Tjurruset

Jag har sprungit genom vatten, jag har simmat genom lera, badat i diken…. JAG HAR SPRUNGIT TJURRUSET!

img_9036För andra gången har jag genomfört ett Tjurrus, och den här gången var det på riktigt. 10 minuter innan start regnar det rätt duktigt, det är massor av folk. Det är kallt. Tack och lov att loppet startar i en jävla sandgrop, och en fantastisk backe! Både jag och brorsan är rejält uppvärmda när vi tagit oss upp för den backen…

Sen bär det av in i skogen. Till en början försöker man ju (som brukligt är) försöka ta sig runt all lera… till slut inser man att det bara är att ge upp och springa rakt igenom skiten. Det är backigt. Mycket berg. Och berg har en tendens att bli väldigt hala när det regnat. Gissa om det blev en extra dimension med all lera. 😀

Efter två kilometer kommer första diket att forcera. Slutar med att man är dränkt upp till knäna. Och gyttjan efteråt. Visste ni att skorna blir MYCKET tyngre av att dels vara blöta, och dels ha tre kilo lera runt sig?? Så backen som kommer efteråt är lite seg. Efter 500 meter till tappar jag fästet helt i gyttjan. Landar på ryggen. 😀 Och då är det 7,5 kvar.

Jag kan fortsätta hur länge som helst om alla hinder som är på vägen, men det är tre bestående minnen jag kommer ha från loppet. Det första är efter kanske sex kilometer. Vi springer i kanten på ett kärr. Vattnet räcker upp till vaderna. Vi springer i kö. När man springer i kö så får man ju anpassa farten, och vissa har ingen lust med det, utan ska gena rakt över. Och bilden på de två som gjorde det när jag passerade där kommer alltid att finnas kvar på hornhinnan… när de springer och springer, och helt plötsligt försvinner botten för dem… Tusan va vi garvade när det bara var deras huvuden som sticker upp!!!

Nästa är det stora diket. Det är kanske 2.5 meter brett. Det finns inte en chans att man kan hoppa över det. Det är bara hoppa ner i plurret och ta ett simtag, greppa tag i leran och försöka häva sig upp på ”flod-stranden”.

Det sista är militärhindret. Det man bara passerar genom att kasta sig ner på magen och åla sig fram genom leran. Känslan när man kröp ner på knä och kikade ner i leran, den kommer att finnas kvar länge!

Hur det gick? Ganska hyfsat ändå. Jag är ganska nöjd, med tanke på vilken uppladdning jag har haft inför det här loppet. 1 timme och 5 minuter. Tycker synd om brorsan dock, som var tvungen att bryta på grund av sitt jäkla knä.

Det var ett var ett jäkla kul lopp. Det blir definitivt en återförrening nästa år!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Advertisements

2 comments

  1. Sofy

    Halloj! Kul beskrivning, jag var också där och körde hårt. Vi tjejer hade lite förtur eftersom vi fick något mindre lera och sprang upp banan åt er, ha, ha. Bra jobbat – dessutom verkar ni ha ett kul projekt, brorsan och du!

  2. Peter

    Hehehe… jo vi grabbar tackar för att ni värmde upp banan lite… 😀 Men visst var det en rolig (ganska tuff) bana? Man måste känna en viss beundran för alla som vågade ställa upp.

    Jotack, det är litet projekt. Risken är väl att man varit överambitiös, men man måste ju testa, eller hur?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s