Category: Återhämtning

Och det var ju ”åh fy fan!”

Så nöjd som jag var när jag körde förra veckan, fem dagar på raken och var duktig och tog det lugnt i helgen. Tänkte att då jäklar vilken utväxling jag kommer få nästa (läs den här) veckan… Tusan vad jag bedrog mig! I söndags eftermiddag började det. Magen vred sig om och om igen! Krampade kan man säga. Och ont i huvudet, svag i kroppen…

Det har varit en tuff vecka så här långt, men nu känner jag att det börjar ordna upp sig. Sakta men säkert. Och vill man se det till det positiva så har jag ju åtminstone vilat upp kroppen de senaste dagarna. Snart är jag igång igen!

Annonser

Nytt år börjar så sakteliga ta fart…

Det har varit en långsam start på nya året, men det löparmässigt så har det ju i alla fall startat! Jag har kunnat kommit ut på sju stycke pass på sammanlagt 57 km hittills, varav ett på 15 km.

En (ofrivillig) löparvila på drygt en månad, ja det känns! Så nu irrar jag runt efter två saker…. Det första är flåset! Det är borta, men det känns som att jag börjar hitta det igen. Sen letar jag också efter möjligheten att komma tillbaka till att få in träningen på samma naturliga sätt som jag hade tidigare. Går snabbt att komma ur gängorna…

I alla fall så har läkarna sagt att nyckelbenet har läkt ihop och att det fortfarande gör ont, ja det är för att axeln inte har fått röra på sig under flera veckor. Så det blir fortsatt sjukgymnastik i form av rörlighetsövningar och gummiband för att få till någon form av styrketräning.

Framtiden ser ljus ut! 🙂

 

Snart nytt år!

Det ser vi fram emot! Avslutningen på 2014 blev ju inte riktigt vad jag tänkt mig, ett kort löppass under ca 6 veckor… Men det positiva är ändå att det passet gick av stapeln förra veckan när vi var i Sälen. Det blev ett prova-på-pass för att se om det över huvud taget gick att springa med mitt trasiga nyckelben. Det gick ganska hyfsat, men jag har ändå tagit det lite lugnt efter det. Ganska mycket halka ute och det sista jag vill är att trampa på en isfläck och ramla huvudstupa. Det vore inte bra för läkningen känns det som!

Ja, Sälen ja. Det var riktigt härligt att spendera julveckan i kyla och mängder (i alla fall jämfört med hemma) av snö! Skidåkning var det ju inte tal om naturligtvis, men det blev många härliga och ganska långa promenader runt skidspår och på fjälltoppar tillsammans med Carina och hundarna. Ofta i strålande solsken dessutom! Helt underbart! För att citera den gamla dängan: ”…det är så hälsosamt och stärkande i fjällen…” Kan varmt rekommenderas!

Härliga vyer att hänföras av

Härliga vyer att hänföras av

Nöjd Peps i kylan!

Nöjd Peps i kylan!

När jag bröt nyckelbenet var jag precis i uppladdningen för att för första gången springa längre än ett maraton. Hade planer på att klara av det i slutet av januari, kanske som en födelsedagspresent! Det sprack ju naturligtvis, och jag har tappat drygt en månads träning, men varför hänga läpp?! Nu börjar saker och ting ordna upp sig och jag ska börja ta tag i träningen igen. Men att köra ett långpass på tre mil direkt känns lite overkill…

Så det får bli lite mjukstart på året, succesiva längd- och mängdökningar och så hoppas jag vara tillbaka på långa långpass någon gång i februari. Längtar….

Bloggen önskar alla ett gott slut och gott nytt och så hörs vi nästa år! 🙂

NYTT DISTANSREKORD!!!!!!!!!! Och efter det kommer det nya utmaningar!!

I och med min lilla återhämtningsrunda igår på 3,3 km så har jag slagit ett all-time-record!

Sedan jag tog upp löpningen igen 2007 och då samtidigt började föra dagbok över hur jag tränar (på jogg.se), så har det gått upp och ner… I början var det väldigt lite löpning när jag tittar, men å andra sidan så började jag föra dagboken i september, samma månad jag sprang mitt första Lidingölopp…

2011 var tydligen ett rätt dåligt år…

Anywho… I och med min runda igår så har jag i år, redan i juni, satt ett kanonrekord! Nu i år har jag sprungit 714 kilometer! Förra året var det år som jag sprungit längst, och då hann jag med 709 kilometer!

Jävlar va det går!

Jävlar va det går!

Känns som att jag är på väg någonstans nytt här i livet…. Var kommer det att sluta??

Känns som att jag börjar hitta rätt nu. Har fått en extra boost via klubben, och dessutom har jag lyckats fixat ett av mina allra största mål (hittils), Stockholm Marathon. Nu börjar jag hitta rätt läge tycker jag.

Resten av året är lite småtävlingar, som avslutas med Sälens fjällmaraton och ett 50-års jubilerande Lidingölopp, där jag håller utmaningen i Sälen som det stora.

Så… vad ska jag göra nästa år? Jag har en plan! Tänkte börja med att försöka springa Lidingö-ultra som ligger på 50 km. Sen är det dags……….

….dags att göra slag i saken och ge bloggen skäl för sitt namn! Hoppas jag… det är mycket som ska falla på plats, men om allt går som jag vill (inte planerat ännu!), så kommer jag göra ett försök på Stockholm – Göteborg nästa år! Det känns som att jag kan tro tillräckligt på mig själv nu att göra en sådan utmaning.

Önska mig lycka till, och kika gärna in för att kolla hur det går! 🙂

Nu ska jag ta en bärs!!

Tar en bärs och ser fram emot nya utmaningar!

Tar en bärs och ser fram emot nya utmaningar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

En nyttig läxa! Och dessutom en helg jag helst av allt vill göra om!

Om jag ska börja med det sista, dvs en fantastisk helg! En helg jag sett fram emot länge. Anmälde mig faktiskt sista januari, och 4½ månad senare var det faktiskt dags. Trail-läger med Eskilstuna Trailklubb.

Egentligen börjar helgen redan på torsdagen med att jag mer eller mindre var tvungen att dra iväg med jobbet till Kungsörstorp (ja, i Kungsör…) på, det vi kallar ”Metoddagar”. Som jag kan snacka mycket om… metoddagar alltså… men för att göra en lååång historia kort, så handlade det om att vi skulle åka iväg och försöka fixa riktlinjer för hur vi ska jobba på it-avdelningen.

Metodarbete

Metodarbete

Efter en, åter igen, lååååång…. färds mot natt, så vaknade jag upp, rätt sliten till en halvdag på dessa metoddagar och kände mig ganska lyckligt lottad över att jag skulle bara göra en halv fredag, och ändå hinna med lunch! 🙂

Lunchen kom och gick (god mat som fan!), och sen kom Carina och hämtade mig. Halvfull fart hemåt för att packa ihop allt som behövdes för en löparhelg i Norrköping. Det behövs lite grejer kan jag säga. Ett antal tröjor, strumpor, kallingar och en hel del energi-byggande-historier.

Efter att ha fixat ihop allt jag behövde drog jag in till Harrys där Andreas skulle hämta upp mig. Efter denna upplockning drog vi mot Per-Arne och det var då jag insåg att min kära plånbok låg kvar i bilen! Och efter en massa försök att få tag på Carina som var ute och gick med hundarna, så hann vi även plocka upp Johan… Och till slut, efter en extra tur in till stan och en halv timmes fördröjning lyckades vi komma iväg mot Stavsjö!

Efter en väldigt soft fredag och fredagskväll med alla, och ett jävla sjå med att somna så var det äntligen dags för lördag. Vaknade upp till ett dukat frukostbord, med en massa (9) peppade och glada människor. Mycket snack och skratt tillsammans med havregrynsgröt (utan salt… ) 😉 och en massa ägg. Och fototillfällen.

WP_20140517_001

Don’t do mornings!

Och sen gav vi oss iväg. Drygt 26 kilometer genom Sörmlandsskogen ned mot Kolmården och färjeläget som jag inte kommer ihåg vad det heter… Det finns så mycket att berätta att jag faktiskt inte orkar försöka klä det i ord, plus att ni kommer att ruttna innan jag är klar… 🙂 Men vissa saker är värda att minnas! Som när vi började hela resan med att höra storlommen! Skulle ha velat sett fågeln i fråga, men var nöjd med att bara höra den live istället för i vår fågelbok… Eller såg tjädern som spelade ut hela sitt register för att locka till sig honor. Eller när det var så brant att gps:en inte fattade att jag rörde mig framåt!

Gänget på G

Gänget på G

Å the fucking tjäder! :)

Å the fucking tjäder! 🙂

peps på leden

grupp 2 johan per arne

Hela resan avslutades med att vi plockade ut våra förbeställda mackor vid fiket och där satt vi, i strålande sol och bara njöt av hur bra vi var! 🙂

Så här så dag ett ut:

Dag 1

Dag 1

Vi avslutade dagen med en gemensam middag och lyssna på Niklas fantastiska berättelser när han var över i England och sprang. Satan vilken pepp det var! Hela kroppen skrek: ”JAG VILL OXÅ!” Vilka äventyr! Niklas är en fantastisk källa av inspiration!

Avslutade med att ha svårt att sova igen.

Söndag. Morgon. Inte helt sugen på att gå upp. Svårt att somna, typ strax efter halv 2. Vet inte om jag var uppe i varv eller vad  det kan ha varit. Men återigen, vilka fantastiska människor som går upp före alla andra och fixar och donar! Kanonfrukost igen!

Den här rundan blev lite annorlunda jämfört med den förra. Dels naturmässigt, det är konstigt hur det kan skilja sig så mycket på en så kort sträcka egentligen. Men framför allt, när vi startade så hade vi en uppfattning om att det borde vara ca 20 kilometer vi skulle springa, alltså sammanlagt, tur och retur. Det man i bland glömmer, är hur mycket leden slingrar sig tror jag.

När vi var klara hade vi sprungit 32 kilometer! Inte 20… Men under tiden hade vi hunnit med att springa lite fel, hitta fantastiska vyer, hamna på Södermanlands högsta punkt (ok, inte så hög, men i alla fall…) där ledens vänner byggt ett otroligt utkikstorn! Och vilken utsikt!  Helt enormt.

WP_20140518_10_29_42_Panorama WP_20140518_010 WP_20140518_009 WP_20140518_005

Tillbaka-vägen var egentligen ganska lättsprungen. Rätt mycket nedför. Men vid ca 27, eller 28 km började jag känna lite grann i högra knät. Vi fick sedan en liten paus vid en myr, ca 2 km från vandrarhemmet, och efter den pausen när jag skulle ta ett steg till så gjorde det riktigt ont! Så jag lät täten springa vidare medan jag gick/halvsprang sista biten. Det var tufft!

Till slut var jag ändå ”hemma”. Med ett personligt distansrekord! 58 kilometer på en och samma helg! Spatserar stolt som en tupp vart än jag kommer just nu, för ”God Damn!” Det är inte alla som fixar det.

Dag 2:

Dag 2

Dag 2

Men läxan är lärd. Det är inte helt lätt att köra två långpass på två dagar! Det är något jag måste träna på. Och det är något jag måste hantera inför Stockholm Marathon som går av stapeln om 1½ vecka. Det kommer bli mycket stretch-övningar och lite ipren närmaste veckan.

Men det är inget jag vill ha ogjort eller ångrar! Missar jag maran pga detta så får det bli så. Jag har lärt mig så mycket om löpning och mig själv under dessa dagar så det gör inget! Om något har jag blivit ännu mera övertygad om att jag är ämnad för att springa ultra och springa mellan Stockholm och Göteborg nästa år!

Finns så mycket känslor över en sån här grej. Att vara på läger med folk som man inte riktigt känner, naturen och alla känslor som kommer när man pushar sig mot gränser hela tiden. Går inte att beskriva!

Nu siktar jag högre! Gör du det?

p.s vissa av dessa bilder är lånade. Bl a av Per Arne, Niklas och Alex.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Nytt pers igen!

Som jag har längtat efter denna sträcka… Tror jag har snackat om det i fyra år och idag var jag äntligen redo! Startade i Strängnäs och sprang hela vägen (och en liten extra snutt) hem till Torshälla. Fan va grymt det kändes! Och det blev ju dessutom ett personligt distansrekord! 😀 36,3 kilometer. Lilla jag som ”bara” sprungit Lidingöloppet tidigare…

Men nu känns det verkligen som att jag kommer klara av att springa Stockholm marathon om en månad. Det återstår visserligen 6 km för att klar en mara, och det är mycket möjligt att jag inte springer under fyra timmar… men va tusan, för ett drygt år sedan klarade jag bara av att springa 2,5 med nöd o näppe!

Första milen var som första milen är mest, alltså lite konstig innan man kommer in i rytmen. Mellan 11 och 18 km gick det så jävla bra! Tyvärr visste jag inte att jag att jag bara hunnit dit, trodde det var längre… Och jag kände med euforisk! Tänkte att, om det går så här lätt är ju maran inga problem….

Men efter 20 började vänster fot protestera. Efter 26 började höger fot prata lite. Och efter 32 började benen kännas lite sega… eller mera som telefonstolpar! Antar att det är som de säger, en mara börjar efter 30! Plus att asfalt är väldigt annorlunda jämfört med att springa i skogen.

Nu blir det vila en dag eller två, på onsdag blir det träning med klubben, Eskilstuna Trailklubb, och sedan blir det fem dagar i Spanien med berg-o-dal-banor och långt ifrån löpning!

På tal om klubben… Tror jag sagt det förr, men det tål att upprepas! Det var ett mina bästa beslut någonsin att bli medlem i Eskilstuna Trailklubb! Dels har jag fått träna på nytt sätt, lärt mig att man inte behöver stigar, fått möjlighet att köra intervaller och backe och fartlek på ett helt annat sätt än jag kunde tro! Och fått träffa en massa härliga nya människor, men samma intresse som jag själv har. Jag ska bära klubbtröjan med en ära på alla tävlingar som är på gång!

Ha det bra alla!

Långpass på asfalt!

I lördags drog jag i väg på säsongens andra långpass på asfalt. Känner att jag behöver träna kroppen på underlaget eftersom jag anmält mig till Stockholm Marathon, och det faktum att jag springer ju mest i skogen. Jag drog på ett pass för tre eller kanske fyra veckor sedan. Den gången blev det ca 23 kilometer.

På det, mitt första långpass på asfalt i år, lärde jag mig dyrt att mina ben stumnar ganska tidigt, runt 12 km. Första milen kändes helt kanon, men sedan blev det bara tyngre och tyngre. Därav slutsatsen att jag måste köra ett par pass till via asfalt.

Så i lördags var det dags för mitt andra pass. Sov fram till klockan sju ungefär. Käkade en lagom stor frukost med ägg och musli och tog hunden på en liten promenad. Sedan vid nio bläcket drog jag på mig ryggsäcken och gav mig ut i vårsolen. Riktigt härligt väder för ett löppas, om än väldigt blåsigt.

Det var nog lite tur att jag ändrade lite i sträckningen av banan. Från början tänkte jag starta hemifrån och ge mig av på en runda förbi Vallby och Slagsta, och efter ca 20 km komma nästan hem för att då svänga ut på en runda förbi Roxnäs. Tack och lov så ändrade jag mig och sprang förbi Roxnäs först. Hade jag sprungit 20 först, ja da hade jag nog vikt av hemåt! Men nu blev jag ju mer eller mindre tvingad att springa hela sträckan.

Löpningen funkade fint. Hade dragit på mig lurarna och stängt av ljudet på appen i telefonen, så jag hade faktiskt ingen aning om hur långt, länge eller snabbt jag sprang! Efteråt visade det sig att jag låg på strax under sex minuter per kilometer. Passade riktigt fint.

Den här gången gick det bättre med benen. Det klart att efter 25 km på asfalt så började de kännas lite grann, men inte alls som förra gången. Inga planer på att börja gå här inte! 🙂 Efter knappt 15 km stannade jag till vid Mary’s cafe och fyllde på med lite vätska och nötcreme. I lä och med solen i ansiktet. Kände mig väldigt nöjd! En andra paus fick intas efter 21 km. Då blev jag riktigt hungrig! Av med ryggan och fram med en Flapjack och lite sportdryck. Också det i solen. Sen var det faktiskt bara full fart framåt. Det gick så lätt att jag kunde faktiskt öka tempot sista tre.

Det enda som kan ses som lite jobbigt under passet var ju det här faktumet att när man springer efter vägarna så finns det många öppna fält. De flesta med motvind! Ibland kändes det som att jag stod still!

Skönt trött i benen, resten av kroppen och knoppen under dagen. Skönt nöjd också! 🙂 Lite smolk i bägaren, men som tydligt visade att det är en bra idé att träna lite asfalt inför Stockholm, är att jag fick grymt ont i höger hälsena i söndags. Kunde knappt gå till en början! Men det har gradvis avtagit, och i morgon, alternativt onsdag, då är jag nog fit for fight att kuta igen! 🙂

Några bilder:

Efter 11 km

Efter 11 km

15 km, vid Mary's cafe

15 km, vid Mary’s cafe

Fint löp-väder i vackra Sörmland

Fint löp-väder i vackra Sörmland

Mat-paus efter 21 km!

Mat-paus efter 21 km!

3 km kvar... tyvärr hade jag inga pengar till en Slagsta glass med mig...

3 km kvar… tyvärr hade jag inga pengar till en Slagsta glass med mig…

Frasse var glad när husse kom hem! :)

Frasse var glad när husse kom hem! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,