Sälen fjäll(halv)maraton!

Sista augusti var det dags, det här årets största utmaning. På flera sätt var det en stor utmaning. Med de bekymmer jag haft i ljumsken under förra året och tidigare i år så var jag väldigt osäker på att jag skulle hinna komma i form för loppet. Men jag lyckades kuta 2 mil helgen innan, så då var det ju bara att köra!🙂

Anländer till Lindvallen i hyfsat god tid innan start, lätt funderandes på om jag har lyckats tagit med mig rätt kläder och tillräckligt mycket kläder. Sista träningspasset innan jag åkte till Sälen utfördes i 19 grader och sol, och det var det då fan inte i Sälen på lördagsförmiddagen! Molnen hängde ned över fjällen och det var fyra grader varmt när jag vaknade! Så det blev fullt ställ på! Eller, ställ och ställ, långa byxor och vindjacka, men i alla fall. Passar på och umgås med sambo, hund och kompisar samtidigt som vi tittar på alla som värmer upp som tokiga! Har fortfarande svårt att förstå hur mycket man måste värma upp innan man ska springa minst 2,1 mil! Fast de kanske vill hålla ett högre tempo än vad jag gör?

Två minuter innan start kliver jag in i startfållan. Det var 241 tappra som startade så det var inte direkt någon trängsel…🙂 Gemensam start, både för hel- och halvmaraton. Starten går, och vi ger oss av. Första kilometern är en transportsträcka fram till stora vägen som leder upp mot Högfjällshotellet. Den går förvisso lite uppför, men det är inte tillräckligt mycket för att jag ska tänka på det löftet jag gav mig själv innan start; spring i 7-minuters tempo i början! Första kilometern går i 5:30 – tempo! Sedan stadigt mellan 5:45 och 6 minuter. Väldigt dum taktik ska det visa sig!

Vid 5,7 km kommer första vätskekontrollen. Då har vi kommit upp till Högfjällshotellet, och det har bara gått uppför hela vägen och min alltför snabba start börjar nu göra sig påmind. Faktiskt rätt så trött redan nu och paniken börjar smyga sig på lite. När vi rundat hotellet känns det lite lättare. Har klämt en dextrosol, och det blir löpning på träspångar över myren, lite nedför men mest plant. Kommer faktiskt ikapp en kille! Det håller i sig till ca 8,5 km.

Där börjar det gå uppför igen! Nu går det rakt uppför i drygt en kilometer och jag får börja gå för fösta (men inte sista!) gången. Vid 10 km kommer nästa vätskestation och sedan fortsätter vi uppåt! Först efter 13 km börjar det gå lite lite nedför igen. Under tiden har vi passerat mera myr-mark, trasslig ljung och hala (och många!) stenar. Det blev en blandning mellan att trippa fram och snabb gång.

Vid lite styft 11 km är orken helt slut! Det trodde jag i och för sig vid 8 km också, men nu är det på riktigt! Och jag har en mil kvar… Jag hade planerat att köra dextrosol i början och sådan där kolhydrats-gel i slutet, men var goda råd dyra! Så jag tryckte i mig en dextrosol och en tub med gel och gick mellan 11 och 12 km-markeringarna. Där blev jag omsprungen av en kille, så jag tog rygg på honom. Och tro’t eller ej, men det gick faktiskt att springa!😀 Okej, det gick inte fort, men det var faktiskt små löpsteg, och inga gångsteg, så jag sprang!

Vid 15 km står det en tjomme (funktionär kallas de också), och dirigerade oss åt rätt håll. ”Bra jobbat grabbar! Nu är det bara en backe kvar!” skrek han. Det lät ju kanon!! Ända tills jag såg att den sista backen var ca två kilometer lång! I mitten av den fick jag lov att ta några gångsteg igen, och min draghjälp knatade iväg för mig. Fasen också!

Men ta mig tusan om jag inte såg att när jag väl började springa igen, faktiskt närmade mig honom! Det var nog det som gjorde att jag kunde springa ända upp till toppen, detta att jag faktiskt verkade ha mera kräm kvar än vad han hade! På toppen av fjället (vid Snögubben) hade vi tredje och sista vätskekontrollen. En snabb mugg med sportdryck, sedan bar det utför! Och jäklar vad det var utför! Nedför slalombacken. Rätt jobbigt för knäna, men vad det var skönt att få ta sig nedåt!

En knapp kilometer kvar att springa när vi tagit oss ned för slalombacken, sedan upploppet! Det kan jag säga, det var länge sedan jag blev så glad att se målet som just denna gång! För det var fantastiskt jobbigt lopp. Men det var samtidigt ett väldigt roligt och utmanande lopp. Det i kombination med en minisemester i Sälen! Det gjorde det till en riktigt rolig och mysig helg! Det finns en stor risk att jag blir tvungen att åka tillbaka nästa år. Fast vem vet, kanske är det då läge för att springa hela långa loppet, en riktigt fjällmara?

Fanns det något negativt då? Ja, det skulle väl vara detta med vätskestationerna. Det var bara tre för oss som sprang halvmaran. På de första två fanns det vatten och sportdryck, på den sista hade man även lagt till några stackars kanelsnäckor och lite bananer. Men jag menar, det var ju så dags då! Då var det bara fyra kilometer kvar, och 2½ av dessa var ju dessutom utför! Nä, jag tycker att det borde finnas vätska runt var fjärde kilometer, och från ca 12 km borde det finnas lite ätbart på varje station! Men det var ju första gången som loppet arrangerades, så det finns ju tid att rätta till…

Nu har jag vilat i två dagar, så ikväll är det på’t igen som gäller! Bara snart tre veckor kvar till Lidingöloppet nu…

p.s Aborrbacken känns inte riktigt lika skräckinjagande längre…😉

p.s 2: Ska försöka langa upp lite bilder senare….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s