2016 blir ett fantastiskt löpar-år!

Ett riktigt uselt träningsår börjar ta slut, tack och lov! Det har varit alldeles för många avbrott i träningen i år. Två frakturer, trasslig ljumske och trassliga knän har förstört mycket.

Ändå finns det ljuspunkter, där AXA Fjällmaraton är en sådan. Det blev personligt längdrekord och personligt rekord i antalet utövningsminuter. Efter den uppladdningen jag haft trodde jag faktiskt att AXA skulle bli det första loppet jag var tvungen att bryta. Jag hade endast lyckades springa ett fåtal långpass under året, varav det sista blev det längsta på ca 30 km, och det kom veckan innan AXA. Kände mig nöjd med att ha klarat 30 km, men AXA är ju ändå 14 km till och det skiljer ungefär 2000 höjdmeter!

Sex timmar 31 minuter tog det, men det var det värt! Det är min absolut största prestation som löpare, och det är jag jävligt stolt över!

Sen gick det drygt en vecka på hemmaplan, och sen bröt jag tån. Det har tagit sin tid att läka, men jag börjar känna att jag är på gång igen, och för att inte tappa farten och börja tycka att det är skönare att tillbringa en kall och ruggig höstkväll framför TV:n med en pilsner i näven, så tänkte jag att det är bäst att börja planera för nästa år!

KullamannenTvå tävlingar har jag anmält mig till. Den första jag anmälde mig till var Sälens fjällmaraton. Tycker det är ett roligt och bra arrangerat lopp, om än långt ifrån samma utmaning som t.ex. AXA. Men det blir mera löpning än gå där, så det ser jag fram emot. Däremot tyckte jag att jag behövde ett lite större mål att fokusera på, en riktig utmaning! Så därför anmälde jag mig idag till Kullamannen Ultra! +60km och +3000 höjdmeter som det står! Det ska bli riktigt intressant!

Det som jag kan sakna är ett lopp att se fram emot i vår. Så lite längre fram här, efter nästa lön typ (det är inte billigt att ställa upp i lopp nu för tiden…), så tänkte jag testa Lidingö Ultra. Ett fem-milslopp borde kunna rivstarta träningen lite!:)

Så önska mig lycka till! Det blir ett intressant år 2016!

Dags att sluta tycka synd om mig själv!

Det har varit mycket skador och förkylningar och fan och hans mostrar! Och just nu så har jag ofrivillig löpvila då jag har brutit en jävla lill-tå av alla skitsaker!

Men jag har haft en rätt bra sommar och höst ändå. Jag lyckades med konststycket att ta mig runt AXA Fjällmaraton vilket var mitt mål i år! 44 kilometer och 2100 höjdmeter! OK, det var mycket vandring på den, men i alla fall! Sex timmar 32 minuter tog det! Jag är jävligt stolt över mig själv!

Och nu har jag börjat fundera. Jag var i väldigt bra form efter AXA, det var jag. Och sen bröt jag tån. Nu har det gått tre veckor då jag inte kunnat springa, och det är minst två veckor kvar. Det känner jag, har ont som fan i foten faktiskt. Men lite av formen efter AXA måste ju finnas kvar tänker jag.

Så nu har jag satt mina mål inför nästa år! När min tå är läkt så har jag 7 månader kvar till Lidingö Ultra. Så det blir mitt första mål nästa år! Och fixar jag det, ja då blir nästa mål efter det en barnlek! Stockholm Maraton i juni.

Efter det har jag haft det lite svårt att hitta vad jag ska göra framåt hösten, så jag tänkte, att NU!!!, 2016 – ja då jäklar är det kanske dags att springa mellan Stockholm och Göteborg….!?

Så det är nog det jag ska göra. Träna för ett maraton på asfalt och ett ultra-maraton i terräng. Fixar jag det, ja då kan jag fixa ett löp mellan våra två största städer.

Ska diska färdigt nu och sen kollar jag kartor…..

Det kan vara så att detta är min sista uppdatering på mycket länge

Förra året avslutades verkligen inte som jag ville. Jag bröt nyckelbenet den 1:a december och sen var det året rökt. Det tog en stund in i januari också innan jag kunde börja testa att springa igen.

Februari i år gick också åt skogen. Maginfluensa i knappt en vecka, pigg och alert en vecka, och sedan årets influensa i två veckor.

Mars…. Första passet, snubblade och drog i axeln på ungefär samma ställe som jag bröt den, vilket gjorde ont! Dessutom, när jag kom hem kunde jag knappt gå, för tydligen drog jag sönder höftböjaren också. Så just nu är det vila och stretch som gäller.

Och eftersom det här året kommer mest att gå åt för att dels rehabba och försöka komma i form så har det väldigt lite med Götet att göra. Det kommer vara ett struligt och tungt år och jag kommer inte orka eller ha lust att uppdatera om små framsteg. Behöver en nytändning innan jag tycker det är värt att skriva om.

Så bloggen kommer nog att ligga i glömska närmaste året. Kanske återupptar jag den senare, vem vet?

Hata cancer!

Idag nåddes jag av beskedet att Bruce Dickinson, sångare i Iron Maiden drabbats av cancer. Prognosen är god, men å andra sidan har de satt in ganska starka åtgärder och dessutom gått ut med ett pressmeddelande, så jag antar att det inte var av den godartade varianten.

Det gör mig ont. Iron Maiden har betytt så mycket för mig under hela min uppväxt, och är mitt absoluta största någonsin i musikväg. De har varit med och format mig till den jag är idag. Jag blir t.o.m. förbannad om någon pratar illa om bandet…

Allt för många har dukat under för cancer. Ronnie James Dio är en person som försvann för tidigt t.ex. Jag har själv varit på begravning av vänner som dött i cancer, och jag har en vän som har drabbats av riktigt elakartad cancer men klarat sig hittills.

Jag hatar verkligen sjukdomen och jag hoppas av hela mitt hjärta att alla som drabbas kommer att klara sig!

Jag önskar att alla som känner att de har möjlighet att skänka en krona till cancerforskningen gör så. Jag gör det. Och dessutom, för att göra en lång historia kort, jag kommer satsa för att nästa år springa för cancerforskningen. Ni kan följa utvecklingen här, på ”Bakom Götet”.

Utrota cancer nu! #fuckcancer!

Och det var ju ”åh fy fan!”

Så nöjd som jag var när jag körde förra veckan, fem dagar på raken och var duktig och tog det lugnt i helgen. Tänkte att då jäklar vilken utväxling jag kommer få nästa (läs den här) veckan… Tusan vad jag bedrog mig! I söndags eftermiddag började det. Magen vred sig om och om igen! Krampade kan man säga. Och ont i huvudet, svag i kroppen…

Det har varit en tuff vecka så här långt, men nu känner jag att det börjar ordna upp sig. Sakta men säkert. Och vill man se det till det positiva så har jag ju åtminstone vilat upp kroppen de senaste dagarna. Snart är jag igång igen!

Dag 5 i efterskott – sista dagen!

Smet lite tidigt från jobbet i fredags. Var ju tvungen att utnyttja ett helt fantastiskt väder! Strålande sol, vindstilla och 40 cm snö…. Så himla magiskt att jag nästan blev tårögd.

Stapplade iväg i skuggan till att börja med, men ju efter en kilometer så var all stelhelt och tvekan som bortblåst! Det gick oförskämt lätt tyckte jag. Solen värmde och jag njöt!

Döm om min förvåning när jag efter kanske fyra kilometer kände att allt jag ätit under dagen hade förbränts! Jag blev jättehungrig! Vet inte om det berodde på att jag startat kroppen på nåt förbränningsläge genom att springa flera dagar på raken eller om det var något annat? Det var en liten downer, men samtidigt så gick det så lätt att springa att jag kunde nästan förtränga hungern.

Det slutade med att jag sprang drygt 11 km och det måste jag vara nöjd med. Sista halvan så började jag känna av ljumske och ett knä, och ska jag vara helt ärlig så var låren ganska trötta de där sista tre kilometerna.

Så jag beslöt att jag kommer inte springa hela veckan! Bättre att ta det säkra före det osäkra och vila i tid och inte dra på mig onödiga skador. Den här veckan är ju ändå inte så långt ifrån min ofrivilliga löpvila på en månad. Istället startade jag lördagen med att vakna klockan 8, gå ner i källaren och körde mina sjukgymnastik-övningar och fortsatte med lite plankan, armhävningar, sit-ups och hanteln. Så på sätt har jag ju fortsatt träna även dag sex….

Det var ett spännande experiment som gick över förväntan, och jag funderar på att göra något liknande i slutet av mars/början av april. Känns som ett bra sätt att utsätta kroppen för lagom plåga innan det är dags för fjällmara….

Så här såg det ut i fredags…

 

Dag 4, börjar bli lite segare nu

Det var med ett visst motstånd jag satte iväg mot jobbet i morse. Fjärde löprundan på lika många dagar, och det är något som jag inte är så van vid. Första kilometern gick… tja, vi kan väl säga att det inte var min snabbaste kilometer i karriären direkt! Landade runt sju (!) minuter. Just då kände jag mig lite osugen på att fortsätta faktiskt.

Fast jag märkte ju att det gick lite lättare på kilometer nummer två, och vid trean började det släppa, i alla fall på flacken, fortfarande lite motstånd i de få uppförsluten som finns på sträckan. 7,4 km gnetade jag ihop i alla fall, och nu blir det vila fram till i morgon eftermiddag. Det tycker jag att jag är värd!

Hörs imorgon fredag!

Tidigare poster i samma ämne:

  1. Tänkte prova en grej
  2. Dag 2
  3. Dag 3
  4. Dag 3? Igen?