Jag vet exakt när frukosten tog slut!

… och det var vid 15,5 km. Helvete vad tungt det blev efter det!

Men om vi ska ta det från början. Starten gick, och jag höll mig typ nästan längst bak. Efter den sunkig träningsmånad med målsättningar som gått åt pipan så visste jag ju inte vart jag stod. Så jag började lugnt och tänkte att jag hade ju åtminstone större förutsättningar en den starkars saten som började gå efter 2,5 km…

Vid tre kilometer kom första vätskekontrollen, och eftersom jag tänkte ta det lugnt och fint så stannade jag till, drack lite vatten och gav mig iväg. Där fick jag sällskap av två personer, en tjej och en kille. Vi höll ihop och hjälptes åt att hålla tempot.

Vid sju kilometer började jag tänka att, fan det här rullar ju på bra! Nu har jag fan hittat ett riktigt bra tempo jag kan hålla hela vägen. Och få en bra tid!

Vid åtta kilometer kom första riktiga stigningen… Och det var också där jag tappade mina nyfunna vänner. Lärde mig senast jag sprang på Lidingö att när nedförsbackarna kommer, då är det bara att släppa på! Inte bromsa upp. Bara släpp på! Dels tjänar man en massa tid och farten går upp, men samtidigt har man chansen att vila lite. Och vid nio km, kom ytterligare en vätskedepå. Den gången stannde jag inte, utan fortsatte och då försvann de.

Men från nio kilometer fram till 14,5 gick det utan problem. Nästan för lätt, fast det var rätt kuperat.

Sen kom det. Vid 14,5 kilometer (en halv kilometer innan årslängsta), DÅ tog frukosten slut! Och jag som hade bangat en vätskekontroll med sportdryck ca 1 km tidigare… Men det höll en stund till, men när jag kom fram till 17 km kontrollen, då jävlar var det stumma ben må jag lova! Stigningen upp mellan 15 och 17 km var inte och busa med! Men vid den kontrollen var det tack och lov både banan, saltgurka och dextrosol! Det fick bli dubbel ranson av allt! Det tog ungefär till 18 km, men då började jag känna resultat av påfyllningen och benen började svara igen. Och efter toppen på ca 18 km, då var det nästan mest utför…

Nu gick jag imål på 2:01:25. Det grämer mig lite att jag inte kom under två timmar, men jag är, med tanke på uppladdningen, ganska nöjd med att ha sprungit drygt två mil under 6 min/km. Framför allt är det ett jävla bra avstamp inför satsningen att komma nedåt 2:30 på Lidingö….

Kan verkligen rekommendera Runrundan. Det var inte så många löpare, så det blev aldrig trångt. Däremot, många funktionärer, många vätskehål och en jävligt trevlig bana, om än på asfalt. Men, jag var fan ute på landet och sprang, bland häst och fårhägn. Dessutom en väldigt varierad bana. Varmt rekommendrad!

Och själv är jag JÄVLIGT nöjd!😀

Bilder…? Tja… kanske kommer senare…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s