Detta förbannade marathon!

Får börja med att även här be alla om ursäkt för mitt gnäll om att jag inte skulle springa Stockholm Marathon i lördags. Jag var verkligen inställd på att inte springa, lade till och med ut startbeviset för försäljning, så det var aldrig något snack. På fredagskvällen, alltså dagen innan loppet tyckte jag nog ändå att jag kände mig en gnutta bättre, förkylningen var på väg att släppa. Dessutom hade ingen försökt köpa startbeviset, som faktiskt gått loss på 800 riksdaler och inte hade jag någon Stark-klar heller.

Så jag passade på att överraska sambon lite med att hon trots allt skulle få göra en Stockholmsresa på lördagen! Fast hade jag vetat då (eller i lördags morse) hur min uppladdning inför loppet skulle bli, ja då hade jag nog låtit bli att åka ändå!

Allt var yrigt på lördagsmorgonen. Det blev en tafflig frukost (kaffe och tre limpskivor), missade att ta med mig plåster och vaselin. Fick inte heller med mig något att dricka innan loppet och vi kom iväg en aningen lite för sent. Började med att åka till Helenelund för att lämpa av Carina och hunden. Kom sedan på att det smidigaste skulle nog vara att ta sig till Liljeholmen och köra röda linjen därifrån. Sagt och gjort, åkte till Liljeholmen, parkerade och hittade inte mina skor! De ligger ju hemma! Satans j**vla skit vad det ska vara bökigt att försöka komma till start på detta lopp! Verkar som att Stockholm marathon ogillar mig skarpt!

Så vad göra nu? Nummerlappen måste hämtas ut inom 45 minuter, får börja där. Och inte ska man räkna med att tunnelbanan går som jag hoppats. Missar tåget mot Mörby och får byta vid T-centralen. Och jäklar va med folk det var där, alla på väg mot Stadion. Sakta gick det, men till slut, klockan 10:50 kommer jag in till hallen och kan hämta ut nummerlappen. Tack och lov ligger expot och mässan i samma hall, och där säljer Löplabbet skor (Asics, så klart, men va gör väl det, det brukar jag ju springa i på asfalten). 20 minuters utprovning och testlöpning på rullband och 1400:- fattigare kan jag ändå börja röra mig mot startfållan. Nu finns det ju liksom ingen återvändo, den fanns ända fram till skoköpet.

Kommer till startfållan, har hittat lite vatten och sportdrycksutdelning på vägen, så jag har väl lyckats få i mig 3 dl vätska innan loppet i alla fall. Fortfarande osäker på förkylningen, börjar få lite ont i halsen igen, men det kanske bara är inbillning? Eller nervositet? Börjar fundera på hur jag ska springa istället för att känna efter om jag är sjuk eller inte. Kommer fram till att jag ska inte ha bråttom i början. Bara försöka komma in i löpningen och hitta ett tempo där det känns lättsprunget.

Sen går starten! Det är väl så att första biten sluttar lätt utför, vilket kanske förklarar mitt tempo. Hade en snitthastighet på 5:13 första 5 kilometrarna! Det var nog lite för fort! Även om det kändes bra. Första milen var otäckt lättsprungen, men efter första milen började de helt nya skorna göra sig påminda första gången. Rejält skavsår på höger häl!  Förutom det så gick det ganska lätt, satte nytt personligt rekord på halvmara-distansen! Det var ju ganska peppande! Fast det var där, ganska precis runt halvmara-sträcket som det började kännas tyngre…

Lyckades hålla mig under 6 min/km-sträcket fram t.o.m. 25 km, sen började de helt nya skorna göra sig påminda en andra gång! Började få riktigt ont i vänsterfoten. Stannade ett par gånger bara för att knyta om den rackarn. Hjälpte inte så mycket tyvärr, men fick några minuters andhämtning i alla fall. Men nu började tiderna rinna iväg. Mellan 30 och 35 landade jag över 8(!) minuter på kilometern. Då var det riktigt riktigt jobbigt! Gick flera gånger. Under en av dessa gångmarcher kom en vänlig själ fram till mig och gav mig hans sista tre tabletter med druvsocker! Snacka om välbehövligt!

När druvsockret började kicka in och jag började känna efter, så insåg jag att flåset var det ju inga problem med. Däremot var jag stel som fan i benen, krampkänsla i vänster vad (men ingen kramp!), ont i övrigt i höger vad och båda låren. Fast, som min gamla chef sa när jag druttade på ändan första gången jag testade snowboard och bröt ett revben: ”Smärta är bara vekhet som lämnar kroppen!” Så jag började försöka ta ut stegen nu i stället, och faktiskt, gick det inte lite fortare… Inte så himla mycket, men jag sänkte kilometertiden med en minut i alla fall!🙂

Efter att jag passerat Kungliga biblioteket var jag nära på att börja gå igen, men blev då omsprungen av ett par tidhållare som skrek ”KOM IGEN NU! Haka på oss, 4:30-gruppen!!” Sagt och gjort! Kom ikapp dem och såg att det var tidhållarna för de som startade klockan 12, jag startade 12:10, vilket betydde att om jag hakade på dem hela vägen så skulle jag komma en ”bra” bit under 4:30 i alla fall. Det gjorde fantastiskt ont i kroppen sista biten, det var nog de tuffaste 2,5 kilometer jag sprungit någonsin! För att inte tala om hur jäkla långt det var kvar att springa efter att jag kommit upp till Stadion! Runt hela skiten skulle man springa innan det var dags att komma in på själva Stadion.

Väl där fanns det inte mycket kvar att ge. Såg efter kurvan att jag hade chansen att komma in under 4:20, så då lyckades jag faktiskt driva på tempot lite lite till. Vilken känsla att få gå i mål! Det var faktiskt som att tårarna var nära! Att nu kunna kalla sig ”MARATON-LÖPARE!!” Fy fasen va gött!

För att sammanfatta det hela lite granna. Det var, även om det var motigt att lyckas komma till start, riktigt riktigt roligt att jag tog beslutet att springa. Fyra gånger tidigare har jag försökt komma till start, men av olika anledningar inte kunnat. Fantastiskt kul att springa inne i Stockholm, i hyfsat väder och folk överallt! Oavsett hur trött man är så ger dessa människor riktigt bra pepp! Framför allt känns det extra mycket att börja gå, det vill man inte visa!🙂

Den delen av loppet som går på Djurgården kan jag hoppa över däremot! Dels var det ju där som det började göra förbaskat ont, och bli förbaskat tungt, och där var det verkligen INGEN publik, bara ett snöre av löpare. Västerbron kändes hur lätt som helst…! Första varvet… Norr Mälarstrand ingav också lite pepp på andra varvet, när jag tittade in i sjuktälten och såg folk ligga och få massage kände jag mig starkare! HAHA! Jag kan springa längre än ni!, typ.

På tal om det kan jag inte låta bli och tänka på killen som jag såg på Sturegatan, precis innan Humlegården. Stackarn hade kollapsat en ynka kilometer från mål! Det är tragiskt!

Kommer jag springa Stockholm Marathon någon mer gång? Vet inte faktiskt. Då måste jag nog ha mera asfalts-träning i benen tror jag, och just nu vill jag bara ut i skogen och köra. Så i så fall lär det dröja ett tag innan nästa gång. Jag är ändå väldigt glad och stolt att jag sprang nu, och det var ändå rätt beslut att låta Stockholm bli mitt första marathon. Nu blir det fortsatt vila, men kanske att jag tar några små löpsteg framåt torsdag!

Hålltider

Hålltider

Något sliten kille på väg mot mål!

Något sliten kille på väg mot mål!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

4 comments

  1. Alexandra

    Jag är så stolt! För mig är tårarna är inte bara nära, utan närvarande, du vet ju hur jag är, haha! Sjuk bra Peter!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s