Bagheera Fjällmaraton Sälen – en rapport

Det var en liten konstig känsla jag hade när jag packade in mig i bilen för att åka ner till Lindvallen och starten av loppet. Brukar vara bättre förberedd i vanliga fall, ha funderat ut hur mycket kläder jag ska ha på uppvärmningen, om jag ska ha ryggsäck eller inte. En vindjacka? Jag hade inget av det, utan när vi åkte hemifrån Torshälla till Sälen på torsdagen så hade jag packat ner skor, strumpor, shorts, lång- och kortärmad tröja. Och en buff.

Fast kanske var det så att jag visste att vädret skulle vara bra, och att loppet skulle vara bra arrangerat? I alla fall så landade jag vid Experium strax efter halv nio på lördagsmorgonen och jag tog och sprang en liten runda på fem minuter, men sen kände jag att – äh, jag ska ju springa 4,2 mil och första kilometern kommer ändå gå så långsamt att jag blir ju ändå uppvärmd. Så jag gled in i startfållan och passade på att prata lite med några klubbkompisar.

starten

Tord, Per-Arne och yours truly!

Klockan 9 gick starten och vi gav oss iväg! Efter lite asfalt där man fick vara försiktig så man inte sprang in i någon (det var ganska trångt!) började klättringen uppför Gustavsbacken. Så det var ganska snart så jag blev påmind om att det faktiskt var ett lopp i fjällen jag höll på med! Kände mig ganska pigg i benen då, och blev nästan frustrerad över att inte ha möjlighet att springa just då, men det var lite för brant, lite för långt uppför för att det skulle vara en bra idé.

Väl uppe på toppen så blev det en skön utförslöpa och det var bara att låta benen gå! Förstår inte att så många springer och bromsar. I alla fall inte när det var den här typen av utför. Bred och fin grusväg, och inte tokbrant. Här tjänade jag många placeringar! Jag sprang ifrån folk som låg och bromsade, och de flesta kom aldrig i kapp.

Efter ca 5,5 km var vi framme vid Högfjällshotellet och första vätske-stoppet. Tog lite sportdryck bara, det var alldeles för tidigt för att börja proppa i mig bullar och godis och annat. Det blev det kortaste stoppet jag gjorde. Sen bar det ut på Södra Kungsleden mot Östfjället (tror jag att det är), och det är en ganska snäll löpning. Lite asfalt först och sen leder utan särskilt stor svårighetsgrad. Till min lycka upptäckte jag också att man dragit banan så det blev en hel del obanad löpning också! 🙂 Den var i och för sig ganska tung, det gällde att lyfta benen högt!

Jag tillbringade ca 1 timme och 10 minuter ute på Östfjället innan jag var tillbaka vid Högis och kunde fylla på depåerna igen. Jag kände mig faktiskt ganska pigg fortfarande, men den här gången passade jag på att ta en bulle och en dextrosol också. Jag visste ju vad som väntade mig nu, nämligen att ta sig, via slalombacken vid Högis, upp på Storfjället. Det var en klättring som kändes rätt ordentligt efter att redan ha sprungit 18 km…

 

Storfjället blev faktiskt också en trevlig del av banan. Fortfarande hyfsat pigg, och här kom den starka vinden väl till pass. Medvind, jo man tackar! Det hjälpte ju till och Storfjällsgraven dök upp snabbare än jag trodde att den skulle göra, och sen var det inte långt till nästa vätskestation. Passade på att ta lite vätska där också.

Storfjällsgraven

Den del av banan som jag nu hamnade på, den sammanfattas nog bästa av sten, sten och så lite stenar. Många som vippade och hade sig, så man fick ta det lilla lugna här. Det var också här nånstans som jag kände att hungern började komma, och att mina energidepåer var på upphällningen. Tröttheten i benen kom som ett brev på posten och det började kännas motigt för första gången. Tyckte inte att det var så långt till nästa vätske-depå, men det kändes långt! Väldigt långt. Jag fick ännu mera energi-dipp och nu började de negativa tankarna leta sig fram. Inte så mycket att jag ville bryta, inte såna tankar, utan mera de här som handlar om ”Va fan har jag gett mig in på?”, ”Vore det inte bättre att gå?”.

Vid Hemfjällsstugan sög jag i mig ett par muggar med sportdryck, två dextrosol, en bulle och en kopp kaffe och började stappla bort mot foten av Hemfjället. Jag hade turen att lämna Hemfjällsstugan samtidigt som två grabbar (från västkusten lät det som), som verkade hålla ett tempo som passade mig. Så jag la mig bakom dem och så körde vi löpning på spänger i vad som kändes som en evighet! Men det var skönt med spängerna, de sög inte tag i fötterna som terrängen gör annars, och jag kunde hänga med dem i ett tempo som låg på ca 6:20 mer km.

Sen vid vändningen och uppför fjället igen så var det bara att ta det lugnt och gå uppför. Passade också på att ta min första gel vid ungefär 31 km. Det blev en till när jag passerat det värsta uppför, och tur var nog det. Sakta men säkert började krafterna återvända, men nu började det kännas i kroppen. Lungorna var det inget fel på, men benen började märkas rejält. Ryggsvanken gjorde sig påmind och även axlarna. Till råga på allt tittade jag ner på fötterna och såg att skorna började nu lösas upp. Jag visste ju att skorna var på upphällningen, men jag hade inte hunnit springa in några nya skor innan loppet. De taffliga skorna på alla dessa stenar började också göra att mina fötter började värka.

Även om krafterna var på gång tillbaka så snurrade det fortfarande en massa negativa tankar i skallen. Oftast kunde jag fokusera på att ”spring, du är i mål snabbare då…” och då kunde jag fortsätta ta mig framåt en stund. När det blev som svårast att skaka bort dessa kom jag på ett knep som fick mig att tänka på annat, även om det innebar att jag fick gå några meter; NJUTA AV UTSIKTEN! Det är ju så otroligt jäkla vackert där i Sälen och det var SOL! Det gjorde faktiskt att jag kunde fortsätta ta mig framåt. Tog min sista gel, kämpade mig uppför den sista riktiga backen och till slut – den sista vätskestationen!

Fyllde på med allt som fanns, sköljde ner två dextrosol, och så kom det helt plötsligt som en liten grusväg! 4,5 km kvar, och nu fanns det inte ett enda spår av negativa tankar! Stel och öm kropp som stundtals gjorde ont, men vad brydde jag mig om det? Helt plötsligt sprang jag i 5:30-tempo! Sen kom sista backen ner, och jag är bra på att springa utför! Fast det gick snabbt att inse att jag var alldeles för trött för att släppa på ordentligt, i alla fall där det var som brantast, men jag sprang ändå om fyra personer på vägen ner, utan att själv bli omsprungen.

Till slut var det bara serpentinen ner till den lilla raksträckan in mot målet! Jag tror t.o.m. att jag lyckades dra på en liten spurt! 😀 Vilken känsla! Det ren och skär lycka och lite smärta när jag korsade mållinjen!

MåletJag tog mig i mål på 4 tim, 44 minuter och 20 sekunder! Det var förvisso 5 minuter sämre än när jag sprang 2014, men det var faktiskt en lättare bana den gången så jag är väldigt nöjd med min prestation.

Senare på kvällen, när jag kommit tillbaka till stugan, fått krama sambo och hundar, duscha, äta och ta ett par kalla öl… då gick jag bara runt och kände mig lycklig! Stolt och lycklig!

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s