Naturpasset

Lyckades ta mig till bibblan igår och då blev det ett stycke Naturpass införskaffat. Det här ser jag väldigt mycket fram emot.

Det var min käre morfar som introducerade löpning i allmänhet och orientering i synnerhet för mig när jag var tio år. OK Tors orienteringsskola på sena tisdagkvällar. Jag höll på i typ sex år med orienteringen, sedan kom ett sommaruppehåll i klubbträningen och jag hann upptäcka andra saker (som tjejer och fest typ), och kom aldrig tillbaka efter det uppehållet.

Det tog ungefär 20 år innan jag fastnade för löpningen igen, och den passionen lever fortfarande. Orienteringen har dock lyst med sin frånvaro. Jag vet inte riktigt när jag kommer ge mig ut, det ska visst regna i helgen, och jag vill ju inte förstöra kartan, men när jag väl gör det så har det gått 33(!) år sedan jag sist orienterade! Shit va gammal jag börjar bli.

Det ska helt enkelt bli skitkul! Torshargsskogen känner jag ju till ganska bra vid det här laget också så jag borde ju inte springa helt vilse. Dessutom får jag chansen att friska upp minnet på hur man hanterar en kompass. Kommer väl till pass inför sommarens vandring vid Grövelsjön.

Hoppas jag kan plocka några kontroller i helgen!

Planen känns solid

Har sugit lite på karamellen nu, och det känns faktiskt bra. I går hann jag med sammanlagt 12 km fördelat på två pass, och tog en snabb promenad i morse innan frukost. 4,5 km och avslutad ljudbok känns som en ganska bra morgon tycker jag.

Lämnade in bilen på service igår och transport-sprang hem, ca 4,6 km. Morgonlöpning har aldrig varit min starka sida, så också denna morgon! Ingen borde behöva springa kl 07! Stel och seg kropp, som kände av måndagens lilla runda. Det var inte förrän jag närmade mig hemmet igen som jag kände att det började bli lättare steg.

Pass nummer två igår blev ju naturligtvis när det var dags att hämta bilen igen. Denna gång tog jag en annan väg som är lite längre, dryga 7 km blev det. Till skillnad från morgonens pass då jag bara ville komma hem och börja jobba, så den här gången tog jag för första gången mig an att köra enligt programmet. Det blev intervall-körning! Inte så att det blev jättemycket intervaller, det blev ett minimum kan man säga. 🙂

Det var ett tag sedan jag sprang intervaller senast, och det märktes. Det blev 2 serier kombi-intervaller; 1*4 minuter följt av 4*30 sekunder. Jag hade nog kunnat få till en tredje serie, men jag var trött.

Senare idag ska jag ner till bibblan och skaffa ett naturpass och testa lite orientering igen. Kan bli kul och annorlunda! Men idag kommer jag inte springa, känner mig lite trött i benen idag.

Det börjar finnas en plan

Träningen har gått bättre och bättre och jag börjar hitta tillbaka till kontinuteten. Det känns bra. Juni blev en månad då jag för första gången på 25 månader fick ihop drygt 100 km löpning, 104,9 km för att vara exakt.

Igår hann jag ut och sprang en mil mellan skyfallen, och tankeverksamheten kom igång. Så som den brukar kunna göra när jag tassar runt på skogsstigarna.

Jag tänkte på det faktum att jag inte kommer hinna i form för att göra ett försök på Buff Bydalen. Och även om jag skulle komma i så pass bra form att jag kanske skulle ta mig runt de 50 km som loppet är, så vill jag ju inte behöva göra det och slita allt för ont. Det ska ju vara en positiv upplevelse!

Jag sprang vidare och tänkte på andra mål som jag skulle kunna ha. Och det slog mig ju att jag sedan tre veckor tillbaka får ett träningsprogram från Anders Szalkai och ”We who run club” där alla får vara med, men målet är att springa Lidingöloppet.

Jag har ju sprungit Lidingöloppet 5 gånger tidigare, varje gång putsat sluttiden. I år är det ju ett ganska konstigt år med Corona-virus och skit, men på något sätt ska de ändå försöka genomföra loppet på Lidingö. Olika startgrupper under en månads tid.

Så jag tänkte, 3 mil kan jag verkligen komma i form till, och om jag försöker följa träningspasset lite granna så är ändå chansen rätt stor att jag kan sätta personligt rekord. Tiden att slå är 2 tim 51 minuter och 14 sekunder. Det borde gå.

Sen kan jag ju försöka bli bäst i släkten tänkte jag. Tiden 2:41:18 satte morfar år 1968 vid 48 års ålder, ett år yngre än vad jag är idag. Visserligen älskar jag min morfar, och vill kanske inte riktigt att hans ”rekord” ska bli slaget, men det var han som fick mig att börja med löpning och jag vet att han skulle bli väldigt stolt över mig om sprang under 2:40.

Och med den tanken föddes en ny tanke, tänk om det skulle gå att komma under 2:30? Silvermedalj? Nåja, det kanske är att ta i, men 2:40….

Fram och bakåt

Så kan man väl summera träningen senaste tiden. Men igår gick det faktiskt framåt! Tre veckor efter mitt misslyckade försök att springa så vågade jag mig ut igen.

Denna gång gick det bättre, och jag skrapade ihop nio kilometer! 🙂 Sprang lugnt och fint, hela tiden med ett vakande öga på knät och förutom att det nån gång var lite som att det skulle börja göra ont, så gick det kanonfint!

Blev så lycklig att jag funderar på att sticka ut idag igen!

Hoppas det funkar, nu börjar jag bli sugen på långpass också…

Vet tusan hur det ska gå

Nu var det så där länge sedan jag uppdaterade bloggen, men i ärlighetens namn så har det inte funnits så mycket att skriva om tyvärr.

Det går sisådär med träningen just nu. Snörade på mig skorna igår och tänkte att jag skulle springa runt milen. Men det tog bara runt 400 meter innan det började göra ont som tusan i knät, och det var bara att vända om och i stället satte jag mig 25 minuter på motionscykeln hemma.

Igår valde jag att inte ha knäskyddet, men i ärlighetens namn så vet jag inte om det gör någon skillnad. Skorna jag hade på mig börjar bli ganska slitna, men frågan är om det spelar någon som helst roll?

Det jag verkligen måste göra för att om möjligt få någon skillnad är nog att börja med styrketräningen, oavsett hur tråkigt det är. Jag måste börja jobba upp lite mera styrka i låren (fram och bak), men också delen som är under knäna. Undrar hur man bäst gör det?

Tänkte att jag skulle jobba hemifrån i morgon och då finns det tid. Från början tänkte jag springa, men det känns som att det är smartare att börja med styrkan då. Köra styrka kombinerat med motionscykel kanske. För om det inte funkar med styrketräningen (och eventuellt nya skor), då är jag rädd för att det är slutsprunget för min del. Precis som doktorn sa…

Icebug West Coast Trail för böveln!

Västkust-Peps
Västkust-Peps

Som det känns just nu så är det inte aktuellt med Råa-loppet tyvärr. Och det är lite synd. Jag tyckte om det loppet, och jag kommer springa det igen, kanske nästa år.

Men, något som faktiskt kan finnas inom räckhåll är Icebug West Coast trail! 75 km på tre dagar på den härliga svenska västkusten. Tycker det låter fantastiskt trevligt, och den längsta sträckan är 29 km. Nu har jag inte varit med på något av Icebugs olika experiances men som jag förstått så handlar det mera om att ha trevligt än att komma först, och det passar mig alldeles utmärkt!

Ganska precis tre månader att komma i form på. Det borde kunna gå. Det är i och för sig skillnad på att kunna springa 3 mil på en lördag jämfört med att snitta 25 km per dag under tre dagar, men funkar det så är det jävligt bra kick-off inför hösten!

Det finns några grejer som händer den närmaste framtiden som kommer avgöra om jag kan komma iväg över huvud taget, så vi får se hur det utvecklas. Jag meddelar hur det går

Fjällöpning

Det sprack! Nya planer…

Planen jag hade tidigare sprack tyvärr.

Jag har ganska nyligen bytt jobb och jag har inte hunnit jobba ihop så särskilt många semester dagar, och de få dagar jag har vill jag dels använda vid jul och dels behöver jag vara hemma och jobba med trädgården i sommar.

Så det blev till att planera om. Så här tänker jag mig nu:
Jag får möjlighet att skynda långsamt, vilket jag tänker göra. Igår sprang jag på nytt post-knäoperations-distansrekord vilket blev hela 13,3 km. Det gick väl inte rasande fort, men det var ju inte heller syftet. Efter varje löppass kommer jag känna efter hur det känns i knät, och det får bestämma hur länge jag ska vila. Under vilotiden så kommer jag köra någon form av alternativ träning. Inlines eller styrketräning. Har ju t.o.m. köpt mig ett kort på en av alla gymkedjor! 🙂

Om jag kan hålla i det här och hålla kroppen i skick, så kommer jag försöka springa ett eller ett par lopp under sommar/höst, men sådana som ligger hyfsat lokalt. Just nu funderar jag på Råa-loppet (om jag hinner komma i form) och Åda wildboar trail race.

Sen, NÄSTA år, då hoppas jag att jag är i bra form. För nu är siktet inställt på Buff Bydalsfjällen som brukar gå av stapeln i slutet av augusti! Det blir en riktig utmaning. 50 km och nästan 3000 höjdmeter!

Önska mig lycka till!

Vill ni höra en hemlis?

Men berätta inte för någon…. Men jag tänker faktiskt försöka mig på att springa ett långlopp! Kanske Sälens fjällmara i augusti.

Läkaren som gjorde min operation i knät sa att, nä du ska inte springa mera! Sjukgymnasten som såg läkarens kommentarer sa, NÄ, du ska inte springa mera!

Men jag håller på att krypa upp på väggarna! Jag måste få komma ut och löpa runt! Håller på att bli lite galen faktiskt. Och för att tygla allt så måste jag fortsätta springa! Det kryper i kroppen hela tiden! Och får jag inte utlopp för det här så blir jag destruktiv. Måste ut!

Jag ska sätta igång med styrketräning för knät, och jag ska hitta lite alternativ träning så jag kan få konditionsträningen utan att springa. Då kan jag satsa på långlöpning när jag väl väljer att springa tänker jag.

Jag känner ju redan idag när jag har varit ute på tre promenader med hunden att det gör ont i knät, men va fan, vem har dött av att ha ont i knät?

Jag har inte bestämt mig ännu, men som det känns just nu så har jag en rimlig chans att springa Sälen Fjällmaraton. Den är ganska snäll ändå, och jävligt trevlig! Eller varför inte Idre fjällmaraton?

Kan bli så….

Tävling?

Jag tror ta mig tusan att jag ska springa en tävling på lördag, Ärla Mid-winter Night Trail! Trots knän och doktors-varningar. Loppet finns i två längder, fem och tio km och jag tänkte köra fem km. Vill inte riskera nåt trassel då jag inte är van vid att springa långt efter operationen.

Det är uppenbarligen så att jag har ett sug på löpning som är svårt att komma ifrån. Jag behöver löpningen! Så det är därför jag smyger ut en till två gånger på per vecka och springer med hunden. Säger till folk att: det är så nyttigt och bra för hunden, och han blir ju så glad… Det blir inte så långa sträckor, vi springer mellan fyra och åtta km hittils.

Sanningen att säga så stämmer det nog in på husse också. Jag kommer på mig själv att sitta och dagdrömma om ytterligare en fjäll/bergsmara när jag sitter och fyller i min dagbok på jogg.se efter mina turer med hunden. Jag tänker att, kan jag bara hitta ett par alternativa träningsformer som ger mig kondition och styrka, ja då kanske det räcker med att springa en till två ggr per vecka. Och kanske varannan vecka dra i väg på ett lite längre pass, som till slut kan utmynna i ett långpass… Jag menar, hur ont i knäna kan man få? 😉

Om jag fortsätter i strävan mot ett till fjällopp så kommer det nog inte att hända i år känns det som. Jag måste ta det försiktigt och låta ta det tid. Skynda långsamt så att säga. Det viktigaste är inte att kunna springa långt, utan att kunna springa lite överhuvud taget.