En svalnande karriär?

Som jag skrivit tidigare så har jag ju fått lite trassel med mitt vänstra knä. Trodde direkt att det var menisken som spökade. Det är ju tyvärr så att jag har en massa erfarenhet av menisker (4 operationer, 2 i vardera knä), så efter en lång väntan på en specialist, så verkar det som att mina farhågor är besannade….

Enligt läkaren som jag träffade så tyder allt på att jag har en skada på menisken i vänster knä. Och än värre, det verkar som att den beror på att det är förslitningsskador i brosket i knät som har skapat detta. Enligt läkaren så är det tecken på begynnande artros. Han var väldigt mycket inställd på att det vore en bra idé att sluta springa över huvud taget! Men, med en lite twist om att det kanske funkar med rehab och kortare sträckor.

Det här ställer ju saker och ting på ända för mig, milt sagt! Eller rättare sagt, det suger hästballe! Om det är nånting jag älskar så är det ju att springa och framför allt springa långt! Det är väldigt knäckande att höra en sån diagnos!!! Jag vill ju bara komma ut i naturen och springa!

Som sagt, om det är så att jag inte kan springa mera så kommer det innebära en rejäl omställning i mitt liv som jag just nu inte är säker på att jag vill acceptera.

It’s a long road….

Min plan just nu är att jag ska fortsätta så mycket som möjligt. Jag är inbokad på Idre fjällmaraton i augusti, och jag ska göra allt jag kan för att springa den. Jag skiter i vad läkaren säger!!! Om knät håller fram tills dess, SÅ KOMMER JAG SPRINGA! Och efter det så får jag se hur jag ska gå vidare. I oktober/november ska jag kontakta läkaren igen och då ska det göras röntgen för att se att inte brosket i knät gått åt pipan. Om det inte gjort det, ja då kanske jag kan fortsätta springa, annars får jag försöka göra det på ett annat sätt än jag gjort hittills.

Läkaren pratade om kortare sträckor, typ 5 kilometer. Men för mig är ju det bara uppvärmning. Så kanske att jag kan jogga lite lätt, köra intervaller och en gång i månaden köra ett längre pass, som får vara lite lugnare än i vanliga fall?

Det här är verkligen ett hårt slag för mig. Känner mig väldigt nere just nu, och vet inte riktigt hur jag ska handskas med dessa nyheter. Jag vill verkligen inte sluta löpa!

Jag kan ju i och för sig trösta mig med att jag har uppnått många (men långt ifrån alla) mål jag satt upp för min löpning. Jag har på gamla dagar sprungit en kuperad mil under 45 minuter. (Det var mål nummer ett.) Jag har sprungit Lidingöloppet 5 gånger, varav 2 under tre timmar (mål nummer 2). Jag sprang Stockholm maraton (mål nummer 3).

Jag har också hunnit med att springa 5 st fjällmaror (två i Åre, tre i Sälen) (mål nummer 4), och slutligen så har jag hunnit med att springa ett riktigt ultra-lopp också (mål nummer 5, ett lopp på fem mil).

Så jag har verkligen klarat av många, de flesta av mina mål. Jag har ett gäng kvar som jag skulle vilja klara av, så som Ultravasan, BAM och naturligtvis – målet med bloggen från början, springa mellan Stockholm och Göteborg. Men det är ju bara mina mål, sedan har ju min önskan och vilja att kunna springa långt och länge. Jag älskar ju när jag spänner på mig ryggan och ger mig ut på antingen Sörmlandsleden eller framför allt kalfjället! Det är sååå svårslaget!

Jag vet inte vad framtiden bär med sig, men jag vet att jag inte har gett upp! Jag ska börja köra rehab och lite styrketräning, och sen får jag känna efter vad kroppen klarar. Vem vet, det kanske löser sig?

Jag kommer inte ge upp det här!

Väl värd efter Sälens Fjällmaraton 2017!

Ge mig några tummar upp, och så ses vi där ute!

/Peps

Annonser

Härligt i Sälen

Glad midsommar på er! 🙂

Nu är vi i Sälen sedan i söndags och hittills har det blivit lite vandring på Sälfjället till Stensjön, stugsittning och lite löpning. Löpningen har varit fantastisk, och ingen känning i knät heller!

Första rundan blev ca en mil. Började lite lugnt med att springa 2 km med Frasse så han fick göra nummer 2… 🙂 Sedan fortsatte färden mot Gustavstorget och startsträckningen av Sälens Fjällmaraton, dvs upp för Gustavsbacken. Hade glömt hur tufft det är att ta sig upp för en slalombacke! Väl på toppen så tog jag vägen förbi Sälfjällstangen och körde i stort sett nedför hela vägen tillbaka till stugan.

I går blev Östfjällets tur att bli besegrad. Vet inte hur jag tänkte där, jag hade tänkt att jag skulle springa ca 12 km, men det slutade på 18 km…! 😀 Så det blev ett långpass i stället, men det gjorde inget. Startade som vanligt vid Sälfjällstorget och knappt 2 km med Frasse. Sedan bar det iväg uppför. Fördelen med att springa upp på Östfjället är ju att det blir nästan en 7 km lång uppförslöpa. Inte så brant utan man kan springa hela tiden, och såna backar hittar jag inte hemma i Torshälla! Nackdelen är att det är ganska mycket asfalt.

Väl uppe på toppen så glömmer man snart bort den tunga resan  uppåt. Vyerna som slår emot en är helt fantastiska, och jag blev än en gång påmind om varför fjällen är min favoritplats att springa på. Jag älskar att springa i fjällen verkligen. Vidderna, vyerna, tystnaden. Det är stilla och oftast är jag helt för mig själv!

På söndag åker vi hem igen, och jag tycker redan att det tråkigt. Men jag ska försöka få till ett pass på lördag. Jag har ju inte hunnit ta mig till Storfjällsgraven och Hemfjället ännu! 🙂

Det tog sig, och sen inte!

Det började så bra, och jag var på väg upp mot de antal kilometrar jag ville ligga på inför äventyret i Idre. Sen, ute på en liten runda på ca 10 km, i början av maj. Det gick förträffligt bra, men när 2,5 km återstod började en skum känsla i vänstra knät att infinna sig.

Menisken!

Där sprack maj! I början hade jag hyfsat ont även när jag gick, men det har undan för undan börjat avta, och nu har jag faktiskt kört två rundor. En på sex kilometer, och en på nio. I morgon blir det nio till. Har även fått sjukgymnastik, så den försöker jag också köra. Vem vet, det kanske håller?

Sen är det ju tyvärr så att jag har fortfarande inte fått träffa någon specialistläkare ännu, och om han börjar yra om operation, ja då är ju läget lite tuffare. Som det känns nu så kan det med lite jävlar anamma och en hel del tur fortfarande gå att köra Idre. Det kanske får bli så att jag inte springer hela, utan byter ner mig till en kortare sträcka. Ska i alla fall försöka!

Det börjar ta sig

Inte riktigt där än, inte riktigt 50 km per vecka. Det var ju den andra april jag slog fast att jag behöver lyfta mig till 200 km per månad och sen kanske öka. Första veckan drog jag ihop 52 km så det var ju en bra start. Sen sket det sig så klart veckan därpå, då blev det 11(!) km.

Men det är ju så det är, ibland kommer livet emellan, och jag behöver prioritera annorlunda. Fast den här veckan har det gått hyfsat måste jag säga. 3 mil hittills uppdelat på tre pass. Ett distanspass, ett återhämtnings/rasta hunden pass och hårt jävla intervallpass igår. Kvar är rasta hunden på fredag och ett långpass på lördag eller söndag. Då siktar jag på 25 – 30 km, så jag borde landa på dryga 60 km denna vecka.

Intervallpasset igår är jag väldigt nöjd med. Skulle ha sprungit med Eskilstuna Trailklubb, men jag blev ensam. Av en slump blev jag upplockad av två andra löpare varav den ena var Bjarne Thysell, en gång 18:e man på EM i maraton med 2:14 som personligt på maran och svensk mästare på 10000 m terräng (bl a)! Snacka om kvalitetspass!

Det märks dock att jag inte är 20 längre. Det känns direkt i ben och kropp när jag ökar på träningen. Det är hyfsat trötta ben just nu! 🙂 Vila idag, lugnt pass på fredag. Förmodligen ett lugnt långpass på söndag. Det är en bra plan!

Hur mycket är 20 mil?

Jag lyssnade häromdagen på vår allas löpar-guru Rune Larsson, och han beskrev hur han tränade 20 mil i veckan. Det är ju typ 3 mil VARJE dag!

Då kände jag, kunde han springa så mycket på en vecka, då är det fan inte omöjligt för mig att springa 20 mil på en månad! Jag tror dessutom att det är ett minimum för att vara förberedd för höstens härliga äventyr – 45 kilometer i Idre!

Det är ett stort steg då jag ligger på ca 10 mil per månad just nu… det finns förklaringar till det, men det är ointressant i sammanhanget. Nu behöver jag få till en mera regelbunden träning med längre pass, och jag började lite igår med en runda på 13 kilometer. Första gången på alldeles för länge sedan jag sprang mer än 10 km, men det kändes helt OK, även om jag hade lite problem med andningen. Lätt astma-tryck i luftrören, så jag fick dra ner lite på farten.

Men nu är jag på gång!

Nytt år, samma start

Sveriges sämst uppdaterade löparblogg! 🙂

Det är nytt år, men det börjar på samma sätt som de brukar göra de senaste åren – med att jag är tillbaka från skador. Eller skador och skador. I år är jag på gång igen efter förkylningar, trötthet i kroppen och allmän icke – inspiration. En annan sak som är lika är att jag har börjat komma igång men sen blir det bakslag.

Jag lyckades springa Sälens fjällmara i augusti förra året, men det var knappt. Alldeles för lite tränad, och ingen ork i kroppen. Så här i efterhand så tror jag att det faktiskt var sviter efter ett svin-tungt och förmodligen dumt 2016. Då sprang jag under fem veckor i juli och augusti följande lopp:

AXA Fjällmaraton
Midnattsloppet
Sälens fjällmaraton
Bergslagsleden Ultra (48 km).

Dessutom tränade jag för att klara av Kullamannen Ultra (66km). Jag höll på att säga, tack och lov, men den träningen sprack då jag fick problem med ryggen. Så jag blev liksom tvungen att vila.

Nu sitter jag och skriver under ytterligare ett uppehåll. Vet inte riktigt vad det var, men enligt min läkare (Google) så kan det nog varit början på ett hopparknä. Det blev riktigt illa efter ett långpass för snart 2 veckor sedan. Det gjorde ont under tiden, och framför allt så hade jag jävligt ont när jag bara gick. Men nu har smärtan gått över, och det går bra att cykla, så ikväll ska jag testa en liten försiktig runda.

Så, hur ser tävlingsplanerna ut för 2018? Från början hade jag tänkt mig att jag i maj kanske skulle försöka springa Soteleden terrängmaraton, i juli funderade jag på Råa-loppet igen. Sedan i augusti – Idre Fjällmaraton för att sedan runda av med dubbeldöden på Kullamannen.

Men detta var ju innan det började skita sig med knät, så nu fokuserar jag bara Idre. Den enda tävlingen jag faktiskt har anmält mig till. Det tror jag blir bra.

Annars tänkte jag faktiskt börja uppdatera bloggen igen! 🙂

Race-report från Råa-loppet

Första gången jag hörde talas om Råa-loppet var i vintras när jag satt och skummade igenom forumet på jogg.se, och jag hittade en tråd om dyra anmälningsavgifter. I denna tråd fanns det ett inlägg om Råa-loppet, som var så befriande. Helt enkelt gick det ut på att, anmäl dig via mail, och kommer du till starten så betalar du 100 kr via Swish, och då ingår det 4 vätskekontroller.

Jag blev ju tvungen att kolla upp detta lopp, och beskrivningen av loppet, och vad ordet Råa kommer ifrån… (läs på hemsidan!) Om man som jag älskar att vara ute i naturen och springa i trollska marker, ja då älskar man Råa-loppet!

Innan jag fortsätter att beskriva loppet så måste jag säga detta: det är ett litet lopp, men med många hängivna människor som fixar och donar för att man ska få en sån trevlig upplevelese som möjligt. De skjutsar en fram och tillbaka och det bjuds på pastasallad efteråt, och alla är så genuint genomtrevliga! Dessutom, de flesta som springer och som anordrnar pratar värmländska!! 😀 Bara det gör det värt att komma dit!

Så, till själva loppet… 🙂

Starten är klockan 10. Så alla löpare samlas ca 10 minuter innan. Det är en riktigt fin förmiddag, ca 17 grader i solen, och solen skiner! Däremot är det riktigt mycket knott!! I dag, 2 dagar efteråt så lyser betten från knotten ilsket rött på mina armar…

Vi startar, i en liten slänt, och efter den slänten så är vi alla blöta om fötterna! Och jag tänker att det är bra! Nu har vi passerat det här stadiet då vi alla trippar runt alla små vattenpölar för att inte bli blöta om fötterna… 🙂 Om jag bara vetat hur det skulle se ut senare…

Det visar sig att banan som går genom skog och mark har väldigt få stigar som liknar de vi har på Sörmlandsleden! Det som ser ut som en stig är oftast en väg genom ganska blöta myrar där, om man om inte ser upp, så helt plötsligt har man kört ner foten ända ner till knäväcket i blöt sörja!

Jag springer i vad jag tror är ett lugnt tempo, men efter 8 km är jag rejält trött!! Det finns absolut ingen vila under dessa åtta km, eller resten av loppet för övrigt, så det blir ingen lättnad! Alls! Det känns som att vi kör uppför på smala och snåriga stigar i nästa 7 km.

Vid 15 kilometer kommer det en vätskekontroll och efter det får vi äntligen nästan 500 meter med lätt löpning utför på grusväg. Men sen svänger vi in på leden igen, och kör ganska kraftigt uppför i nästan 1,5 km genom ett gammalt kalhygge. Solen gassar hårt just nu!

Jag släpar mig och trycker mig upp, fortfarande via blöt jävla mark som gör allt för dra ner mina skor i slummen! Får lov att stanna och rätta till sulor och snören som gett upp! Fortsätter. Men så närmar jag mig 18 km, närmar mig äntligen toppen på det här skithålet, och det börjar äntligen gå utför!

500 m utför där man faktiskt kan löpa på! Även om det är stelt och jävligt, så det funkar bra, känner mig som en gasell, så som jag brukar kunna springa nedför, och jag springer om ett par löpare, känner ett flow, mår bra… och snubblar ju naturligtvis på en jävla rot eller om det var en jävla sten….

Märkligt hur mycket man kan hinna tänka när man är i luften på väg mot en hård landning! 😀 Men det gick ganska bra ändå. Lätt blodvite på knät, men jag kunde fortsätta. Fortsätta till nästa sjuka stigning! Och fy fan va brannt det var!

Men å tredje pilsnern, jag var faktiskt framme vid näst sista kontrollen där, och där det bjöds på chips, smoothie, kaffe, cola, sportdryck och ännu mer! Mackor med choklad, ost och grejer! Ett riktigt smörgåsbord! Så jäkla fint ordnat!

Tyvärr, eftersom jag var så trött här så kunde jag inte få i mig så mycket av alla godsaker som bjöds. Jag tog en kopp kaffe, en halv smoothie och sen fortsatte jag stappla. Uppåt! Fan, hela sträckan kändes som uppåt! Och aldrig sprang jag genom sträckor där man var torrskodd! Men det det var bara att fortsätta, måsta fortsätat mot målet!  Ska fram!

Fortsatte uppot i kanske 25 minuter till. På toppen kunde jag faktiskt se MÅLET!! Det var ju bara 7 km kvar…. på andra sidan vägen, på andra sidan älven. På nästa berg….

Efter en knapp kilometer till, då började det äntligen gå nedför. Problemet är att det är 400 negativa höjdmeter på 2 km… DET VAR JÄVLIGT BRANT utför! Som jag sa, jag är bra på att springa utför, men här hade jag inga krafter kvar att så emot trycket så jag fick köra riktigt försiktigt!

När vi väl kom ner så kändes låren och knäna helt bortdomnade. Och jag vill inte vara den som är negativ, men halvvägs nedför denna helvetes löpning så öppnade sig himlens alla portar!! Oj oj vad det regnade!! Till en början var det skönt då jag var lite överhettad, men efter 5 minuter var det inte så roligt längre.. Oj vad det skulle fortsätta….

Till slut, nere på botten, låren darrar och jag vet att vi har bara fyra kilometer kvar, varav en km på asfalt. Det var bland de längsta asfaltsmetrar jag varit med om! Vi sprang (hamnade i en klunga på fem), och vi sprang, och jävlar vad regnet tog vid! Har nog aldrig varit så blöt!

Vi följde skyltarna, tog av från asfalten och in i spenaten igen, och sen följde HELVETET!! Nu startade en klättring på nästan 550 höjdmeter under 2 kilometer! Det var så jävla brant att gps-klockan inte fattade att jag rörde mig framåt! Och detta efter 28,5 kilometers löpning som gjorde mig tröttare än när jag sprang 48 km förra året! Nu ska vi skulle upp till toppen på Branäsberget!

Vet inte hur många gånger under sista klättringen som jag bara ville kräkas, skita i allt och bara gå ner och supa mig full!! Jag var så sjukt trött! Mitt enda mantra var,JAG HAR ALDRIG BRUTIT ETT LOPP OCH JAG SKA INTE GÖRA DET IDAG HELLER!!

Och känslan när jag började komma upp mot toppen, och blåsten satte in, och jag var helt förstörd av trötthet och regn och blöt överallt, och det var 9 grader varmt på toppen och jag frös som jag inte gjort på flera år… Och så CARINA stod där och skrek och hejade på mig är helt jävla obeskrivlig!! Jag var helt tårögd och jag blir helt tårögd när jag skriver det här… Det var en enorm känsla!! Jag mådde så illa och jag var mådde så jävla bra och var och är så stolt över att jag tog mig i mål!

Snart framme!

Så här efteråt har jag en väldigt ambivalent känsla över loppet. Jag är förvånad att jag var så trött så tidigt i loppet. Jag menar, jag sprang flera maraton och ett ultra förra året, men jag har varit skadad och inte kunnat träna som jag velat. Och jag vet inte… Skit samma!

Det jag kan konstatera är att jag blev skittrött efter 8 km, och det var ett jävligt tufft lopp. Men jag tog mig i mål och jag älskade loppet och arragemanget! Om det passar in i nästa års plannering så ska jag springa igen! Naturen, tystnaden, gemenskapen… ja ni vet!

Samtidigt, jag är så jävla nöjd över loppet och insatsen! Jag hade ingen bra dag, jag var trött och hade negativa känslor hela loppet, men jag tog mig i mål, och JAG ÄR SÅ JÄVLA NÖJD!

Jag rekomenderar alla som gillar stig och bergslöpning att springa Råa-loppet, sitter här med ett leende på läpparna trots allt! 😀

p.s Skulle haft fler bilder, men sen kom regnet och då funkade inte touch-skärmen längre… 😀

Iced Earth får symbolisera: