Det finns liv, det finns hopp!

Det var faktiskt inte så farligt som jag trodde. Det enda var väl att jag borde kanske ha tänkt efter innan typ. Så jag var alltså hos sjukgymnasten. Min mycket trevlig sjukgymnast som heter Monica. Hon tittade lite trött på mig när jag försökte förklara varför jag var tillbaka igen efter ett uppehåll på en sisådär tre månader…

Men summa sumarum, så verkar det som att jag ska försöka känna efter och inte jäkta vidare. Att dra iväg 17,7 kilometer när jag är van vid att springa ca tio kilometer två gånger i veckan, ja, vi kan väl säga att det var dumt.

Fått lite hemuppgifter. Fått lite tips på uppvärmning. Och så ska vi ju ses nästa vecka förstås!

Lite nya mål alltså. Först och främst, få ner svullnaden i knät så jag kan knata iväg två gånger till. Då klarar jag 100 km den här månaden. Sedan, springa en av sträckorna på Bellmansstafetten lördagen den 5:e september.

Veckan innan Lidingöloppet kollar jag om det funkar att spring eller inte.

Så bror min… du hade rätt, inga nyheter är… i alla fall OK nyheter.

Nä, nu jävlar ska jag passa på och kika på lite Weeds!

Ses!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s