Vill ni höra en hemlis?

Men berätta inte för någon…. Men jag tänker faktiskt försöka mig på att springa ett långlopp! Kanske Sälens fjällmara i augusti.

Läkaren som gjorde min operation i knät sa att, nä du ska inte springa mera! Sjukgymnasten som såg läkarens kommentarer sa, NÄ, du ska inte springa mera!

Men jag håller på att krypa upp på väggarna! Jag måste få komma ut och löpa runt! Håller på att bli lite galen faktiskt. Och för att tygla allt så måste jag fortsätta springa! Det kryper i kroppen hela tiden! Och får jag inte utlopp för det här så blir jag destruktiv. Måste ut!

Jag ska sätta igång med styrketräning för knät, och jag ska hitta lite alternativ träning så jag kan få konditionsträningen utan att springa. Då kan jag satsa på långlöpning när jag väl väljer att springa tänker jag.

Jag känner ju redan idag när jag har varit ute på tre promenader med hunden att det gör ont i knät, men va fan, vem har dött av att ha ont i knät?

Jag har inte bestämt mig ännu, men som det känns just nu så har jag en rimlig chans att springa Sälen Fjällmaraton. Den är ganska snäll ändå, och jävligt trevlig! Eller varför inte Idre fjällmaraton?

Kan bli så….

Annonser

Tävling?

Jag tror ta mig tusan att jag ska springa en tävling på lördag, Ärla Mid-winter Night Trail! Trots knän och doktors-varningar. Loppet finns i två längder, fem och tio km och jag tänkte köra fem km. Vill inte riskera nåt trassel då jag inte är van vid att springa långt efter operationen.

Det är uppenbarligen så att jag har ett sug på löpning som är svårt att komma ifrån. Jag behöver löpningen! Så det är därför jag smyger ut en till två gånger på per vecka och springer med hunden. Säger till folk att: det är så nyttigt och bra för hunden, och han blir ju så glad… Det blir inte så långa sträckor, vi springer mellan fyra och åtta km hittils.

Sanningen att säga så stämmer det nog in på husse också. Jag kommer på mig själv att sitta och dagdrömma om ytterligare en fjäll/bergsmara när jag sitter och fyller i min dagbok på jogg.se efter mina turer med hunden. Jag tänker att, kan jag bara hitta ett par alternativa träningsformer som ger mig kondition och styrka, ja då kanske det räcker med att springa en till två ggr per vecka. Och kanske varannan vecka dra i väg på ett lite längre pass, som till slut kan utmynna i ett långpass… Jag menar, hur ont i knäna kan man få? 😉

Om jag fortsätter i strävan mot ett till fjällopp så kommer det nog inte att hända i år känns det som. Jag måste ta det försiktigt och låta ta det tid. Skynda långsamt så att säga. Det viktigaste är inte att kunna springa långt, utan att kunna springa lite överhuvud taget.

Saker börjar gå åt rätt håll!

Jag var på sjukgymnastiken idag igen. För de som kan ha missat det,så  jag gjorde en titthålsoperation där de tog bort lite av min menisk. Och efteråt har jag ungefär 15% kvar av menisken i mitt vänstra knä och taskigt brosk. Typ.

Anyway. Det visade sig att jag gjort lite framsteg i min rehab, och min sjukgymnast trodde att det nog var sista gången jag behövde vara där! Så det går verkligen åt rätt håll verkar det som. Dock är jag ju inte färdig med min rehab. Jag fick lite nya övningar, och de måste jag jobba vidare med ett bra tag till.

Av någon anledning är jag rätt vobblig i benen, det verkar som att jag har lite taskiga muskler i vristerna (vilket är jättekonstigt då jag bara sprungit på stigar, obanad skog och fjäll de sista åren!), och jag har tydligen ganska tafflig balans (vilket också är konstigt då jag har vindsurfat ganska mycket i mina dagar, även om det var ett tag sen). Men, men… Man måste anpassa sig!

Så en balansplatta är inhandlad, har fått gummiband av sjukgymnasten, så nu är det bara att köra vidare!

Jag smög ju ut och småsprang i söndags. Det berättade jag inte för min sjukgymnast, han skulle nog bara bli sur då! 🙂 Bland det sista han sa idag var, låt det ta tid, cykla och promenera. Ingen löpning än. Eller, det borde du ju inte hålla på med överhuvud taget!

Men jag tror att jag kommer smyga ut i helgen i alla fall, beroende på väder och vind. En ny löprunda mellan tre och fyra kilometer. Frasse får ju så klart följa med! Vem vet, i början av nästa år så kanske jag vågar mig på två små rundor per vecka?

Vi kommer nog smyga ut i helgen…

Kunde inte hålla mig

Nu har det gått drygt sex veckor sedan jag operarade knät. Sjukgymnastiken har gått lite sisådär, framför allt eftersom jag drog på mig en riktig man-cold precis när jag började få in vanan att gymnastisera.

Sex veckor av stillhet. Typ. Och idag kunde jag inte hålla mig längre.

Jag använde Frasse som förevändning, hunden går alltid först!! Så vi smet ut till Solvik utanför Torshälla och SPRANG! 🙂 Lite drygt 3,5 km.

Det kändes OK faktiskt. Även nu, några timmar efteråt så känner jag inget av knät. Hoppas det håller i sig. I så fall så kan jag ta en tur till med Frasse, kanske nästa helg.

Måste bara hitta något att göra mellan de få och korta löpturer det kommer kunna handla om närmaste tiden.

En helg att se fram emot!

Igår blev det ett klagoinlägg. Idag ser jag fram emot helgen. Meteorologen hotar med bra väder! 🙂

Ser framför mig en helg med mycket tid utomhus, och en tvinande tillvaro för förkylningen. Dessutom känns det som ett bra tillfälle att lufta dessa nyinköpt inlines också, bäst att passa på medan det finns lite säsong kvar.

På tal om säsong, så börjar det bli läge att natta trädgården inför vintern. Ställa undan lite utemöbler, ta in slangar, tömma vattentunnor och så där.

Kanske blir det också säsongs (häpp!) premiär för glögg! Det kan vara ganska rart med en varm glögg i solen när det är lite småkyligt ute.

Så får det nog bli! Trevlig helg på er!


Kanske får det bli ett bad också!

Sammanfattning av en sunkig höst!

Har haft en minst sagt tafflig höst. Opererade knät. Det var det första. Det andra var att jag fick information om att knät håller på att ramla sönder om jag fortsätter springa.

Som grädde på moset, med operationen och beskedet om att jag faktiskt borde sluta springa, så drog jag på mig en inflammation i käken. Den inflammationen jobbar fortfarande i mina käkar, tack som frågar… 4 veckor senare. Det gör fortfarande ont. Tack o lov så har jag en tid till tandläkaren på tisdag.

Men jag började känna mig OK. Drog iväg och campade med Frasse, sov i tält i mörka urskogen i mellersta Södermanland. Det var en riktigt bra kväll. Vi traskade 5 km in i spenaten, och jag hann med nöd och näppe slänga upp tältet innan mörkret infann sig. Sen var det bara Frasse och jag, i ett tält där det var mörkt efter klockan 17. Då går man ner i varv kan jag säga. Och jag sov som en stock hela natten! Det är svårslaget att ligga i en sovsäck när det är -5 grader ute och inte frysa…. Jag längtar redan efter nästa uteliv!

Det här är vårt tält!

Jag kom hem, jag jobbade en vecka, och sen ÄNTLIGEN kom ännu en helg och jag fick jag möjlighet att testa lite nya vägar att hålla mig i trim! Jag köpte mig ett par inlines på Blocket, och de kommer bli min nya väg till motionspass. Hoppas jag! Eftersom jag måste ju hitta något annat att göra, eller förstöra mina knän..

Så i söndags så tog jag mig en runda på 7 km med mina nyinköpta inlines. Och fy fan va tungt det var! Inte nog med att det var jobbigt att jobba med överkroppen då jag körde med stavar. Nä, det var så jävla tungt att andas. Hela bröstkorgen kändes God Dag Yxskaft!

Så här efteråt så inser jag ju att det var förkylningen som lurade i bakgrunden så klart!

Så redan på eftermiddagen så kände jag att det var tack och god natt! Sen har jag legat däckad efter det, men nu börjar jag återhämta mig. Men det är ju fan att det ska va så bökigt under hösten!

Men som vår kära Gunde Svan sa, det är bara att bryta ihop och komma igen! 

Mitt liv har ställts på ända, och det finns inte så mycket jag kan göra åt det. Annat än att se till att jag vänder på det och hittar något nytt.

Men, vad är livet utan nya utmaningar? Nu ska jag hitta min!

Fortsättning följer…

Att springa, det är ju jag! Tack o lov för Idre Fjällmaraton!

Tack och lov för Idre Fjällmaraton!

Hade det inte varit för fjällmaran i Idre så hade jag bara försvunnit i periferin, men nu fick jag möjligheten att avsluta med lite värdighet!

Kan bli ett långt inlägg det här…

Bakgrund:

Det började tidigt i våras. Jag var ute på en kort runda. Skulle bara springa typ 8 km eftersom jag var på uppstart efter en skadedrabbad vinter. När jag hade 3 km kvar av min runda så helt plötsligt så var det något som kändes i knät. Det var inget som small till, inte heller något som gjorde ont. Utan det bara var något som kändes. Helt plötsligt kände jag att jag hade ett knä! Och jag visste ju att det inte var på ett bra sätt!

Det skulle visa sig att det var slutet på min karriär som långdistanslöpare!

Det var vänster knä. Och när jag kom hem så märkte jag att det började låsa sig lite i knät. Eftersom jag tyvärr har en viss erfarenhet av trassliga menisker så var jag tämligen övertygad om att, nu är det en ny menisk-skada.

Vilket det var. Besökte läkare som bekräftade att det med stor sannolikhet var menisken, och andra symptom sa att det kunde vara mera, typ artros. Han sa att jag borde sluta springa!

Men det gjorde inte jätteont, så jag fortsatte springa. Skrev ett inlägg om det på bloggen, hur ledsen jag var. Vilket jag var. Det var ju en dödsstöt! Men jag sket i det.

Jag fortsatte att springa! Inte i den takten eller tempot jag hade tänkt mig, men jag brydde mig inte. Att springa, det är ju jag! Samtidigt så malde ju läkarens ord i mina tankar. Hela tiden, men mest när jag inte sprang. Och jag tänkte att om jag inte kommer kunna springa mer, då SKA jag ändå genomföra mitt senaste anmälda långa lopp: Idre fjällmaraton!

Loppet:

Sommaren kom och gick, och det var så jävla varmt! Det var så varmt att jag aldrig sprang mer än 21 km som längst. Och sen kom loppet: 45 kilometer och 1500 höjdmeter! Det är inte ett lopp som man bara springer igenom! Idre Fjällmaraton!

När jag kom till stugan i Idre som vi skulle bo i under en hel vecka, det var då jag verkligen började fundera på mitt lopp, då jag insåg att jag hade, sedan januari lyckats få till 4 långpass, och det längsta var just 21 km. Och här var jag i Idre och tänkte mig att jag skulle springa 45 km. Med ett taskigt knä!

Så min plan blev att jag siktar på reptiderna! Det var de tider jag skulle förhålla mig till. Och jag kände att det kan jag fixa. Det var nästan promenadtider…

Jag ska inte ljuga. Även om jag tog det lugnt så blev det jävligt slitigt! Framför allt sista stigningen mot Städjan, då var jag inte kaxig! Det enda jag ville göra var att bryta, framför allt när vi lämnade skogsgränsen och kom upp på kalfjället och vinden och regnet piskade mig i ansiktet. Temperaturen sjönk från behagliga 12 till något som kändes som -5 i extrem vind!

Men på något sätt så samlade jag kraft och tog mig upp! Klädde mig med alla kläder jag hade i ryggsäcken, inklusive mössa och vantar! Och jag var benhård! Jag hade inför det här loppet aldrig brutit ett lopp, och jag tänkte fan inte bryta nu!

Tog mig till toppen och sen var det bara utför kvar! Trodde jag. Vid 41km kom sista stigningen upp. Den varade i 2 km och en evighet i tid! Och jag var så jävla trött så jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Det enda jag visste var att jag låg flera timmar framför sista repdragningen! Och som jag sa, jag har aldrig brutit ett lopp, och jag tänkte fan inte bryta nu! Nu var det bara att kämpa på!

Sista 2 km var bara nedför. Tror jag hade ett tempo på strax under 5 minuter då. Bara broms! Efter första fem minuterna så brann låren av smärta! Men när jag kom ner mot avslutet, när jag så ljuset i slutet av tunneln, och efter den faktiska tunneln, och påhejad av nära och kära – ja då kunde jag spurta i mål! Det tog 6 timmar och nästan 30 minuter (typ 6:23 eller så).

Jag var så grymt nöjd och glad efter det! Vilken känsla! Hade med vida överträffat tiden jag tänkt mig.

Hade jag bara vetat….

 

Nutid:

Nu sitter jag hemma och skriver det här. Man opererade mitt knä för två veckor sedan. Jag har typ en mini-menisk kvar. I runda skag 1/6 av vad jag borde ha, med omfattande brosk-trassel. Och det är tydligen inte bra säger de. De säger att om jag fortsätter springa så kan jag räkna med kronisk smärta och utbytande av knän!

Så, den sista veckan har jag suttit och surfat och kollat efter inlines, MTB:s, rullskidor. Och jag känner mig ganska låg. Mina lång-löpar-dagar är över. Och jag har inte riktigt accepterat det ännu. Tror att det kommer ta ganska lång tid faktiskt.

Det är klart jag kan dra iväg på allsköns saker och få motion, men hur kan man slå tassandet på stigar/bergshällar/kalfjäll? Med enkelheten och skönheten med att springa? Det känns som oöverstigligt!

Jag kommer/behöver komma över det här, men just nu känns det som skit.

Mina mål:

Jag har ju faktiskt uppnått många av mina mål med löpningen. Nu är det ju så att själva löpningen har ju varit ett mål i sig självt, jag har ju inte sprungit för att jag ska göra ditt och datt, utan för att må bra. Men det har alltid varit roligt att sätta upp vissa mål. För att sporra sig själv liksom.

Och när jag verkligen springa vid 35-ish ålder så hade jag vissa mål jag ville uppnå. Det var:

  1. Springa en mil
  2. Springa en halvmara
  3. Utmana morfar på Lidingölppet (han vann med 12 minuter btw)
  4. Springa ett maraton
  5. Klara milen under 45 minuter

Allt detta har jag gjort! Så jag är så glad för det! Och INGEN kan ta det ifrån mig!

Under tiden jag jobbade mot allt detta så hittade jag så klart nya mål. Mål som har fått mig att jobba mera, men också uppskatta allt jobb. Att få komma ut i skogen och köra ett långpass på 5 timmar. Jobba mot att springa en ultra. Också det har jag gjort! Som mest har jag sprungit 5 mil. Och det är inte fy skam! Det är faktiskt väldigt få människor i Sverige som har sprungit mer än en mara…

Samtidigt så kan jag inte låta bli att gräma mig över vad jag inte har gjort. Och vad jag kanske inte kommer kunna göra. Jag hade satt upp mål som BAMM (Björkliden Arctic Mountain Marathon), Ultravasan. Eller bara sticka ut och springa en hel dag i Sälen-fjällen. Det suger hårt.

Eftermäle:

När det small till i knät i våras, och jag fick höra att jag borde sluta springa så hade jag som slutmål att i alla fall få sluta på topp, och det gjorde jag med Idres fjällmara! Det var verkligen det jag hade i tankarna i somras – ”måste jag sluta med min löpning så ska jag i alla fall köra IDRE.”

Den var tuff som fan, och jag är oändligt tacksam för att jag har den i minnet. Det enda jag kan sakna är jag inte tog fler bilder…  Men jag tog mig runt den, jag besegrade den! Jag är OSLAGBAR!!

Nu börjar nästa del av livet….