Snöcykla

I går började nya vardagslivet. Cykla till Centralen i Eskilstuna varje morgon, och cykla hem till Torshälla varje kväll. Det är nog en sju, åtta kilometer i vardera rikting, så det bygger på!

Det året jag återfick känslan av att vilja börja springa igen, det var… kanske 2006 ungefär. Det året hade jag faktiskt cyklat till och från Centralen hela våren. Började väl i mars/april nån gång. Sedan hann jag med att springa fem kilometer en gång, i slutet av maj. I början av juni ställde jag upp i något som kallades för Fordmilen.

Fordmilen. “Spring en mil, vinn en bil”. Så var deras slogan. Bilen i fråga var ju naturligtvis en Ford av något slag, vanligtvis den minsta. Men i alla fall. Från början ett lopp för grabbar. Som en motvikt till tjejmilen, Dianamilen och allt vad alla tjejlopp heter. Men på slutet fick även tjejerna vara med.

Anywho, jag ställde upp i loppet. Och jag “sprang” hela vägen. Säger “sprang” eftersom tempot väl inte var det bästa. Men faktum är att jag gick inte en meter! Och detta genom att i stort sett bara cyklat under några månader. Man ska inte förakta vardagsmotionen!

Igår var första gången sedan i höstas som jag satt på en cykel. Då, en damtralla med mjuk sadel. Nu, en mordern hybrid, med allt det innebär.

Fy fan ont i röven jag hade i morse när jag satte mig och studsade fram över det obefintligt plogade cykelbanorna!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s