längst, och då hann jag med 709 kilometer!

Jävlar va det går!

Jävlar va det går!

Känns som att jag är på väg någonstans nytt här i livet…. Var kommer det att sluta??

Känns som att jag börjar hitta rätt nu. Har fått en extra boost via klubben, och dessutom har jag lyckats fixat ett av mina allra största mål (hittils), Stockholm Marathon. Nu börjar jag hitta rätt läge tycker jag.

Resten av året är lite småtävlingar, som avslutas med Sälens fjällmaraton och ett 50-års jubilerande Lidingölopp, där jag håller utmaningen i Sälen som det stora.

Så… vad ska jag göra nästa år? Jag har en plan! Tänkte börja med att försöka springa Lidingö-ultra som ligger på 50 km. Sen är det dags……….

….dags att göra slag i saken och ge bloggen skäl för sitt namn! Hoppas jag… det är mycket som ska falla på plats, men om allt går som jag vill (inte planerat ännu!), så kommer jag göra ett försök på Stockholm – Göteborg nästa år! Det känns som att jag kan tro tillräckligt på mig själv nu att göra en sådan utmaning.

Önska mig lycka till, och kika gärna in för att kolla hur det går! :)

Nu ska jag ta en bärs!!

Tar en bärs och ser fram emot nya utmaningar!

Tar en bärs och ser fram emot nya utmaningar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Detta förbannade marathon!

Får börja med att även här be alla om ursäkt för mitt gnäll om att jag inte skulle springa Stockholm Marathon i lördags. Jag var verkligen inställd på att inte springa, lade till och med ut startbeviset för försäljning, så det var aldrig något snack. På fredagskvällen, alltså dagen innan loppet tyckte jag nog ändå att jag kände mig en gnutta bättre, förkylningen var på väg att släppa. Dessutom hade ingen försökt köpa startbeviset, som faktiskt gått loss på 800 riksdaler och inte hade jag någon Stark-klar heller.

Så jag passade på att överraska sambon lite med att hon trots allt skulle få göra en Stockholmsresa på lördagen! Fast hade jag vetat då (eller i lördags morse) hur min uppladdning inför loppet skulle bli, ja då hade jag nog låtit bli att åka ändå!

Allt var yrigt på lördagsmorgonen. Det blev en tafflig frukost (kaffe och tre limpskivor), missade att ta med mig plåster och vaselin. Fick inte heller med mig något att dricka innan loppet och vi kom iväg en aningen lite för sent. Började med att åka till Helenelund för att lämpa av Carina och hunden. Kom sedan på att det smidigaste skulle nog vara att ta sig till Liljeholmen och köra röda linjen därifrån. Sagt och gjort, åkte till Liljeholmen, parkerade och hittade inte mina skor! De ligger ju hemma! Satans j**vla skit vad det ska vara bökigt att försöka komma till start på detta lopp! Verkar som att Stockholm marathon ogillar mig skarpt!

Så vad göra nu? Nummerlappen måste hämtas ut inom 45 minuter, får börja där. Och inte ska man räkna med att tunnelbanan går som jag hoppats. Missar tåget mot Mörby och får byta vid T-centralen. Och jäklar va med folk det var där, alla på väg mot Stadion. Sakta gick det, men till slut, klockan 10:50 kommer jag in till hallen och kan hämta ut nummerlappen. Tack och lov ligger expot och mässan i samma hall, och där säljer Löplabbet skor (Asics, så klart, men va gör väl det, det brukar jag ju springa i på asfalten). 20 minuters utprovning och testlöpning på rullband och 1400:- fattigare kan jag ändå börja röra mig mot startfållan. Nu finns det ju liksom ingen återvändo, den fanns ända fram till skoköpet.

Kommer till startfållan, har hittat lite vatten och sportdrycksutdelning på vägen, så jag har väl lyckats få i mig 3 dl vätska innan loppet i alla fall. Fortfarande osäker på förkylningen, börjar få lite ont i halsen igen, men det kanske bara är inbillning? Eller nervositet? Börjar fundera på hur jag ska springa istället för att känna efter om jag är sjuk eller inte. Kommer fram till att jag ska inte ha bråttom i början. Bara försöka komma in i löpningen och hitta ett tempo där det känns lättsprunget.

Sen går starten! Det är väl så att första biten sluttar lätt utför, vilket kanske förklarar mitt tempo. Hade en snitthastighet på 5:13 första 5 kilometrarna! Det var nog lite för fort! Även om det kändes bra. Första milen var otäckt lättsprungen, men efter första milen började de helt nya skorna göra sig påminda första gången. Rejält skavsår på höger häl!  Förutom det så gick det ganska lätt, satte nytt personligt rekord på halvmara-distansen! Det var ju ganska peppande! Fast det var där, ganska precis runt halvmara-sträcket som det började kännas tyngre…

Lyckades hålla mig under 6 min/km-sträcket fram t.o.m. 25 km, sen började de helt nya skorna göra sig påminda en andra gång! Började få riktigt ont i vänsterfoten. Stannade ett par gånger bara för att knyta om den rackarn. Hjälpte inte så mycket tyvärr, men fick några minuters andhämtning i alla fall. Men nu började tiderna rinna iväg. Mellan 30 och 35 landade jag över 8(!) minuter på kilometern. Då var det riktigt riktigt jobbigt! Gick flera gånger. Under en av dessa gångmarcher kom en vänlig själ fram till mig och gav mig hans sista tre tabletter med druvsocker! Snacka om välbehövligt!

När druvsockret började kicka in och jag började känna efter, så insåg jag att flåset var det ju inga problem med. Däremot var jag stel som fan i benen, krampkänsla i vänster vad (men ingen kramp!), ont i övrigt i höger vad och båda låren. Fast, som min gamla chef sa när jag druttade på ändan första gången jag testade snowboard och bröt ett revben: ”Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen!” Så jag började försöka ta ut stegen nu i stället, och faktiskt, gick det inte lite fortare… Inte så himla mycket, men jag sänkte kilometertiden med en minut i alla fall! :)

Efter att jag passerat Kungliga biblioteket var jag nära på att börja gå igen, men blev då omsprungen av ett par tidhållare som skrek ”KOM IGEN NU! Haka på oss, 4:30-gruppen!!” Sagt och gjort! Kom ikapp dem och såg att det var tidhållarna för de som startade klockan 12, jag startade 12:10, vilket betydde att om jag hakade på dem hela vägen så skulle jag komma en ”bra” bit under 4:30 i alla fall. Det gjorde fantastiskt ont i kroppen sista biten, det var nog de tuffaste 2,5 kilometer jag sprungit någonsin! För att inte tala om hur jäkla långt det var kvar att springa efter att jag kommit upp till Stadion! Runt hela skiten skulle man springa innan det var dags att komma in på själva Stadion.

Väl där fanns det inte mycket kvar att ge. Såg efter kurvan att jag hade chansen att komma in under 4:20, så då lyckades jag faktiskt driva på tempot lite lite till. Vilken känsla att få gå i mål! Det var faktiskt som att tårarna var nära! Att nu kunna kalla sig ”MARATON-LÖPARE!!” Fy fasen va gött!

För att sammanfatta det hela lite granna. Det var, även om det var motigt att lyckas komma till start, riktigt riktigt roligt att jag tog beslutet att springa. Fyra gånger tidigare har jag försökt komma till start, men av olika anledningar inte kunnat. Fantastiskt kul att springa inne i Stockholm, i hyfsat väder och folk överallt! Oavsett hur trött man är så ger dessa människor riktigt bra pepp! Framför allt känns det extra mycket att börja gå, det vill man inte visa! :)

Den delen av loppet som går på Djurgården kan jag hoppa över däremot! Dels var det ju där som det började göra förbaskat ont, och bli förbaskat tungt, och där var det verkligen INGEN publik, bara ett snöre av löpare. Västerbron kändes hur lätt som helst…! Första varvet… Norr Mälarstrand ingav också lite pepp på andra varvet, när jag tittade in i sjuktälten och såg folk ligga och få massage kände jag mig starkare! HAHA! Jag kan springa längre än ni!, typ.

På tal om det kan jag inte låta bli och tänka på killen som jag såg på Sturegatan, precis innan Humlegården. Stackarn hade kollapsat en ynka kilometer från mål! Det är tragiskt!

Kommer jag springa Stockholm Marathon någon mer gång? Vet inte faktiskt. Då måste jag nog ha mera asfalts-träning i benen tror jag, och just nu vill jag bara ut i skogen och köra. Så i så fall lär det dröja ett tag innan nästa gång. Jag är ändå väldigt glad och stolt att jag sprang nu, och det var ändå rätt beslut att låta Stockholm bli mitt första marathon. Nu blir det fortsatt vila, men kanske att jag tar några små löpsteg framåt torsdag!

Hålltider

Hålltider

Något sliten kille på väg mot mål!

Något sliten kille på väg mot mål!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Så, det blir trots allt ingen mara i Sthlm den här gången heller!

Det är ju själva fan!! Det verkar som att det finns något som heter öde i alla fall. Jag fattar inte! Det verkar som att vi har något emot varandra…. Jag anmäler mig, och kommer i form, och sen är det alltid något som gör att det skiter sig!

Denna gång, en förkylning. Hade hopp ända till idag, men det gav inte med sig. Så för 5;e gången(!) är jag anmäld utan att komma till start. Tror fan jag ska skriva till ledningen för loppet. Har anmält mig 5 ggr utan att komma till start. Det är åtminstone 3500 kr jag har bidragit med utan att ta del av allt som det innebär. Tycker jag borde få en gratis anmälan nästa år….

Så är det i alla fall. Jag är så jävla besviken! Jag hade verkligen chansen att göra min mara nu, och på en hyfsad tid tror jag, kändes som 3:45 ungefär.

Men så är det. Jag hade satsat väldigt hårt för att komma fram och klara skiten, och nu sprack det igen.  Men det är ok, för jag har ändå planer på att springa längre än så, och de kommer ta vid så fort förkylningen är över. Ska börja med att springa skiten ur mig på Å-varvet, och sen väntar Black-smith ultra…. Men jag springer bara så långt jag orkar…

Nya tag, släppa förbittringen… För jag är SÅ besviken! Har laddat så in i helvete rent ut sagt. Men det går fler tåg antar jag…

En nyttig läxa! Och dessutom en helg jag helst av allt vill göra om!

Om jag ska börja med det sista, dvs en fantastisk helg! En helg jag sett fram emot länge. Anmälde mig faktiskt sista januari, och 4½ månad senare var det faktiskt dags. Trail-läger med Eskilstuna Trailklubb.

Egentligen börjar helgen redan på torsdagen med att jag mer eller mindre var tvungen att dra iväg med jobbet till Kungsörstorp (ja, i Kungsör…) på, det vi kallar ”Metoddagar”. Som jag kan snacka mycket om… metoddagar alltså… men för att göra en lååång historia kort, så handlade det om att vi skulle åka iväg och försöka fixa riktlinjer för hur vi ska jobba på it-avdelningen.

Metodarbete

Metodarbete

Efter en, åter igen, lååååång…. färds mot natt, så vaknade jag upp, rätt sliten till en halvdag på dessa metoddagar och kände mig ganska lyckligt lottad över att jag skulle bara göra en halv fredag, och ändå hinna med lunch! :)

Lunchen kom och gick (god mat som fan!), och sen kom Carina och hämtade mig. Halvfull fart hemåt för att packa ihop allt som behövdes för en löparhelg i Norrköping. Det behövs lite grejer kan jag säga. Ett antal tröjor, strumpor, kallingar och en hel del energi-byggande-historier.

Efter att ha fixat ihop allt jag behövde drog jag in till Harrys där Andreas skulle hämta upp mig. Efter denna upplockning drog vi mot Per-Arne och det var då jag insåg att min kära plånbok låg kvar i bilen! Och efter en massa försök att få tag på Carina som var ute och gick med hundarna, så hann vi även plocka upp Johan… Och till slut, efter en extra tur in till stan och en halv timmes fördröjning lyckades vi komma iväg mot Stavsjö!

Efter en väldigt soft fredag och fredagskväll med alla, och ett jävla sjå med att somna så var det äntligen dags för lördag. Vaknade upp till ett dukat frukostbord, med en massa (9) peppade och glada människor. Mycket snack och skratt tillsammans med havregrynsgröt (utan salt… ) ;) och en massa ägg. Och fototillfällen.

WP_20140517_001

Don’t do mornings!

Och sen gav vi oss iväg. Drygt 26 kilometer genom Sörmlandsskogen ned mot Kolmården och färjeläget som jag inte kommer ihåg vad det heter… Det finns så mycket att berätta att jag faktiskt inte orkar försöka klä det i ord, plus att ni kommer att ruttna innan jag är klar… :) Men vissa saker är värda att minnas! Som när vi började hela resan med att höra storlommen! Skulle ha velat sett fågeln i fråga, men var nöjd med att bara höra den live istället för i vår fågelbok… Eller såg tjädern som spelade ut hela sitt register för att locka till sig honor. Eller när det var så brant att gps:en inte fattade att jag rörde mig framåt!

Gänget på G

Gänget på G

Å the fucking tjäder! :)

Å the fucking tjäder! :)

peps på leden

grupp 2 johan per arne

Hela resan avslutades med att vi plockade ut våra förbeställda mackor vid fiket och där satt vi, i strålande sol och bara njöt av hur bra vi var! :)

Så här så dag ett ut:

Dag 1

Dag 1

Vi avslutade dagen med en gemensam middag och lyssna på Niklas fantastiska berättelser när han var över i England och sprang. Satan vilken pepp det var! Hela kroppen skrek: ”JAG VILL OXÅ!” Vilka äventyr! Niklas är en fantastisk källa av inspiration!

Avslutade med att ha svårt att sova igen.

Söndag. Morgon. Inte helt sugen på att gå upp. Svårt att somna, typ strax efter halv 2. Vet inte om jag var uppe i varv eller vad  det kan ha varit. Men återigen, vilka fantastiska människor som går upp före alla andra och fixar och donar! Kanonfrukost igen!

Den här rundan blev lite annorlunda jämfört med den förra. Dels naturmässigt, det är konstigt hur det kan skilja sig så mycket på en så kort sträcka egentligen. Men framför allt, när vi startade så hade vi en uppfattning om att det borde vara ca 20 kilometer vi skulle springa, alltså sammanlagt, tur och retur. Det man i bland glömmer, är hur mycket leden slingrar sig tror jag.

När vi var klara hade vi sprungit 32 kilometer! Inte 20… Men under tiden hade vi hunnit med att springa lite fel, hitta fantastiska vyer, hamna på Södermanlands högsta punkt (ok, inte så hög, men i alla fall…) där ledens vänner byggt ett otroligt utkikstorn! Och vilken utsikt!  Helt enormt.

WP_20140518_10_29_42_Panorama WP_20140518_010 WP_20140518_009 WP_20140518_005

Tillbaka-vägen var egentligen ganska lättsprungen. Rätt mycket nedför. Men vid ca 27, eller 28 km började jag känna lite grann i högra knät. Vi fick sedan en liten paus vid en myr, ca 2 km från vandrarhemmet, och efter den pausen när jag skulle ta ett steg till så gjorde det riktigt ont! Så jag lät täten springa vidare medan jag gick/halvsprang sista biten. Det var tufft!

Till slut var jag ändå ”hemma”. Med ett personligt distansrekord! 58 kilometer på en och samma helg! Spatserar stolt som en tupp vart än jag kommer just nu, för ”God Damn!” Det är inte alla som fixar det.

Dag 2:

Dag 2

Dag 2

Men läxan är lärd. Det är inte helt lätt att köra två långpass på två dagar! Det är något jag måste träna på. Och det är något jag måste hantera inför Stockholm Marathon som går av stapeln om 1½ vecka. Det kommer bli mycket stretch-övningar och lite ipren närmaste veckan.

Men det är inget jag vill ha ogjort eller ångrar! Missar jag maran pga detta så får det bli så. Jag har lärt mig så mycket om löpning och mig själv under dessa dagar så det gör inget! Om något har jag blivit ännu mera övertygad om att jag är ämnad för att springa ultra och springa mellan Stockholm och Göteborg nästa år!

Finns så mycket känslor över en sån här grej. Att vara på läger med folk som man inte riktigt känner, naturen och alla känslor som kommer när man pushar sig mot gränser hela tiden. Går inte att beskriva!

Nu siktar jag högre! Gör du det?

p.s vissa av dessa bilder är lånade. Bl a av Per Arne, Niklas och Alex.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Inte långt kvar nu!

Ett av mina första och största mål med löpningen är nära nu! Drygt 2½ vecka kvar till mitt första maraton… Det känns stort! :) Känns inte nervöst ännu, tvärtom så känns det bra. Dessutom finns det inte så mycket att göra nu har jag en känsla av, det är som det är och träningen är avklarad. Bara ett träningsläger med ETK i helgen, då blir det att mata lite kilometrar!

Känner att det kan finnas en risk för en känsla av tomhet efter maran, ett stort mål som uppnås liksom. Det är en av anledningarna till att jag börjar sätta upp nya mål. Visserligen har jag kvar Sälens fjällamara att springa i augusti, som kommer innebära en helt annan typ av utmaning än Stockholm men ändå.

Eftersom jag känner att första gången jag springer 42 km så ska det vara på ett riktigt maratonlopp, och lite för att eftersom farsan håller Stockholm som det främsta loppet i Sverige, så har jag inte velat springa så långt på träning ännu. Det har väl i och för sig varit klokt och bra, då har jag inte försökt för mycket, utan kunnat hålla mig på en lagom nivå, utan att gå sönder. Men efter den 31:a maj är jag kvitt den känslan/behovet! :)

Av lite olika anledningar, jag går inte in på alla, så känner jag sedan en tid tillbaka att jag vill testa mina gränser lite mera, och faktiskt försöka komma nära den utmaning som hela bloggen står för – springa mellan Stockholm och Göteborg under en till två veckor. Det är tankar jag haft ett tag nu. Det har tillkommit några under senaste veckorna, men det tar vi en annan gång. I alla fall, jag halkade in på det här klippet härom dagen vilket var väldigt inspirerande:

Ett par dagar senare när jag läste Niklas förträffliga berättelse om sitt löparäventyr i England, fick jag reda på att det här loppet (The Dragon’s back race) fanns! Och det känns ju som det ultimata loppet just nu! :-D . Först när jag läste om det så stod det att nästa gång loppet genomförs är 2015, och jag min bakåtsträvande rackare tänkte att ”jaja, det är om två år…” Men sen när jag fick tillfälle att tänka till så fattade jag rätt till slut. Det är ju nästa år… och det är lite för nära inpå för att jag ska ha möjlighet att träna tillräckligt och ha råd att köpa prylar som behövs. Så jag antar att det får vänta ett tag och jag hoppas på att det dyker upp igen.

För att göra en lång historia kortare, så ville jag bara tala om att efter Stockholm marathon nu i maj så kommer jag att börja träna för mitt nästa mål, ultramaror! Tror inte att det blir något i år (men man ska aldrig säga aldrig i och för sig), och i så fall känns det som att Lidingö ultramarathon känns som ett bra lopp att börja med!

Mer om framtida planer kommer…. tjaa inom en snar framtid! :) Nu längtar jag efter träningsläger i Kolmården!

p.s Men visst verkar det häftigt! :)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,