Category: Träning

2016 blir ett fantastiskt löpar-år!

Ett riktigt uselt träningsår börjar ta slut, tack och lov! Det har varit alldeles för många avbrott i träningen i år. Två frakturer, trasslig ljumske och trassliga knän har förstört mycket.

Ändå finns det ljuspunkter, där AXA Fjällmaraton är en sådan. Det blev personligt längdrekord och personligt rekord i antalet utövningsminuter. Efter den uppladdningen jag haft trodde jag faktiskt att AXA skulle bli det första loppet jag var tvungen att bryta. Jag hade endast lyckades springa ett fåtal långpass under året, varav det sista blev det längsta på ca 30 km, och det kom veckan innan AXA. Kände mig nöjd med att ha klarat 30 km, men AXA är ju ändå 14 km till och det skiljer ungefär 2000 höjdmeter!

Sex timmar 31 minuter tog det, men det var det värt! Det är min absolut största prestation som löpare, och det är jag jävligt stolt över!

Sen gick det drygt en vecka på hemmaplan, och sen bröt jag tån. Det har tagit sin tid att läka, men jag börjar känna att jag är på gång igen, och för att inte tappa farten och börja tycka att det är skönare att tillbringa en kall och ruggig höstkväll framför TV:n med en pilsner i näven, så tänkte jag att det är bäst att börja planera för nästa år!

KullamannenTvå tävlingar har jag anmält mig till. Den första jag anmälde mig till var Sälens fjällmaraton. Tycker det är ett roligt och bra arrangerat lopp, om än långt ifrån samma utmaning som t.ex. AXA. Men det blir mera löpning än gå där, så det ser jag fram emot. Däremot tyckte jag att jag behövde ett lite större mål att fokusera på, en riktig utmaning! Så därför anmälde jag mig idag till Kullamannen Ultra! +60km och +3000 höjdmeter som det står! Det ska bli riktigt intressant!

Det som jag kan sakna är ett lopp att se fram emot i vår. Så lite längre fram här, efter nästa lön typ (det är inte billigt att ställa upp i lopp nu för tiden…), så tänkte jag testa Lidingö Ultra. Ett fem-milslopp borde kunna rivstarta träningen lite! 🙂

Så önska mig lycka till! Det blir ett intressant år 2016!

Dag 4, börjar bli lite segare nu

Det var med ett visst motstånd jag satte iväg mot jobbet i morse. Fjärde löprundan på lika många dagar, och det är något som jag inte är så van vid. Första kilometern gick… tja, vi kan väl säga att det inte var min snabbaste kilometer i karriären direkt! Landade runt sju (!) minuter. Just då kände jag mig lite osugen på att fortsätta faktiskt.

Fast jag märkte ju att det gick lite lättare på kilometer nummer två, och vid trean började det släppa, i alla fall på flacken, fortfarande lite motstånd i de få uppförsluten som finns på sträckan. 7,4 km gnetade jag ihop i alla fall, och nu blir det vila fram till i morgon eftermiddag. Det tycker jag att jag är värd!

Hörs imorgon fredag!

Tidigare poster i samma ämne:

  1. Tänkte prova en grej
  2. Dag 2
  3. Dag 3
  4. Dag 3? Igen?

 

Dag 3? Igen…?

Nu börjar det nästa bli snurrigt här…. hålla reda på dagar hit och dit när hela livet bara flyter ihop till en massa… Fast när jag tänker efter, det är onsdag idag, vilket borde betyda att det fortfarande är dag tre eftersom det fortfarande är onsdag!

Anywho, så tog jag på mig dressen vid 16-snåret idag och körde en transport-löpning hem. Valde att springa genom stan och vidare ut till Årby-stugan. Där drog jag vidare på Gyllenhielmska leden mot Torshälla. När jag började knata mig mot Årby så kände jag att det var tredje dagen på raken som jag var ute och luftade mig. Benen svarade inte riktigt som vanligt. Men det var ju inget mot när jag ”blåste” förbi Årbystugan….

Blåste är väl att ta i…. Backen upp mot stugan var bara motbjudande! 🙂 När jag sen kom ut på motionsspåret och började halka runt i snömodd eller ibland olika trampad snö, så blev det lite bökigt och lite jobbigare att springa. Men det var ju inget mot när jag lämnade motionsspåret och gav mig ut på vandringsleden! Där var det egentligen bara snö! På en stor del av sträckan var det avtryck av kanske fyra par fötter, vissa partier hade helt blåst igen, och snön räckte mig upp över knäna!

Det var en ganska intressant resa, att ”springa” (snarare pölsa!) genom mycket snö, ibland upptrampad och i skymning. Kände flera gånger att jag var på väg att bli snöblind, ibland var det helt omöjligt att se vart stigen var… Eller stigen, det var mest fotspår efter en person!

När mörkret började falla blev det lite lättare. Drog igång pannlampan och allting blev mycket lättare att se. Och vilket landskap jag beskådade! Även om nästa steg innebar att jag for ner en halvmeter så kunde jag inte sluta le! Det var så himla vackert! Granar som böjde sig för tyngden, utan att ge vika. Magiskt!

På slutet var det väldigt upptrampat, vilket jag var väldigt glad över! Benen var mer än nöjda över mängden jag tidigarelagt så här långt. Och när jag närmade mig Torshälla och cykelbanor, ja då kändes det ganska skönt faktiskt! Jag var så pass nöjd att jag smet in på bolaget och köpte en vinare som jag tyckte skulle passa bra till kvällens pizza! 😀 Risken är ju att jag får sota för det i morgon bitti då jag måste springa till jobbet (vilket blir dag 4!). Lämnade ju alla min kläder på jobbet, så vad göra?

Blir en intressant vecka det här…! 🙂 

Transport i mörkret

Transport i mörkret

Dag 3

Fast jag måste ju börja med att avsluta dag 2… Klockan hann bli 21, men sen kopplade jag Frasse och vi gav oss av. Sprang ned till Torsharg och siktade på reflexbanan. Kallt och blåsigt var det, och när vi svängde in på Torsharg började pulsandet genom snön!

Det är väldigt väldigt mycket snö på sina ställen därute i skogarna. Samtidigt som det på vissa platser, i samma skog, bara var någon centimeter. Märkligt. Frasse drog in i skogen med en väldig fart. Dels är det ju himla roligt att vara ute och springa med husse, och dels tror jag han fick upp spåret efter ett rådjur. Det var ett hiskeligt tempo i början, framför allt med tanke på att det var väldigt mycket höga knälyft!

Ju längre vi kom, desto mer mattades tempot, tack och lov! 🙂 Var ju i och för sig ganska omöjligt att springa snabbt i 50 cm snö… Det är också en utmaning när banan börjar gå utanför stigarna. Frasse ser ju inte reflexerna (eller vet i alla fall inte att han ska springa efter de markeringarna…), så det ställer lite krav på hund och husse för att navigera rätt. Dessutom, ibland kastar han sig ned rakt i snön och börjar försöka tugga bort snö som blivit nästan som is under trampdynorna. Det gör ont! Eller när det visar sig att vi korsar ett djurspår av något slag, och han kan försöka dra iväg med en 90-graders sväng! 😀

Efter sammanlagt fem km kom mördarbacken! Tror jag sprang i hela tio meter innan det var dags och ge upp och börja gå. Det pallade inte mina ben just då, och det kändes hela vägen upp till toppen! Efter den så är det egentligen bara långsamt utför och sedan transporten hem, och då gick det lättare. Fast Frasses tempo hade bedarrat ganska duktigt så sista kilometern låg han snett bakom mig hela tiden. Gissa om han (och jag!) var nöjd när han kom hem… 🙂 Vi lyckades skrapa ihop 7,4 km – nära nytt distansrekord för Frasse, så han borde vara trött. Själv hade jag måndagens pass, med lite backe, i benen så jag var också nöjd med att vara hemma.

Nöjda efter ett snöpuls-pass

Nöjda efter ett snöpuls-pass

Idag tog jag med mig ett nytt set med kläder och tänkte att jag springer hem från jobbet. Blir att ta mig till Årby-stugan och sedan tänder jag pannlampan och kör Gyllenhielmska leden hem. Kommer inte ihåg hur långt det är på leden fram till Torshälla, men jag hoppas på att jag landar på ca milen.

Det rapporterar jag om i morgon!

Här finns det mera att läsa om vad jag pysslar med denna vecka:

Tänkte prova en grej (dag 1)
Dag 2

p.s Sov inte alls som en stock i natt… Frasse var helt utslagen i sängen och jag låg som en fällkniv… 😀

Dag 2

Från början hade jag tänkt mig ett inlägg om dagen som skulle beskriva hur det känns i kropp och ben nu när jag ska köra 1 löp-pass per dag i en vecka (läs mera här!) . Och det kan fortfarande bli ett inlägg om dagen, men just dagens inlägg kommer inte handla om dagens löpning. Den har nämligen inte skett ännu och det kommer dröja fram till sent i kväll innan jag kommer ut.

Det där med att det blir sent i kväll är ju något som gör dagens satsning lite skakig… Hur kommer det stå till med motivationen runt klockan 21 ikväll? Snö, blåst, minusgrader och kolsvart!

Det ska nog gå bra, även om det är lite ruggigt i början. Kommer nog sova gott efter det! 🙂

Ni får önska mig lycka till och ge mig en spark i rövva så jag kommer iväg! 😀

Tänkte prova en grej…

Så har jag gått och fyllt år också! 44 bast! Man är ingen ungdom längre tydligen, även om jag kanske inte själv fattat det. Nåja, det är bara att köra på som vanligt.

Hittills har jag inte riktigt kommit i fas med träningen även om det blev drygt 90 km under januari. Så jag tänkte att jag skulle testa något nytt. Kick-starta mig liksom. Så därför ska jag försöka springa en gång per dag under denna vecka!

Startade idag (måndag) med lätt jogg från jobbet till Djurgården. Väl där körde jag fem rundor uppför berget där. Inte så jättehögt och jättebrant, men ändå ett par långa släpande backar som borde sätta lite spår i låret tycker jag. Framför allt efter mitt ofrivilliga månadsuppehåll i december, där försvann mycket av back-kapaciteten.

Sedan lite lätt jogg tillbaka till jobbet, och sammanlagt 8,5 km. Trevlig liten lunchrunda.

Snöigt och blåsigt idag!

Snöigt och blåsigt idag!

Nu får jag börja fundera på vad jag ska springa imorgon! 🙂

PLD – Post Lopp Depression?

Lidingöloppet är avklarat! Återigen satte jag nytt personligt rekord på loppet, vilket känns fint. 2:51:15 löd sluttiden. Så jag känner mig nöjd.

Men efter loppet (jaja, det har bara gått en dag…) har jag känt en tomhet. Vet inte om det beror på att det var det sista “stora” loppet jag gör för i år, eller om det är något annat. Det kan ju också bero på att det var det sista större målet jag hade som nu blev spikat.

Det har ingenting att göra med att jag var tvungen att spöa brollan, det var ju bara en kul familjepryl, men det var viktigt för mig att slå min egen förra tid. Och nu har jag gjort det. Och det var dessutom det tredje av tre mål jag har haft.

Lidingö 2014

Lidingö 2013

Låt gå att det här var ett litet mål, ett mål som jag satte upp för ett år sedan (alltså, direkt efter förra Lidingöloppet). Men jag har också lyckats fixa två andra målsättningar (drömmar?) som jag satte för mig själv redan för 7 år sedan.

För 7 år sedan började jag ta upp löpningen på allvar igen. Innan dess hade det varit något som jag gjorde en gång vart annat år, börja träna hårt i ett halvår, för att sedan lägga av. Något som min kära morfar gnällde över. Han ville ju inget annat än att jag skulle börja springa på riktigt… 🙂

När jag började på riktigt igen, år 2007 – det år jag började föra lite dagbok över mitt löpande – så hade jag två drömmar. Då ska man ju komma ihåg att det var en milstolpe för mig att springa en mil utan att stanna…. Ska jag vara ärlig så, då hade jag bara en dröm, ett ouppnåeligt mål, att en dag springa Stockholm Marathon. Det andra målet kom ett år senare då jag faktiskt hade kunna hålla liv i träningen ett tag, och det var att springa milen under 45 minuter.

Och nu, år 2014,  har jag ju lyckats uppnå dessa mål! Jag sprang Stockholm Marathon! Och på Torshälla-milen nu i augusti, så gick jag under 45 minuter på milen! Och jag slog min tid på Lidingö från förra året! Jag hann dessutom med att springa ett fjällmaraton på det.

Sthlm marathon

Under 45

Så just nu är jag lite så här att, vad kommer efter detta? Och jag är dessutom lite trött på att jaga tider. Har sprungit en massa lopp i år, och det känns just nu som att det kommer bli betydligt färre nästa år. I alla fall färre lopp att jaga tider på.

Jag har anmält mig till ett lopp nästa år, och det är AXA Fjällmaraton, som kommer bli tufft som fasen, men förmodligen riktigt roligt! Men utöver det? Ser inte att jag kommer springa så många fler lopp än det. Däremot tror jag att jag kommer försöka jaga upplevelser i stället. Ska försöka ta mig ut och springa mer på Sörmlandleden och definitivt så ska jag försöka få till mera fjäll-löpning! Kommer ihåg när jag segade mig upp till sista vätskekontrollen vid 37 km på Sälens fjällmara i år, och de frågade hur det kändes och jag svarade: “Det är tufft så in i helvete!”, och de svarade: “Men du ser ju så glad ut!!” 🙂 Och det var jag! Det var en sådan enorm upplevelse, något jag inte kände nu på Lidingö tyvärr.

Men om jag ska berätta lite om Lidingöloppet då? För det första fick jag en absolut jättedålig start! Åkte först till Micke i Helenelund för att dumpa sambo och hundar. Fortfarande ute i god tid. Sen tänkte jag att skulle ta bilen till Gärdet i Stockholm och parkera där, ta tunnelbanan till Ropsten och sedan gratisbussarna till Lidingö. Problemet uppstod när jag skulle svänga av E4:an mot Norrtull. Vilka jävla köer! Det tog en timme att komma från Karolinska till Norrtull! Så hela min planering gick ju käpprätt! Jag hade ju planerat att komma ut till Lidingövallen, hämta ut min nummerlapp, lämna in väskan och ta några korvar och lite vatten. Min frukost intog jag redan vid 06:30 på morgonen och starten gick klockan 13. Ingen bra kombo.

När jag väl kom in till Norrtull så var det inte att tänka på att dra Vallhallvägen fram till Gärdet, utan det blev att köra Sveavägen och sedan kryssa mig fram till Gärdet. Såg på kartan att det stod i stort sett still hela vägen till Stadion. Väl vid Gärdet hoppade jag på tunnelbanan till Ropsten, klev ur och såg en sjuukt lång kö till dessa gratisbussar. Nu började pulsen stiga lite granna kan jag säga! Men det var ju bara att bita i det sura äpplet och försöka hitta vart det gick snabbast i denna kö. Hittade en sträng till vänster som verkade gå fortare än resten av gänget och till slut kom jag med en buss.

Framme vid Lidingövallen och en snabb koll på klockan visade att jag hade ca 50 minuter kvar till start… Sprang till tältet för utlämningen av nummerlappar, stod lite i kö, rusade ut och började byta om. Hade klätt mig alldeles för varmt! Packa om ryggsäcken, stå i kö för inlämning av ryggan, och sedan dags att ta sig de knappa 2 km till startfållorna. Fanns inte så mycket tid kvar att försöka hitta den där korven kan jag säga. När jag väl kom fram till startområdet hade jag fem minuter till godo innan starten gick!! Men jag var där i alla fall.

Det var inte den bästa uppladdningen, men som sagt jag lyckades slå min tid från förra året. Och jag vet inte. Men efter 2 mil (igen) blev jag helt slut! Det var inte mycket kvar i benen att ge. Jag antar att det var en kombination. Dels hade jag inte käkat på länge, det var verkligen så att jag kände hur energin i kroppen försvann, och dels tror jag att det beror på att det är så många som springer… Låt mig förklara närmare.

När det är så många som springer, framför allt i ett terränglopp när det är begränsat utrymme, så är det helt hopplöst att försöka springa den första kilometern. Många gånger går man. Och när man väl har passerat första kilometern, då blir det en stress. För jag har ju förlorat så mycket tid…. Tror första kilometern gick på 8 minuter, och det håller ju inte när jag har en tid att passa! 🙂 Och efter det blir det lite som ett intervall-lopp när man fastnat bakom en idiot som inte fattat att man ska hålla till höger om man inte springer så fort, och sedan ska försöka ta sig förbi en klunga som springer för långsamt…

Ett tag hade jag ett tempo som skulle landa på 2:40, och det kändes riktigt bra. Men jag tror att de förutsättningar jag beskrivet gjorde att jag tappade orken vid två mil. Det var ren viljekraft (och en hel del gång i de branta backarna) som gjorde att jag tog mig i mål… Märkligt hur man glömmer bort hur jävla kuperat det är den sista milen… 🙂

Faktum är att jag var faktiskt mer trött efter Lidingö än efter fjällmaran i Sälen! Och den började med en mil i uppförsbacke! Men där är det lite annorlunda. Där går det långsamt upp, långsamt ned, långsamt upp… osv… Lidingö är upp/ned, upp/ned hela tiden. Spöar kroppen hela tiden!

Så. Just nu är jag trött på framför allt dessa stora lopp, med allt för mycket människor, för mycket press att skapa bra tider. Tror att det kommer bli lite av ett sabbat-år nästa år. Förutom AXA fjällmaraton, som jag är anmäld till, har jag planer på att springa Lidingö-ultra nästa år. 50 kilometer… Men som det känns just nu, jag vet inte…. det känns som att det kommer också att kännas som ett tävlingslopp att stressa sig till. Tror just nu att jag hellre försöker fixa 50 km på Sörmlandsleden i stället….

Vem vet, om allt går i lås så kanske jag faktiskt lyckas springa hela Bakom Götet – ideén! 😀

p.s Jag slog ju brorsan i år, men det finns faktiskt en tid kvar att slå… Och det är min morfar. 1966 (eller om det var –67) så sprang han Lidingöloppet på 2:41, så egentligen är han ju bäst i familjen. Då var han 46, alt 47 år. Så jag känner att jag har all möjlighet att slå honom… om jag vill…. Men jag tror att jag ska låta honom få ha kvar det rekordet! Det var han som introducerade mig för löpning, och han har hjälpt mig med mycket här i livet. Det känns som att jag inte kommer jaga det rekordet, utan det vill jag att han ska ha kvar. Så att det finns det som en påminnelse om att han är den största för mig! Saknar dig!