Category: Eskilstuna Trailklubb

Bagheera Fjällmaraton Sälen – en rapport

Det var en liten konstig känsla jag hade när jag packade in mig i bilen för att åka ner till Lindvallen och starten av loppet. Brukar vara bättre förberedd i vanliga fall, ha funderat ut hur mycket kläder jag ska ha på uppvärmningen, om jag ska ha ryggsäck eller inte. En vindjacka? Jag hade inget av det, utan när vi åkte hemifrån Torshälla till Sälen på torsdagen så hade jag packat ner skor, strumpor, shorts, lång- och kortärmad tröja. Och en buff.

Fast kanske var det så att jag visste att vädret skulle vara bra, och att loppet skulle vara bra arrangerat? I alla fall så landade jag vid Experium strax efter halv nio på lördagsmorgonen och jag tog och sprang en liten runda på fem minuter, men sen kände jag att – äh, jag ska ju springa 4,2 mil och första kilometern kommer ändå gå så långsamt att jag blir ju ändå uppvärmd. Så jag gled in i startfållan och passade på att prata lite med några klubbkompisar.

starten

Tord, Per-Arne och yours truly!

Klockan 9 gick starten och vi gav oss iväg! Efter lite asfalt där man fick vara försiktig så man inte sprang in i någon (det var ganska trångt!) började klättringen uppför Gustavsbacken. Så det var ganska snart så jag blev påmind om att det faktiskt var ett lopp i fjällen jag höll på med! Kände mig ganska pigg i benen då, och blev nästan frustrerad över att inte ha möjlighet att springa just då, men det var lite för brant, lite för långt uppför för att det skulle vara en bra idé.

Väl uppe på toppen så blev det en skön utförslöpa och det var bara att låta benen gå! Förstår inte att så många springer och bromsar. I alla fall inte när det var den här typen av utför. Bred och fin grusväg, och inte tokbrant. Här tjänade jag många placeringar! Jag sprang ifrån folk som låg och bromsade, och de flesta kom aldrig i kapp.

Efter ca 5,5 km var vi framme vid Högfjällshotellet och första vätske-stoppet. Tog lite sportdryck bara, det var alldeles för tidigt för att börja proppa i mig bullar och godis och annat. Det blev det kortaste stoppet jag gjorde. Sen bar det ut på Södra Kungsleden mot Östfjället (tror jag att det är), och det är en ganska snäll löpning. Lite asfalt först och sen leder utan särskilt stor svårighetsgrad. Till min lycka upptäckte jag också att man dragit banan så det blev en hel del obanad löpning också! 🙂 Den var i och för sig ganska tung, det gällde att lyfta benen högt!

Jag tillbringade ca 1 timme och 10 minuter ute på Östfjället innan jag var tillbaka vid Högis och kunde fylla på depåerna igen. Jag kände mig faktiskt ganska pigg fortfarande, men den här gången passade jag på att ta en bulle och en dextrosol också. Jag visste ju vad som väntade mig nu, nämligen att ta sig, via slalombacken vid Högis, upp på Storfjället. Det var en klättring som kändes rätt ordentligt efter att redan ha sprungit 18 km…

 

Storfjället blev faktiskt också en trevlig del av banan. Fortfarande hyfsat pigg, och här kom den starka vinden väl till pass. Medvind, jo man tackar! Det hjälpte ju till och Storfjällsgraven dök upp snabbare än jag trodde att den skulle göra, och sen var det inte långt till nästa vätskestation. Passade på att ta lite vätska där också.

Storfjällsgraven

Den del av banan som jag nu hamnade på, den sammanfattas nog bästa av sten, sten och så lite stenar. Många som vippade och hade sig, så man fick ta det lilla lugna här. Det var också här nånstans som jag kände att hungern började komma, och att mina energidepåer var på upphällningen. Tröttheten i benen kom som ett brev på posten och det började kännas motigt för första gången. Tyckte inte att det var så långt till nästa vätske-depå, men det kändes långt! Väldigt långt. Jag fick ännu mera energi-dipp och nu började de negativa tankarna leta sig fram. Inte så mycket att jag ville bryta, inte såna tankar, utan mera de här som handlar om ”Va fan har jag gett mig in på?”, ”Vore det inte bättre att gå?”.

Vid Hemfjällsstugan sög jag i mig ett par muggar med sportdryck, två dextrosol, en bulle och en kopp kaffe och började stappla bort mot foten av Hemfjället. Jag hade turen att lämna Hemfjällsstugan samtidigt som två grabbar (från västkusten lät det som), som verkade hålla ett tempo som passade mig. Så jag la mig bakom dem och så körde vi löpning på spänger i vad som kändes som en evighet! Men det var skönt med spängerna, de sög inte tag i fötterna som terrängen gör annars, och jag kunde hänga med dem i ett tempo som låg på ca 6:20 mer km.

Sen vid vändningen och uppför fjället igen så var det bara att ta det lugnt och gå uppför. Passade också på att ta min första gel vid ungefär 31 km. Det blev en till när jag passerat det värsta uppför, och tur var nog det. Sakta men säkert började krafterna återvända, men nu började det kännas i kroppen. Lungorna var det inget fel på, men benen började märkas rejält. Ryggsvanken gjorde sig påmind och även axlarna. Till råga på allt tittade jag ner på fötterna och såg att skorna började nu lösas upp. Jag visste ju att skorna var på upphällningen, men jag hade inte hunnit springa in några nya skor innan loppet. De taffliga skorna på alla dessa stenar började också göra att mina fötter började värka.

Även om krafterna var på gång tillbaka så snurrade det fortfarande en massa negativa tankar i skallen. Oftast kunde jag fokusera på att ”spring, du är i mål snabbare då…” och då kunde jag fortsätta ta mig framåt en stund. När det blev som svårast att skaka bort dessa kom jag på ett knep som fick mig att tänka på annat, även om det innebar att jag fick gå några meter; NJUTA AV UTSIKTEN! Det är ju så otroligt jäkla vackert där i Sälen och det var SOL! Det gjorde faktiskt att jag kunde fortsätta ta mig framåt. Tog min sista gel, kämpade mig uppför den sista riktiga backen och till slut – den sista vätskestationen!

Fyllde på med allt som fanns, sköljde ner två dextrosol, och så kom det helt plötsligt som en liten grusväg! 4,5 km kvar, och nu fanns det inte ett enda spår av negativa tankar! Stel och öm kropp som stundtals gjorde ont, men vad brydde jag mig om det? Helt plötsligt sprang jag i 5:30-tempo! Sen kom sista backen ner, och jag är bra på att springa utför! Fast det gick snabbt att inse att jag var alldeles för trött för att släppa på ordentligt, i alla fall där det var som brantast, men jag sprang ändå om fyra personer på vägen ner, utan att själv bli omsprungen.

Till slut var det bara serpentinen ner till den lilla raksträckan in mot målet! Jag tror t.o.m. att jag lyckades dra på en liten spurt! 😀 Vilken känsla! Det ren och skär lycka och lite smärta när jag korsade mållinjen!

MåletJag tog mig i mål på 4 tim, 44 minuter och 20 sekunder! Det var förvisso 5 minuter sämre än när jag sprang 2014, men det var faktiskt en lättare bana den gången så jag är väldigt nöjd med min prestation.

Senare på kvällen, när jag kommit tillbaka till stugan, fått krama sambo och hundar, duscha, äta och ta ett par kalla öl… då gick jag bara runt och kände mig lycklig! Stolt och lycklig!

 

 

Annonser

2016 blir ett fantastiskt löpar-år!

Ett riktigt uselt träningsår börjar ta slut, tack och lov! Det har varit alldeles för många avbrott i träningen i år. Två frakturer, trasslig ljumske och trassliga knän har förstört mycket.

Ändå finns det ljuspunkter, där AXA Fjällmaraton är en sådan. Det blev personligt längdrekord och personligt rekord i antalet utövningsminuter. Efter den uppladdningen jag haft trodde jag faktiskt att AXA skulle bli det första loppet jag var tvungen att bryta. Jag hade endast lyckades springa ett fåtal långpass under året, varav det sista blev det längsta på ca 30 km, och det kom veckan innan AXA. Kände mig nöjd med att ha klarat 30 km, men AXA är ju ändå 14 km till och det skiljer ungefär 2000 höjdmeter!

Sex timmar 31 minuter tog det, men det var det värt! Det är min absolut största prestation som löpare, och det är jag jävligt stolt över!

Sen gick det drygt en vecka på hemmaplan, och sen bröt jag tån. Det har tagit sin tid att läka, men jag börjar känna att jag är på gång igen, och för att inte tappa farten och börja tycka att det är skönare att tillbringa en kall och ruggig höstkväll framför TV:n med en pilsner i näven, så tänkte jag att det är bäst att börja planera för nästa år!

KullamannenTvå tävlingar har jag anmält mig till. Den första jag anmälde mig till var Sälens fjällmaraton. Tycker det är ett roligt och bra arrangerat lopp, om än långt ifrån samma utmaning som t.ex. AXA. Men det blir mera löpning än gå där, så det ser jag fram emot. Däremot tyckte jag att jag behövde ett lite större mål att fokusera på, en riktig utmaning! Så därför anmälde jag mig idag till Kullamannen Ultra! +60km och +3000 höjdmeter som det står! Det ska bli riktigt intressant!

Det som jag kan sakna är ett lopp att se fram emot i vår. Så lite längre fram här, efter nästa lön typ (det är inte billigt att ställa upp i lopp nu för tiden…), så tänkte jag testa Lidingö Ultra. Ett fem-milslopp borde kunna rivstarta träningen lite! 🙂

Så önska mig lycka till! Det blir ett intressant år 2016!

I vanliga fall tävlar jag bara mot mig själv

Men den här gången tänkte jag nog göra ett undantag! Det jag tänker på är Lidingöloppet nästa vecka. Då tävlar jag också mot min bror…. Jag har inga som helst problem med att han har haft den bästa tiden av oss två på loppet, det var helt ok. Tills förra året…. Jag menar, det är alldeles för snöpligt!

LL Resultat Detta måste jag göra någonting åt! 🙂

Känner att jag kan vara på G i år. Hade mitt sista långpass inför Lidingö idag, det blev 29 km på 2:43:30. Låt vara att det är lite mera kuperat på Lidingö, men det här var ju ändå “bara” på träning… Och kroppen kändes riktigt tung idag, jag hoppas bara att det är pga förkylningen förra veckan och hyfsat hård träning efter det.

Det får bli ett pass med ETK på måndag, och kanske ett på jobbet på tisdag, sen ska jag vila mig i form!

Jag ska i alla fall göra mitt bästa att ta över familjens rekord! 🙂

NYTT DISTANSREKORD!!!!!!!!!! Och efter det kommer det nya utmaningar!!

I och med min lilla återhämtningsrunda igår på 3,3 km så har jag slagit ett all-time-record!

Sedan jag tog upp löpningen igen 2007 och då samtidigt började föra dagbok över hur jag tränar (på jogg.se), så har det gått upp och ner… I början var det väldigt lite löpning när jag tittar, men å andra sidan så började jag föra dagboken i september, samma månad jag sprang mitt första Lidingölopp…

2011 var tydligen ett rätt dåligt år…

Anywho… I och med min runda igår så har jag i år, redan i juni, satt ett kanonrekord! Nu i år har jag sprungit 714 kilometer! Förra året var det år som jag sprungit längst, och då hann jag med 709 kilometer!

Jävlar va det går!

Jävlar va det går!

Känns som att jag är på väg någonstans nytt här i livet…. Var kommer det att sluta??

Känns som att jag börjar hitta rätt nu. Har fått en extra boost via klubben, och dessutom har jag lyckats fixat ett av mina allra största mål (hittils), Stockholm Marathon. Nu börjar jag hitta rätt läge tycker jag.

Resten av året är lite småtävlingar, som avslutas med Sälens fjällmaraton och ett 50-års jubilerande Lidingölopp, där jag håller utmaningen i Sälen som det stora.

Så… vad ska jag göra nästa år? Jag har en plan! Tänkte börja med att försöka springa Lidingö-ultra som ligger på 50 km. Sen är det dags……….

….dags att göra slag i saken och ge bloggen skäl för sitt namn! Hoppas jag… det är mycket som ska falla på plats, men om allt går som jag vill (inte planerat ännu!), så kommer jag göra ett försök på Stockholm – Göteborg nästa år! Det känns som att jag kan tro tillräckligt på mig själv nu att göra en sådan utmaning.

Önska mig lycka till, och kika gärna in för att kolla hur det går! 🙂

Nu ska jag ta en bärs!!

Tar en bärs och ser fram emot nya utmaningar!

Tar en bärs och ser fram emot nya utmaningar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

En nyttig läxa! Och dessutom en helg jag helst av allt vill göra om!

Om jag ska börja med det sista, dvs en fantastisk helg! En helg jag sett fram emot länge. Anmälde mig faktiskt sista januari, och 4½ månad senare var det faktiskt dags. Trail-läger med Eskilstuna Trailklubb.

Egentligen börjar helgen redan på torsdagen med att jag mer eller mindre var tvungen att dra iväg med jobbet till Kungsörstorp (ja, i Kungsör…) på, det vi kallar ”Metoddagar”. Som jag kan snacka mycket om… metoddagar alltså… men för att göra en lååång historia kort, så handlade det om att vi skulle åka iväg och försöka fixa riktlinjer för hur vi ska jobba på it-avdelningen.

Metodarbete

Metodarbete

Efter en, åter igen, lååååång…. färds mot natt, så vaknade jag upp, rätt sliten till en halvdag på dessa metoddagar och kände mig ganska lyckligt lottad över att jag skulle bara göra en halv fredag, och ändå hinna med lunch! 🙂

Lunchen kom och gick (god mat som fan!), och sen kom Carina och hämtade mig. Halvfull fart hemåt för att packa ihop allt som behövdes för en löparhelg i Norrköping. Det behövs lite grejer kan jag säga. Ett antal tröjor, strumpor, kallingar och en hel del energi-byggande-historier.

Efter att ha fixat ihop allt jag behövde drog jag in till Harrys där Andreas skulle hämta upp mig. Efter denna upplockning drog vi mot Per-Arne och det var då jag insåg att min kära plånbok låg kvar i bilen! Och efter en massa försök att få tag på Carina som var ute och gick med hundarna, så hann vi även plocka upp Johan… Och till slut, efter en extra tur in till stan och en halv timmes fördröjning lyckades vi komma iväg mot Stavsjö!

Efter en väldigt soft fredag och fredagskväll med alla, och ett jävla sjå med att somna så var det äntligen dags för lördag. Vaknade upp till ett dukat frukostbord, med en massa (9) peppade och glada människor. Mycket snack och skratt tillsammans med havregrynsgröt (utan salt… ) 😉 och en massa ägg. Och fototillfällen.

WP_20140517_001

Don’t do mornings!

Och sen gav vi oss iväg. Drygt 26 kilometer genom Sörmlandsskogen ned mot Kolmården och färjeläget som jag inte kommer ihåg vad det heter… Det finns så mycket att berätta att jag faktiskt inte orkar försöka klä det i ord, plus att ni kommer att ruttna innan jag är klar… 🙂 Men vissa saker är värda att minnas! Som när vi började hela resan med att höra storlommen! Skulle ha velat sett fågeln i fråga, men var nöjd med att bara höra den live istället för i vår fågelbok… Eller såg tjädern som spelade ut hela sitt register för att locka till sig honor. Eller när det var så brant att gps:en inte fattade att jag rörde mig framåt!

Gänget på G

Gänget på G

Å the fucking tjäder! :)

Å the fucking tjäder! 🙂

peps på leden

grupp 2 johan per arne

Hela resan avslutades med att vi plockade ut våra förbeställda mackor vid fiket och där satt vi, i strålande sol och bara njöt av hur bra vi var! 🙂

Så här så dag ett ut:

Dag 1

Dag 1

Vi avslutade dagen med en gemensam middag och lyssna på Niklas fantastiska berättelser när han var över i England och sprang. Satan vilken pepp det var! Hela kroppen skrek: ”JAG VILL OXÅ!” Vilka äventyr! Niklas är en fantastisk källa av inspiration!

Avslutade med att ha svårt att sova igen.

Söndag. Morgon. Inte helt sugen på att gå upp. Svårt att somna, typ strax efter halv 2. Vet inte om jag var uppe i varv eller vad  det kan ha varit. Men återigen, vilka fantastiska människor som går upp före alla andra och fixar och donar! Kanonfrukost igen!

Den här rundan blev lite annorlunda jämfört med den förra. Dels naturmässigt, det är konstigt hur det kan skilja sig så mycket på en så kort sträcka egentligen. Men framför allt, när vi startade så hade vi en uppfattning om att det borde vara ca 20 kilometer vi skulle springa, alltså sammanlagt, tur och retur. Det man i bland glömmer, är hur mycket leden slingrar sig tror jag.

När vi var klara hade vi sprungit 32 kilometer! Inte 20… Men under tiden hade vi hunnit med att springa lite fel, hitta fantastiska vyer, hamna på Södermanlands högsta punkt (ok, inte så hög, men i alla fall…) där ledens vänner byggt ett otroligt utkikstorn! Och vilken utsikt!  Helt enormt.

WP_20140518_10_29_42_Panorama WP_20140518_010 WP_20140518_009 WP_20140518_005

Tillbaka-vägen var egentligen ganska lättsprungen. Rätt mycket nedför. Men vid ca 27, eller 28 km började jag känna lite grann i högra knät. Vi fick sedan en liten paus vid en myr, ca 2 km från vandrarhemmet, och efter den pausen när jag skulle ta ett steg till så gjorde det riktigt ont! Så jag lät täten springa vidare medan jag gick/halvsprang sista biten. Det var tufft!

Till slut var jag ändå ”hemma”. Med ett personligt distansrekord! 58 kilometer på en och samma helg! Spatserar stolt som en tupp vart än jag kommer just nu, för ”God Damn!” Det är inte alla som fixar det.

Dag 2:

Dag 2

Dag 2

Men läxan är lärd. Det är inte helt lätt att köra två långpass på två dagar! Det är något jag måste träna på. Och det är något jag måste hantera inför Stockholm Marathon som går av stapeln om 1½ vecka. Det kommer bli mycket stretch-övningar och lite ipren närmaste veckan.

Men det är inget jag vill ha ogjort eller ångrar! Missar jag maran pga detta så får det bli så. Jag har lärt mig så mycket om löpning och mig själv under dessa dagar så det gör inget! Om något har jag blivit ännu mera övertygad om att jag är ämnad för att springa ultra och springa mellan Stockholm och Göteborg nästa år!

Finns så mycket känslor över en sån här grej. Att vara på läger med folk som man inte riktigt känner, naturen och alla känslor som kommer när man pushar sig mot gränser hela tiden. Går inte att beskriva!

Nu siktar jag högre! Gör du det?

p.s vissa av dessa bilder är lånade. Bl a av Per Arne, Niklas och Alex.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Inte långt kvar nu!

Ett av mina första och största mål med löpningen är nära nu! Drygt 2½ vecka kvar till mitt första maraton… Det känns stort! 🙂 Känns inte nervöst ännu, tvärtom så känns det bra. Dessutom finns det inte så mycket att göra nu har jag en känsla av, det är som det är och träningen är avklarad. Bara ett träningsläger med ETK i helgen, då blir det att mata lite kilometrar!

Känner att det kan finnas en risk för en känsla av tomhet efter maran, ett stort mål som uppnås liksom. Det är en av anledningarna till att jag börjar sätta upp nya mål. Visserligen har jag kvar Sälens fjällamara att springa i augusti, som kommer innebära en helt annan typ av utmaning än Stockholm men ändå.

Eftersom jag känner att första gången jag springer 42 km så ska det vara på ett riktigt maratonlopp, och lite för att eftersom farsan håller Stockholm som det främsta loppet i Sverige, så har jag inte velat springa så långt på träning ännu. Det har väl i och för sig varit klokt och bra, då har jag inte försökt för mycket, utan kunnat hålla mig på en lagom nivå, utan att gå sönder. Men efter den 31:a maj är jag kvitt den känslan/behovet! 🙂

Av lite olika anledningar, jag går inte in på alla, så känner jag sedan en tid tillbaka att jag vill testa mina gränser lite mera, och faktiskt försöka komma nära den utmaning som hela bloggen står för – springa mellan Stockholm och Göteborg under en till två veckor. Det är tankar jag haft ett tag nu. Det har tillkommit några under senaste veckorna, men det tar vi en annan gång. I alla fall, jag halkade in på det här klippet härom dagen vilket var väldigt inspirerande:

Ett par dagar senare när jag läste Niklas förträffliga berättelse om sitt löparäventyr i England, fick jag reda på att det här loppet (The Dragon’s back race) fanns! Och det känns ju som det ultimata loppet just nu! 😀 . Först när jag läste om det så stod det att nästa gång loppet genomförs är 2015, och jag min bakåtsträvande rackare tänkte att ”jaja, det är om två år…” Men sen när jag fick tillfälle att tänka till så fattade jag rätt till slut. Det är ju nästa år… och det är lite för nära inpå för att jag ska ha möjlighet att träna tillräckligt och ha råd att köpa prylar som behövs. Så jag antar att det får vänta ett tag och jag hoppas på att det dyker upp igen.

För att göra en lång historia kortare, så ville jag bara tala om att efter Stockholm marathon nu i maj så kommer jag att börja träna för mitt nästa mål, ultramaror! Tror inte att det blir något i år (men man ska aldrig säga aldrig i och för sig), och i så fall känns det som att Lidingö ultramarathon känns som ett bra lopp att börja med!

Mer om framtida planer kommer…. tjaa inom en snar framtid! 🙂 Nu längtar jag efter träningsläger i Kolmården!

p.s Men visst verkar det häftigt! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nytt pers igen!

Som jag har längtat efter denna sträcka… Tror jag har snackat om det i fyra år och idag var jag äntligen redo! Startade i Strängnäs och sprang hela vägen (och en liten extra snutt) hem till Torshälla. Fan va grymt det kändes! Och det blev ju dessutom ett personligt distansrekord! 😀 36,3 kilometer. Lilla jag som ”bara” sprungit Lidingöloppet tidigare…

Men nu känns det verkligen som att jag kommer klara av att springa Stockholm marathon om en månad. Det återstår visserligen 6 km för att klar en mara, och det är mycket möjligt att jag inte springer under fyra timmar… men va tusan, för ett drygt år sedan klarade jag bara av att springa 2,5 med nöd o näppe!

Första milen var som första milen är mest, alltså lite konstig innan man kommer in i rytmen. Mellan 11 och 18 km gick det så jävla bra! Tyvärr visste jag inte att jag att jag bara hunnit dit, trodde det var längre… Och jag kände med euforisk! Tänkte att, om det går så här lätt är ju maran inga problem….

Men efter 20 började vänster fot protestera. Efter 26 började höger fot prata lite. Och efter 32 började benen kännas lite sega… eller mera som telefonstolpar! Antar att det är som de säger, en mara börjar efter 30! Plus att asfalt är väldigt annorlunda jämfört med att springa i skogen.

Nu blir det vila en dag eller två, på onsdag blir det träning med klubben, Eskilstuna Trailklubb, och sedan blir det fem dagar i Spanien med berg-o-dal-banor och långt ifrån löpning!

På tal om klubben… Tror jag sagt det förr, men det tål att upprepas! Det var ett mina bästa beslut någonsin att bli medlem i Eskilstuna Trailklubb! Dels har jag fått träna på nytt sätt, lärt mig att man inte behöver stigar, fått möjlighet att köra intervaller och backe och fartlek på ett helt annat sätt än jag kunde tro! Och fått träffa en massa härliga nya människor, men samma intresse som jag själv har. Jag ska bära klubbtröjan med en ära på alla tävlingar som är på gång!

Ha det bra alla!