Det tog sin tid, men nu så!

Det gick ju till slut! Det blev inte igår, och det var fan motigt i morse…

Men klockan 05:30, i en halvmeter snö, lätt snöfall, minusgrader och rätt mycket blåst, då jävlar! Då testade jag av knät.

Nu blev det inte så långt, men försök själva så dags på morgonen! Dessutom med vetskapen att när man äntligen sprungit färdigt, duschat, käkat frukost, ja då är det dags att sätta sig på cykeln för en liten nätt tur på 7,1 kilometer. I samma jävla snöfall, blåst, kyla och snö på backen!

Fast jag klagar inte. Inte egentligen. Det var skönt att komma ut. Jag vaknade till liksom. Och det verkar som att knät höll. Det kanske inte behövar vara så jävligt som jag befarade, utan det kanske bara var lite vila som behövdes.

Däremot är det nu några veckor sedan jag sprang senast. Har i min enfald trott att bara för att jag fått lite kondition en gång i tiden genom att köra samma cykelsträcka som jag gör nu, att det skulle räcka för att hålla konditionen/formen uppe.

Tro mig, det gör det inte!! Det som händer är att man inte tappar formen lika fort. Och inte lika långt typ. Nu sprang jag ca sex och en halv kilometer, och visst, det var väldigt tidigt på morgonen, MEN…. När det var ungefär en komma fem kvar, då var jag ganska trött faktiskt. Det kändes! Det var svårt att hålla tempot uppe.

Det jag kan hoppas på, och det är nog tack vare att jag fortsatt cykla, är att det kommer gå ganska snabbt att vara uppe i samma nivå som jag var innan uppehållet.

Nu är det nya tag som gäller. Ska fan testa Aikidon i kväll igen. Sedan blir det vila på fredag. I helgen hoppas jag på att kunna springa en mil och åka lite skidor.

Ett nytt delmål är också uppsatt. I och med att jag ska försöka springa maran i sommar, så kommer jag ju att behöva några långpass i benen… En liten mindröm jag haft ett tag, det är att springa mellan Strängnäs och Eskilstuna. Det kommer bli runt tre mil, och det är ju det minsta jag måste klara i ett sträck för att egentligen ha något med maran att göra.

Men jag ser verkligen fram emot att få försöka dra den tre-milaren. Det borde kunna bli i slutet av mars, eller mitten av april kanske. Nu ska jag bara hitta någon som är dum nog att cykla brevid och vara behjälplig med allehanda saker, som vatten och moraliskt stöd!

Nu jäklar är vi på banan igen! Det börjar kännas kul att träna igen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

4 comments

    • Peter

      Tack! Jo, det är ju inte utan att man känner att det närmar sig… Men visst jobbar man bäst under press?🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s