Lidingöloppet är avklarat! Återigen satte jag nytt personligt rekord på loppet, vilket känns fint. 2:51:15 löd sluttiden. Så jag känner mig nöjd.

Men efter loppet (jaja, det har bara gått en dag…) har jag känt en tomhet. Vet inte om det beror på att det var det sista “stora” loppet jag gör för i år, eller om det är något annat. Det kan ju också bero på att det var det sista större målet jag hade som nu blev spikat.

Det har ingenting att göra med att jag var tvungen att spöa brollan, det var ju bara en kul familjepryl, men det var viktigt för mig att slå min egen förra tid. Och nu har jag gjort det. Och det var dessutom det tredje av tre mål jag har haft.

Låt gå att det här var ett litet mål, ett mål som jag satte upp för ett år sedan (alltså, direkt efter förra Lidingöloppet). Men jag har också lyckats fixa två andra målsättningar (drömmar?) som jag satte för mig själv redan för 7 år sedan.

För 7 år sedan började jag ta upp löpningen på allvar igen. Innan dess hade det varit något som jag gjorde en gång vart annat år, börja träna hårt i ett halvår, för att sedan lägga av. Något som min kära morfar gnällde över. Han ville ju inget annat än att jag skulle börja springa på riktigt… 🙂

När jag började på riktigt igen, år 2007 – det år jag började föra lite dagbok över mitt löpande – så hade jag två drömmar. Då ska man ju komma ihåg att det var en milstolpe för mig att springa en mil utan att stanna…. Ska jag vara ärlig så, då hade jag bara en dröm, ett ouppnåeligt mål, att en dag springa Stockholm Marathon. Det andra målet kom ett år senare då jag faktiskt hade kunna hålla liv i träningen ett tag, och det var att springa milen under 45 minuter.

Och nu, år 2014,  har jag ju lyckats uppnå dessa mål! Jag sprang Stockholm Marathon! Och på Torshälla-milen nu i augusti, så gick jag under 45 minuter på milen! Och jag slog min tid på Lidingö från förra året! Jag hann dessutom med att springa ett fjällmaraton på det.

Så just nu är jag lite så här att, vad kommer efter detta? Och jag är dessutom lite trött på att jaga tider. Har sprungit en massa lopp i år, och det känns just nu som att det kommer bli betydligt färre nästa år. I alla fall färre lopp att jaga tider på.

Jag har anmält mig till ett lopp nästa år, och det är AXA Fjällmaraton, som kommer bli tufft som fasen, men förmodligen riktigt roligt! Men utöver det? Ser inte att jag kommer springa så många fler lopp än det. Däremot tror jag att jag kommer försöka jaga upplevelser i stället. Ska försöka ta mig ut och springa mer på Sörmlandleden och definitivt så ska jag försöka få till mera fjäll-löpning! Kommer ihåg när jag segade mig upp till sista vätskekontrollen vid 37 km på Sälens fjällmara i år, och de frågade hur det kändes och jag svarade: “Det är tufft så in i helvete!”, och de svarade: “Men du ser ju så glad ut!!” 🙂 Och det var jag! Det var en sådan enorm upplevelse, något jag inte kände nu på Lidingö tyvärr.

Men om jag ska berätta lite om Lidingöloppet då? För det första fick jag en absolut jättedålig start! Åkte först till Micke i Helenelund för att dumpa sambo och hundar. Fortfarande ute i god tid. Sen tänkte jag att skulle ta bilen till Gärdet i Stockholm och parkera där, ta tunnelbanan till Ropsten och sedan gratisbussarna till Lidingö. Problemet uppstod när jag skulle svänga av E4:an mot Norrtull. Vilka jävla köer! Det tog en timme att komma från Karolinska till Norrtull! Så hela min planering gick ju käpprätt! Jag hade ju planerat att komma ut till Lidingövallen, hämta ut min nummerlapp, lämna in väskan och ta några korvar och lite vatten. Min frukost intog jag redan vid 06:30 på morgonen och starten gick klockan 13. Ingen bra kombo.

När jag väl kom in till Norrtull så var det inte att tänka på att dra Vallhallvägen fram till Gärdet, utan det blev att köra Sveavägen och sedan kryssa mig fram till Gärdet. Såg på kartan att det stod i stort sett still hela vägen till Stadion. Väl vid Gärdet hoppade jag på tunnelbanan till Ropsten, klev ur och såg en sjuukt lång kö till dessa gratisbussar. Nu började pulsen stiga lite granna kan jag säga! Men det var ju bara att bita i det sura äpplet och försöka hitta vart det gick snabbast i denna kö. Hittade en sträng till vänster som verkade gå fortare än resten av gänget och till slut kom jag med en buss.

Framme vid Lidingövallen och en snabb koll på klockan visade att jag hade ca 50 minuter kvar till start… Sprang till tältet för utlämningen av nummerlappar, stod lite i kö, rusade ut och började byta om. Hade klätt mig alldeles för varmt! Packa om ryggsäcken, stå i kö för inlämning av ryggan, och sedan dags att ta sig de knappa 2 km till startfållorna. Fanns inte så mycket tid kvar att försöka hitta den där korven kan jag säga. När jag väl kom fram till startområdet hade jag fem minuter till godo innan starten gick!! Men jag var där i alla fall.

Det var inte den bästa uppladdningen, men som sagt jag lyckades slå min tid från förra året. Och jag vet inte. Men efter 2 mil (igen) blev jag helt slut! Det var inte mycket kvar i benen att ge. Jag antar att det var en kombination. Dels hade jag inte käkat på länge, det var verkligen så att jag kände hur energin i kroppen försvann, och dels tror jag att det beror på att det är så många som springer… Låt mig förklara närmare.

När det är så många som springer, framför allt i ett terränglopp när det är begränsat utrymme, så är det helt hopplöst att försöka springa den första kilometern. Många gånger går man. Och när man väl har passerat första kilometern, då blir det en stress. För jag har ju förlorat så mycket tid…. Tror första kilometern gick på 8 minuter, och det håller ju inte när jag har en tid att passa! 🙂 Och efter det blir det lite som ett intervall-lopp när man fastnat bakom en idiot som inte fattat att man ska hålla till höger om man inte springer så fort, och sedan ska försöka ta sig förbi en klunga som springer för långsamt…

Ett tag hade jag ett tempo som skulle landa på 2:40, och det kändes riktigt bra. Men jag tror att de förutsättningar jag beskrivet gjorde att jag tappade orken vid två mil. Det var ren viljekraft (och en hel del gång i de branta backarna) som gjorde att jag tog mig i mål… Märkligt hur man glömmer bort hur jävla kuperat det är den sista milen… 🙂

Faktum är att jag var faktiskt mer trött efter Lidingö än efter fjällmaran i Sälen! Och den började med en mil i uppförsbacke! Men där är det lite annorlunda. Där går det långsamt upp, långsamt ned, långsamt upp… osv… Lidingö är upp/ned, upp/ned hela tiden. Spöar kroppen hela tiden!

Så. Just nu är jag trött på framför allt dessa stora lopp, med allt för mycket människor, för mycket press att skapa bra tider. Tror att det kommer bli lite av ett sabbat-år nästa år. Förutom AXA fjällmaraton, som jag är anmäld till, har jag planer på att springa Lidingö-ultra nästa år. 50 kilometer… Men som det känns just nu, jag vet inte…. det känns som att det kommer också att kännas som ett tävlingslopp att stressa sig till. Tror just nu att jag hellre försöker fixa 50 km på Sörmlandsleden i stället….

Vem vet, om allt går i lås så kanske jag faktiskt lyckas springa hela Bakom Götet – ideén! 😀

p.s Jag slog ju brorsan i år, men det finns faktiskt en tid kvar att slå… Och det är min morfar. 1966 (eller om det var –67) så sprang han Lidingöloppet på 2:41, så egentligen är han ju bäst i familjen. Då var han 46, alt 47 år. Så jag känner att jag har all möjlighet att slå honom… om jag vill…. Men jag tror att jag ska låta honom få ha kvar det rekordet! Det var han som introducerade mig för löpning, och han har hjälpt mig med mycket här i livet. Det känns som att jag inte kommer jaga det rekordet, utan det vill jag att han ska ha kvar. Så att det finns det som en påminnelse om att han är den största för mig! Saknar dig!