Category: Tävlingslopp

Bagheera Fjällmaraton Sälen – en rapport

Det var en liten konstig känsla jag hade när jag packade in mig i bilen för att åka ner till Lindvallen och starten av loppet. Brukar vara bättre förberedd i vanliga fall, ha funderat ut hur mycket kläder jag ska ha på uppvärmningen, om jag ska ha ryggsäck eller inte. En vindjacka? Jag hade inget av det, utan när vi åkte hemifrån Torshälla till Sälen på torsdagen så hade jag packat ner skor, strumpor, shorts, lång- och kortärmad tröja. Och en buff.

Fast kanske var det så att jag visste att vädret skulle vara bra, och att loppet skulle vara bra arrangerat? I alla fall så landade jag vid Experium strax efter halv nio på lördagsmorgonen och jag tog och sprang en liten runda på fem minuter, men sen kände jag att – äh, jag ska ju springa 4,2 mil och första kilometern kommer ändå gå så långsamt att jag blir ju ändå uppvärmd. Så jag gled in i startfållan och passade på att prata lite med några klubbkompisar.

starten

Tord, Per-Arne och yours truly!

Klockan 9 gick starten och vi gav oss iväg! Efter lite asfalt där man fick vara försiktig så man inte sprang in i någon (det var ganska trångt!) började klättringen uppför Gustavsbacken. Så det var ganska snart så jag blev påmind om att det faktiskt var ett lopp i fjällen jag höll på med! Kände mig ganska pigg i benen då, och blev nästan frustrerad över att inte ha möjlighet att springa just då, men det var lite för brant, lite för långt uppför för att det skulle vara en bra idé.

Väl uppe på toppen så blev det en skön utförslöpa och det var bara att låta benen gå! Förstår inte att så många springer och bromsar. I alla fall inte när det var den här typen av utför. Bred och fin grusväg, och inte tokbrant. Här tjänade jag många placeringar! Jag sprang ifrån folk som låg och bromsade, och de flesta kom aldrig i kapp.

Efter ca 5,5 km var vi framme vid Högfjällshotellet och första vätske-stoppet. Tog lite sportdryck bara, det var alldeles för tidigt för att börja proppa i mig bullar och godis och annat. Det blev det kortaste stoppet jag gjorde. Sen bar det ut på Södra Kungsleden mot Östfjället (tror jag att det är), och det är en ganska snäll löpning. Lite asfalt först och sen leder utan särskilt stor svårighetsgrad. Till min lycka upptäckte jag också att man dragit banan så det blev en hel del obanad löpning också! 🙂 Den var i och för sig ganska tung, det gällde att lyfta benen högt!

Jag tillbringade ca 1 timme och 10 minuter ute på Östfjället innan jag var tillbaka vid Högis och kunde fylla på depåerna igen. Jag kände mig faktiskt ganska pigg fortfarande, men den här gången passade jag på att ta en bulle och en dextrosol också. Jag visste ju vad som väntade mig nu, nämligen att ta sig, via slalombacken vid Högis, upp på Storfjället. Det var en klättring som kändes rätt ordentligt efter att redan ha sprungit 18 km…

 

Storfjället blev faktiskt också en trevlig del av banan. Fortfarande hyfsat pigg, och här kom den starka vinden väl till pass. Medvind, jo man tackar! Det hjälpte ju till och Storfjällsgraven dök upp snabbare än jag trodde att den skulle göra, och sen var det inte långt till nästa vätskestation. Passade på att ta lite vätska där också.

Storfjällsgraven

Den del av banan som jag nu hamnade på, den sammanfattas nog bästa av sten, sten och så lite stenar. Många som vippade och hade sig, så man fick ta det lilla lugna här. Det var också här nånstans som jag kände att hungern började komma, och att mina energidepåer var på upphällningen. Tröttheten i benen kom som ett brev på posten och det började kännas motigt för första gången. Tyckte inte att det var så långt till nästa vätske-depå, men det kändes långt! Väldigt långt. Jag fick ännu mera energi-dipp och nu började de negativa tankarna leta sig fram. Inte så mycket att jag ville bryta, inte såna tankar, utan mera de här som handlar om ”Va fan har jag gett mig in på?”, ”Vore det inte bättre att gå?”.

Vid Hemfjällsstugan sög jag i mig ett par muggar med sportdryck, två dextrosol, en bulle och en kopp kaffe och började stappla bort mot foten av Hemfjället. Jag hade turen att lämna Hemfjällsstugan samtidigt som två grabbar (från västkusten lät det som), som verkade hålla ett tempo som passade mig. Så jag la mig bakom dem och så körde vi löpning på spänger i vad som kändes som en evighet! Men det var skönt med spängerna, de sög inte tag i fötterna som terrängen gör annars, och jag kunde hänga med dem i ett tempo som låg på ca 6:20 mer km.

Sen vid vändningen och uppför fjället igen så var det bara att ta det lugnt och gå uppför. Passade också på att ta min första gel vid ungefär 31 km. Det blev en till när jag passerat det värsta uppför, och tur var nog det. Sakta men säkert började krafterna återvända, men nu började det kännas i kroppen. Lungorna var det inget fel på, men benen började märkas rejält. Ryggsvanken gjorde sig påmind och även axlarna. Till råga på allt tittade jag ner på fötterna och såg att skorna började nu lösas upp. Jag visste ju att skorna var på upphällningen, men jag hade inte hunnit springa in några nya skor innan loppet. De taffliga skorna på alla dessa stenar började också göra att mina fötter började värka.

Även om krafterna var på gång tillbaka så snurrade det fortfarande en massa negativa tankar i skallen. Oftast kunde jag fokusera på att ”spring, du är i mål snabbare då…” och då kunde jag fortsätta ta mig framåt en stund. När det blev som svårast att skaka bort dessa kom jag på ett knep som fick mig att tänka på annat, även om det innebar att jag fick gå några meter; NJUTA AV UTSIKTEN! Det är ju så otroligt jäkla vackert där i Sälen och det var SOL! Det gjorde faktiskt att jag kunde fortsätta ta mig framåt. Tog min sista gel, kämpade mig uppför den sista riktiga backen och till slut – den sista vätskestationen!

Fyllde på med allt som fanns, sköljde ner två dextrosol, och så kom det helt plötsligt som en liten grusväg! 4,5 km kvar, och nu fanns det inte ett enda spår av negativa tankar! Stel och öm kropp som stundtals gjorde ont, men vad brydde jag mig om det? Helt plötsligt sprang jag i 5:30-tempo! Sen kom sista backen ner, och jag är bra på att springa utför! Fast det gick snabbt att inse att jag var alldeles för trött för att släppa på ordentligt, i alla fall där det var som brantast, men jag sprang ändå om fyra personer på vägen ner, utan att själv bli omsprungen.

Till slut var det bara serpentinen ner till den lilla raksträckan in mot målet! Jag tror t.o.m. att jag lyckades dra på en liten spurt! 😀 Vilken känsla! Det ren och skär lycka och lite smärta när jag korsade mållinjen!

MåletJag tog mig i mål på 4 tim, 44 minuter och 20 sekunder! Det var förvisso 5 minuter sämre än när jag sprang 2014, men det var faktiskt en lättare bana den gången så jag är väldigt nöjd med min prestation.

Senare på kvällen, när jag kommit tillbaka till stugan, fått krama sambo och hundar, duscha, äta och ta ett par kalla öl… då gick jag bara runt och kände mig lycklig! Stolt och lycklig!

 

 

2016 blir ett fantastiskt löpar-år!

Ett riktigt uselt träningsår börjar ta slut, tack och lov! Det har varit alldeles för många avbrott i träningen i år. Två frakturer, trasslig ljumske och trassliga knän har förstört mycket.

Ändå finns det ljuspunkter, där AXA Fjällmaraton är en sådan. Det blev personligt längdrekord och personligt rekord i antalet utövningsminuter. Efter den uppladdningen jag haft trodde jag faktiskt att AXA skulle bli det första loppet jag var tvungen att bryta. Jag hade endast lyckades springa ett fåtal långpass under året, varav det sista blev det längsta på ca 30 km, och det kom veckan innan AXA. Kände mig nöjd med att ha klarat 30 km, men AXA är ju ändå 14 km till och det skiljer ungefär 2000 höjdmeter!

Sex timmar 31 minuter tog det, men det var det värt! Det är min absolut största prestation som löpare, och det är jag jävligt stolt över!

Sen gick det drygt en vecka på hemmaplan, och sen bröt jag tån. Det har tagit sin tid att läka, men jag börjar känna att jag är på gång igen, och för att inte tappa farten och börja tycka att det är skönare att tillbringa en kall och ruggig höstkväll framför TV:n med en pilsner i näven, så tänkte jag att det är bäst att börja planera för nästa år!

KullamannenTvå tävlingar har jag anmält mig till. Den första jag anmälde mig till var Sälens fjällmaraton. Tycker det är ett roligt och bra arrangerat lopp, om än långt ifrån samma utmaning som t.ex. AXA. Men det blir mera löpning än gå där, så det ser jag fram emot. Däremot tyckte jag att jag behövde ett lite större mål att fokusera på, en riktig utmaning! Så därför anmälde jag mig idag till Kullamannen Ultra! +60km och +3000 höjdmeter som det står! Det ska bli riktigt intressant!

Det som jag kan sakna är ett lopp att se fram emot i vår. Så lite längre fram här, efter nästa lön typ (det är inte billigt att ställa upp i lopp nu för tiden…), så tänkte jag testa Lidingö Ultra. Ett fem-milslopp borde kunna rivstarta träningen lite! 🙂

Så önska mig lycka till! Det blir ett intressant år 2016!

Snipp snapp snut, så var den säsongen slut!

Det blir inte alltid som man tänkt sig tydligen. Min plan var att göra december till den mest intensiva av årets träningsmånader, och då kanske sniffa på den magiska 200 kilometers gränsen. Att springa 200 km på en månad. Men det bidde visst 0 km.

Varför blir det så då? Jo, jag var ute och gick med hunden i måndags, och hur det nu var så lyckades vi trassla in oss i kopplet. När jag trasslat ut oss hyfsat så såg jag inte att jag stod på kopplet, samtidigt som en rackarns hare dök upp fem meter i från oss. Frasse älskar harar! Så han kastade sig i väg mot haren, kopplet for upp, och jag slängdes handlöst bakåt och landade med bakhuvud och axel i backen.

Det gjorde vansinnigt ont när jag landade. Fick ta mig till en parkbänk och sätta mig i tio minuter innan känslan av att svimma tog slut, så jag kunde ta mig hemåt. Väl hemma tvingade sambon mig att ta mig till akuten (vilket egentligen är en helt egen berättelse, med skottlossning och allt!).

Sagt och gjort, och efter sammanlagt 13,5 timmar på akuten fick jag svaret att jag har brutit höger nyckelben. Inte undra på att det gjorde ont! Så nu måste jag, i bästa fall, gå med mitella i tre veckor. Axeln får inte röras, utan ska hållas still. I sämsta fall blir det två operationer… Just nu var det ungefär fifty-fifty enligt läkaren.

Det stökar ju också till det med, inte bara, nästa års planering, utan även alla mil jag hade tänkt köra längdskidor i Sälen vid jul. Men men, det är väl bara att bita i det sura äpplet och ta en viloperiod! Starta om på en ny kula nästa år.

Hoppas alla andra får en fin träningsmånad!

Dags att summera årets tävlingar då!

Eller överhuvudtaget skriva något i bloggen kanske? Det har varit lite väl klent med uppdateringar nu tycker jag. Det får bli ändring på det.

Årets första blev faktiskt Stockholm Maraton, min maraton-debut dessutom. Inte den bästa av uppladdningar kanske. Började med att  vara rejält förkyld i veckan, och åkte dessutom ifrån mina skor! Vilket resulterade i nyinköpta dojjer med rejäl skoskav som följd! Men jag tog mig runt i alla fall, rejält stel i ben och trött överlag! Första gången jag sprang så långt. Hade haft ett pass på 35 km en månad tidigare, men jag blev sjukt trött redan efter 25 km när jag sprang maran. Var på vippen att ge upp, men envishet blandat med en gnutta dumhet gör att jag inte gärna bryter en tävling! Vilket inte hänt hittills! 🙂

Tungt som fan!

Tungt som fan!

Som sagt, tufft och tungt, men jag gick i mål! 🙂

 Två veckor senare var det dags för Å-loppet hemma i Eskilstuna. Bra väder och som vanligt gick jag ut för hårt! Blir så frustrerad när jag inte kan löpa i mitt eget tempo, när det är folk överallt och ingen har återigen förstått att man ska hålla till höger om man springer lite långsammare än andra. Vid rundningen i Vilsta var jag riktigt trött, men jag manade på mig – ”Har du sprungit ett helt maraton är väl en kvartsmara ingenting!

Det funkade! Slog personligt rekord på kvartsmara och det här loppet. Slog chefen till på köpet, med 16 sekunder! Man får vara glad för det lilla! 🙂

Sedan kunde jag faktiskt köra 1½ månad med vanlig träning, nästa lopp var inte förrän i augusti, och då nämligen Midnattsloppet. Den här gången fick jag en bättre startgrupp, typ den tredje eller så vilket kan ha varit en bidragande orsak till att jag slog nytt personligt rekord på ett officiellt millopp och till råga på allt så kom jag för första gången i mitt liv under 50 minuter på milen! Visserligen var jag ju under 50 minuter på Å-varvet, men det var ju inte den sträckan som räknades då. 45:34 blev tiden. Det var skoj, och Midnattsloppet är ju ett ganska roligt lopp dessutom, även om årets tröja i laxrosa kanske inte var den snyggaste jag sett…

En vecka senare var det dags för nästa lopp. Torshällamilen. En mil på flack bana och på riktig hemmaplan dessutom. Och nytt personlig rekord! 44:33 löd tiden denna gång.

När jag började springa igen för ca 7 år sedan satte jag upp lite olika mål, ett var att springa Lidingöloppet, ett annat var att en dag kunna springa ett maraton och sist men inte minst var att klara milen under 45 minuter. Två år senare lyckades jag springa på 50:30, och den tiden stod sig fram till år… Det var så länge att jag faktiskt hade gett upp om att klara milen under 45, så det här var en väldigt stor lycka! 😀

Sen gick det ytterligare en vecka, och det var dags för min, och årets, andra maraton. Denna gång i Sälen och Sälens fjällmaraton. Bra väder, ca 12 grader vid starten, och man blev snart varm.

När jag kommit upp till Gustavsbacken första gången hade vi sprungit ca 20 km och jag kände mig riktigt fräsch! Men precis som när jag förra året sprang halvmaran i Sälen, så ca två km från sagda position blev jag riktigt riktigt trött… Det varade fram till 24 km kanske, men sen var jag på gång igen! Det gick sedan ganska skapligt resten av vägen måste jag säga, även om det vara ganska tungt mellan 30 och 37 km, men då var det bara konstant, och ganska brant, uppför hela tiden. Det sög hårt i benen!

Däremot så när jag kom i mål så sa min lilla hejarklack som jag hade med mig att jag såg tio gånger fräschare än vad jag gjorde förra året vid halvmaran, och även om det var väldigt stela ben när jag kom i mål, så kunde jag faktiskt känna hur jag var mycket piggare i år.

Det var en ren fröjd att springa i Sälen, årets absolut roligaste och skönaste lopp! Kan rekommendera det starkt!

Riktigt trevlig utsikt efter 35 km

Riktigt trevlig utsikt efter 35 km

Årets näst sista tävling kom i slutet av september, Lidingöloppet. 50 års jubileum och allt. Och deltagarrekord dessutom. Vilket märktes. Det var alldeles för mycket folk, det var svårt att komma fram och jag sick-sackade och det blev nästan som intervall-körning i två mil. Tror det var det som gjorde att jag blev så himla trött på slutet.

Jag hade ett mål med årets Lidingö; spöa brorsans tid! Hans rekord var en sekund bättre än min rekordtid…. Han hade sprungit på 2:53:22, och jag lyckades ta honom denna gången! Gick i mål på 2:51:15, och trenden har hållit i sig, jag har satt nytt personligt rekord varje gång jag ställt upp i Lidingöloppet.

Glad på Lidingö!

Glad på Lidingö!

Sista tävlingens upplägg började som årets första, med en skaplig förkylning! Det var dags för Stockholm Tunnel Run, ett lopp som visade sig bli Europas största millopp med 42513 anmälda (undrar hur många som kom till start?). Det blev ett väldigt roligt lopp, väldigt annorlunda att springa i en tunnel.

Innan loppet sas det att man var tvungen att klä på sig ganska duktigt eftersom det skulle vara samma temperatur i tunneln som ute plus att det var lite stökigt med klädinlämning. Det pratades om att ha en gammal jacka som man sedan skulle kunna skänka till Stadsmissionen.

Jag hade nog väldigt mycket kläder på mig och det blev fantastiskt varmt! 🙂 Det kändes också att jag varit förkyld väldigt nyligen och på slutet var det faktiskt inte mycket krut kvar i benen.

Det var en dock en ganska rolig bana, mycket tuffare än man är van vid när det handlar om millopp i stadsmiljö. Väldigt mycket upp och ner, långa svepande lutningar. Och eftersom det var ett once-in-a-lifetime-lopp så var det roligt att få springa loppet.

2:a startgrupp gör sig redo!

2:a startgrupp gör sig redo!

Summa sumarum: Det blev ganska många tävlingar i år, och jag har uppnått många av mina målsättningar. Maror och personligt på mil och Lidingö. Dessutom har jag också lärt mig lite. Jag har lärt mig att jag (för tillfället i alla fall) är trött på att jaga tider. Dels har jag haft en säsong där jag lyckats med alla mina mål som jag satte upp för 7-8 år sedan, och har kanske lite svårt att motivera mig att ta nya pers. Dels berodde det på känslan jag hade efter Lidingö, trött på att stångas med folk som inte håller höger bara för att kunna slå en tid och dessutom, trött på att trängas.

Framför allt har jag lärt mig att tunnel-loppet var det sista loppet jag sprang med en förkylning. Jävlars va risig jag har varit i veckan! :-/

Nästa år blir det naturligtvis också tävlingar, men där kommer jag främst att jaga upplevelser! Har anmält mig till ett lopp hittills – AXA fjällmaraton och det kommer bli en utmaning! Sen får vi se vad som händer. En jobbarkompis råkade snubbla över ett lopp på Bornholm – Fyr till fyr. Det vore något tycker jag, och på köpet skulle jag få se Bornholm också vilket jag velat göra länge. Vi får se vad som händer.

Tjaa, det var mitt tävlingsår. Får se om jag lyckas summera resten av året också. Nu ska jag bege mig på ett 5-års kalas!

PLD – Post Lopp Depression?

Lidingöloppet är avklarat! Återigen satte jag nytt personligt rekord på loppet, vilket känns fint. 2:51:15 löd sluttiden. Så jag känner mig nöjd.

Men efter loppet (jaja, det har bara gått en dag…) har jag känt en tomhet. Vet inte om det beror på att det var det sista “stora” loppet jag gör för i år, eller om det är något annat. Det kan ju också bero på att det var det sista större målet jag hade som nu blev spikat.

Det har ingenting att göra med att jag var tvungen att spöa brollan, det var ju bara en kul familjepryl, men det var viktigt för mig att slå min egen förra tid. Och nu har jag gjort det. Och det var dessutom det tredje av tre mål jag har haft.

Lidingö 2014

Lidingö 2013

Låt gå att det här var ett litet mål, ett mål som jag satte upp för ett år sedan (alltså, direkt efter förra Lidingöloppet). Men jag har också lyckats fixa två andra målsättningar (drömmar?) som jag satte för mig själv redan för 7 år sedan.

För 7 år sedan började jag ta upp löpningen på allvar igen. Innan dess hade det varit något som jag gjorde en gång vart annat år, börja träna hårt i ett halvår, för att sedan lägga av. Något som min kära morfar gnällde över. Han ville ju inget annat än att jag skulle börja springa på riktigt… 🙂

När jag började på riktigt igen, år 2007 – det år jag började föra lite dagbok över mitt löpande – så hade jag två drömmar. Då ska man ju komma ihåg att det var en milstolpe för mig att springa en mil utan att stanna…. Ska jag vara ärlig så, då hade jag bara en dröm, ett ouppnåeligt mål, att en dag springa Stockholm Marathon. Det andra målet kom ett år senare då jag faktiskt hade kunna hålla liv i träningen ett tag, och det var att springa milen under 45 minuter.

Och nu, år 2014,  har jag ju lyckats uppnå dessa mål! Jag sprang Stockholm Marathon! Och på Torshälla-milen nu i augusti, så gick jag under 45 minuter på milen! Och jag slog min tid på Lidingö från förra året! Jag hann dessutom med att springa ett fjällmaraton på det.

Sthlm marathon

Under 45

Så just nu är jag lite så här att, vad kommer efter detta? Och jag är dessutom lite trött på att jaga tider. Har sprungit en massa lopp i år, och det känns just nu som att det kommer bli betydligt färre nästa år. I alla fall färre lopp att jaga tider på.

Jag har anmält mig till ett lopp nästa år, och det är AXA Fjällmaraton, som kommer bli tufft som fasen, men förmodligen riktigt roligt! Men utöver det? Ser inte att jag kommer springa så många fler lopp än det. Däremot tror jag att jag kommer försöka jaga upplevelser i stället. Ska försöka ta mig ut och springa mer på Sörmlandleden och definitivt så ska jag försöka få till mera fjäll-löpning! Kommer ihåg när jag segade mig upp till sista vätskekontrollen vid 37 km på Sälens fjällmara i år, och de frågade hur det kändes och jag svarade: “Det är tufft så in i helvete!”, och de svarade: “Men du ser ju så glad ut!!” 🙂 Och det var jag! Det var en sådan enorm upplevelse, något jag inte kände nu på Lidingö tyvärr.

Men om jag ska berätta lite om Lidingöloppet då? För det första fick jag en absolut jättedålig start! Åkte först till Micke i Helenelund för att dumpa sambo och hundar. Fortfarande ute i god tid. Sen tänkte jag att skulle ta bilen till Gärdet i Stockholm och parkera där, ta tunnelbanan till Ropsten och sedan gratisbussarna till Lidingö. Problemet uppstod när jag skulle svänga av E4:an mot Norrtull. Vilka jävla köer! Det tog en timme att komma från Karolinska till Norrtull! Så hela min planering gick ju käpprätt! Jag hade ju planerat att komma ut till Lidingövallen, hämta ut min nummerlapp, lämna in väskan och ta några korvar och lite vatten. Min frukost intog jag redan vid 06:30 på morgonen och starten gick klockan 13. Ingen bra kombo.

När jag väl kom in till Norrtull så var det inte att tänka på att dra Vallhallvägen fram till Gärdet, utan det blev att köra Sveavägen och sedan kryssa mig fram till Gärdet. Såg på kartan att det stod i stort sett still hela vägen till Stadion. Väl vid Gärdet hoppade jag på tunnelbanan till Ropsten, klev ur och såg en sjuukt lång kö till dessa gratisbussar. Nu började pulsen stiga lite granna kan jag säga! Men det var ju bara att bita i det sura äpplet och försöka hitta vart det gick snabbast i denna kö. Hittade en sträng till vänster som verkade gå fortare än resten av gänget och till slut kom jag med en buss.

Framme vid Lidingövallen och en snabb koll på klockan visade att jag hade ca 50 minuter kvar till start… Sprang till tältet för utlämningen av nummerlappar, stod lite i kö, rusade ut och började byta om. Hade klätt mig alldeles för varmt! Packa om ryggsäcken, stå i kö för inlämning av ryggan, och sedan dags att ta sig de knappa 2 km till startfållorna. Fanns inte så mycket tid kvar att försöka hitta den där korven kan jag säga. När jag väl kom fram till startområdet hade jag fem minuter till godo innan starten gick!! Men jag var där i alla fall.

Det var inte den bästa uppladdningen, men som sagt jag lyckades slå min tid från förra året. Och jag vet inte. Men efter 2 mil (igen) blev jag helt slut! Det var inte mycket kvar i benen att ge. Jag antar att det var en kombination. Dels hade jag inte käkat på länge, det var verkligen så att jag kände hur energin i kroppen försvann, och dels tror jag att det beror på att det är så många som springer… Låt mig förklara närmare.

När det är så många som springer, framför allt i ett terränglopp när det är begränsat utrymme, så är det helt hopplöst att försöka springa den första kilometern. Många gånger går man. Och när man väl har passerat första kilometern, då blir det en stress. För jag har ju förlorat så mycket tid…. Tror första kilometern gick på 8 minuter, och det håller ju inte när jag har en tid att passa! 🙂 Och efter det blir det lite som ett intervall-lopp när man fastnat bakom en idiot som inte fattat att man ska hålla till höger om man inte springer så fort, och sedan ska försöka ta sig förbi en klunga som springer för långsamt…

Ett tag hade jag ett tempo som skulle landa på 2:40, och det kändes riktigt bra. Men jag tror att de förutsättningar jag beskrivet gjorde att jag tappade orken vid två mil. Det var ren viljekraft (och en hel del gång i de branta backarna) som gjorde att jag tog mig i mål… Märkligt hur man glömmer bort hur jävla kuperat det är den sista milen… 🙂

Faktum är att jag var faktiskt mer trött efter Lidingö än efter fjällmaran i Sälen! Och den började med en mil i uppförsbacke! Men där är det lite annorlunda. Där går det långsamt upp, långsamt ned, långsamt upp… osv… Lidingö är upp/ned, upp/ned hela tiden. Spöar kroppen hela tiden!

Så. Just nu är jag trött på framför allt dessa stora lopp, med allt för mycket människor, för mycket press att skapa bra tider. Tror att det kommer bli lite av ett sabbat-år nästa år. Förutom AXA fjällmaraton, som jag är anmäld till, har jag planer på att springa Lidingö-ultra nästa år. 50 kilometer… Men som det känns just nu, jag vet inte…. det känns som att det kommer också att kännas som ett tävlingslopp att stressa sig till. Tror just nu att jag hellre försöker fixa 50 km på Sörmlandsleden i stället….

Vem vet, om allt går i lås så kanske jag faktiskt lyckas springa hela Bakom Götet – ideén! 😀

p.s Jag slog ju brorsan i år, men det finns faktiskt en tid kvar att slå… Och det är min morfar. 1966 (eller om det var –67) så sprang han Lidingöloppet på 2:41, så egentligen är han ju bäst i familjen. Då var han 46, alt 47 år. Så jag känner att jag har all möjlighet att slå honom… om jag vill…. Men jag tror att jag ska låta honom få ha kvar det rekordet! Det var han som introducerade mig för löpning, och han har hjälpt mig med mycket här i livet. Det känns som att jag inte kommer jaga det rekordet, utan det vill jag att han ska ha kvar. Så att det finns det som en påminnelse om att han är den största för mig! Saknar dig!

Inte långt kvar nu!

Ett av mina första och största mål med löpningen är nära nu! Drygt 2½ vecka kvar till mitt första maraton… Det känns stort! 🙂 Känns inte nervöst ännu, tvärtom så känns det bra. Dessutom finns det inte så mycket att göra nu har jag en känsla av, det är som det är och träningen är avklarad. Bara ett träningsläger med ETK i helgen, då blir det att mata lite kilometrar!

Känner att det kan finnas en risk för en känsla av tomhet efter maran, ett stort mål som uppnås liksom. Det är en av anledningarna till att jag börjar sätta upp nya mål. Visserligen har jag kvar Sälens fjällamara att springa i augusti, som kommer innebära en helt annan typ av utmaning än Stockholm men ändå.

Eftersom jag känner att första gången jag springer 42 km så ska det vara på ett riktigt maratonlopp, och lite för att eftersom farsan håller Stockholm som det främsta loppet i Sverige, så har jag inte velat springa så långt på träning ännu. Det har väl i och för sig varit klokt och bra, då har jag inte försökt för mycket, utan kunnat hålla mig på en lagom nivå, utan att gå sönder. Men efter den 31:a maj är jag kvitt den känslan/behovet! 🙂

Av lite olika anledningar, jag går inte in på alla, så känner jag sedan en tid tillbaka att jag vill testa mina gränser lite mera, och faktiskt försöka komma nära den utmaning som hela bloggen står för – springa mellan Stockholm och Göteborg under en till två veckor. Det är tankar jag haft ett tag nu. Det har tillkommit några under senaste veckorna, men det tar vi en annan gång. I alla fall, jag halkade in på det här klippet härom dagen vilket var väldigt inspirerande:

Ett par dagar senare när jag läste Niklas förträffliga berättelse om sitt löparäventyr i England, fick jag reda på att det här loppet (The Dragon’s back race) fanns! Och det känns ju som det ultimata loppet just nu! 😀 . Först när jag läste om det så stod det att nästa gång loppet genomförs är 2015, och jag min bakåtsträvande rackare tänkte att ”jaja, det är om två år…” Men sen när jag fick tillfälle att tänka till så fattade jag rätt till slut. Det är ju nästa år… och det är lite för nära inpå för att jag ska ha möjlighet att träna tillräckligt och ha råd att köpa prylar som behövs. Så jag antar att det får vänta ett tag och jag hoppas på att det dyker upp igen.

För att göra en lång historia kortare, så ville jag bara tala om att efter Stockholm marathon nu i maj så kommer jag att börja träna för mitt nästa mål, ultramaror! Tror inte att det blir något i år (men man ska aldrig säga aldrig i och för sig), och i så fall känns det som att Lidingö ultramarathon känns som ett bra lopp att börja med!

Mer om framtida planer kommer…. tjaa inom en snar framtid! 🙂 Nu längtar jag efter träningsläger i Kolmården!

p.s Men visst verkar det häftigt! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nytt pers igen!

Som jag har längtat efter denna sträcka… Tror jag har snackat om det i fyra år och idag var jag äntligen redo! Startade i Strängnäs och sprang hela vägen (och en liten extra snutt) hem till Torshälla. Fan va grymt det kändes! Och det blev ju dessutom ett personligt distansrekord! 😀 36,3 kilometer. Lilla jag som ”bara” sprungit Lidingöloppet tidigare…

Men nu känns det verkligen som att jag kommer klara av att springa Stockholm marathon om en månad. Det återstår visserligen 6 km för att klar en mara, och det är mycket möjligt att jag inte springer under fyra timmar… men va tusan, för ett drygt år sedan klarade jag bara av att springa 2,5 med nöd o näppe!

Första milen var som första milen är mest, alltså lite konstig innan man kommer in i rytmen. Mellan 11 och 18 km gick det så jävla bra! Tyvärr visste jag inte att jag att jag bara hunnit dit, trodde det var längre… Och jag kände med euforisk! Tänkte att, om det går så här lätt är ju maran inga problem….

Men efter 20 började vänster fot protestera. Efter 26 började höger fot prata lite. Och efter 32 började benen kännas lite sega… eller mera som telefonstolpar! Antar att det är som de säger, en mara börjar efter 30! Plus att asfalt är väldigt annorlunda jämfört med att springa i skogen.

Nu blir det vila en dag eller två, på onsdag blir det träning med klubben, Eskilstuna Trailklubb, och sedan blir det fem dagar i Spanien med berg-o-dal-banor och långt ifrån löpning!

På tal om klubben… Tror jag sagt det förr, men det tål att upprepas! Det var ett mina bästa beslut någonsin att bli medlem i Eskilstuna Trailklubb! Dels har jag fått träna på nytt sätt, lärt mig att man inte behöver stigar, fått möjlighet att köra intervaller och backe och fartlek på ett helt annat sätt än jag kunde tro! Och fått träffa en massa härliga nya människor, men samma intresse som jag själv har. Jag ska bära klubbtröjan med en ära på alla tävlingar som är på gång!

Ha det bra alla!