Category: Långpass

2016 blir ett fantastiskt löpar-år!

Ett riktigt uselt träningsår börjar ta slut, tack och lov! Det har varit alldeles för många avbrott i träningen i år. Två frakturer, trasslig ljumske och trassliga knän har förstört mycket.

Ändå finns det ljuspunkter, där AXA Fjällmaraton är en sådan. Det blev personligt längdrekord och personligt rekord i antalet utövningsminuter. Efter den uppladdningen jag haft trodde jag faktiskt att AXA skulle bli det första loppet jag var tvungen att bryta. Jag hade endast lyckades springa ett fåtal långpass under året, varav det sista blev det längsta på ca 30 km, och det kom veckan innan AXA. Kände mig nöjd med att ha klarat 30 km, men AXA är ju ändå 14 km till och det skiljer ungefär 2000 höjdmeter!

Sex timmar 31 minuter tog det, men det var det värt! Det är min absolut största prestation som löpare, och det är jag jävligt stolt över!

Sen gick det drygt en vecka på hemmaplan, och sen bröt jag tån. Det har tagit sin tid att läka, men jag börjar känna att jag är på gång igen, och för att inte tappa farten och börja tycka att det är skönare att tillbringa en kall och ruggig höstkväll framför TV:n med en pilsner i näven, så tänkte jag att det är bäst att börja planera för nästa år!

KullamannenTvå tävlingar har jag anmält mig till. Den första jag anmälde mig till var Sälens fjällmaraton. Tycker det är ett roligt och bra arrangerat lopp, om än långt ifrån samma utmaning som t.ex. AXA. Men det blir mera löpning än gå där, så det ser jag fram emot. Däremot tyckte jag att jag behövde ett lite större mål att fokusera på, en riktig utmaning! Så därför anmälde jag mig idag till Kullamannen Ultra! +60km och +3000 höjdmeter som det står! Det ska bli riktigt intressant!

Det som jag kan sakna är ett lopp att se fram emot i vår. Så lite längre fram här, efter nästa lön typ (det är inte billigt att ställa upp i lopp nu för tiden…), så tänkte jag testa Lidingö Ultra. Ett fem-milslopp borde kunna rivstarta träningen lite! 🙂

Så önska mig lycka till! Det blir ett intressant år 2016!

Annonser

PLD – Post Lopp Depression?

Lidingöloppet är avklarat! Återigen satte jag nytt personligt rekord på loppet, vilket känns fint. 2:51:15 löd sluttiden. Så jag känner mig nöjd.

Men efter loppet (jaja, det har bara gått en dag…) har jag känt en tomhet. Vet inte om det beror på att det var det sista “stora” loppet jag gör för i år, eller om det är något annat. Det kan ju också bero på att det var det sista större målet jag hade som nu blev spikat.

Det har ingenting att göra med att jag var tvungen att spöa brollan, det var ju bara en kul familjepryl, men det var viktigt för mig att slå min egen förra tid. Och nu har jag gjort det. Och det var dessutom det tredje av tre mål jag har haft.

Lidingö 2014

Lidingö 2013

Låt gå att det här var ett litet mål, ett mål som jag satte upp för ett år sedan (alltså, direkt efter förra Lidingöloppet). Men jag har också lyckats fixa två andra målsättningar (drömmar?) som jag satte för mig själv redan för 7 år sedan.

För 7 år sedan började jag ta upp löpningen på allvar igen. Innan dess hade det varit något som jag gjorde en gång vart annat år, börja träna hårt i ett halvår, för att sedan lägga av. Något som min kära morfar gnällde över. Han ville ju inget annat än att jag skulle börja springa på riktigt… 🙂

När jag började på riktigt igen, år 2007 – det år jag började föra lite dagbok över mitt löpande – så hade jag två drömmar. Då ska man ju komma ihåg att det var en milstolpe för mig att springa en mil utan att stanna…. Ska jag vara ärlig så, då hade jag bara en dröm, ett ouppnåeligt mål, att en dag springa Stockholm Marathon. Det andra målet kom ett år senare då jag faktiskt hade kunna hålla liv i träningen ett tag, och det var att springa milen under 45 minuter.

Och nu, år 2014,  har jag ju lyckats uppnå dessa mål! Jag sprang Stockholm Marathon! Och på Torshälla-milen nu i augusti, så gick jag under 45 minuter på milen! Och jag slog min tid på Lidingö från förra året! Jag hann dessutom med att springa ett fjällmaraton på det.

Sthlm marathon

Under 45

Så just nu är jag lite så här att, vad kommer efter detta? Och jag är dessutom lite trött på att jaga tider. Har sprungit en massa lopp i år, och det känns just nu som att det kommer bli betydligt färre nästa år. I alla fall färre lopp att jaga tider på.

Jag har anmält mig till ett lopp nästa år, och det är AXA Fjällmaraton, som kommer bli tufft som fasen, men förmodligen riktigt roligt! Men utöver det? Ser inte att jag kommer springa så många fler lopp än det. Däremot tror jag att jag kommer försöka jaga upplevelser i stället. Ska försöka ta mig ut och springa mer på Sörmlandleden och definitivt så ska jag försöka få till mera fjäll-löpning! Kommer ihåg när jag segade mig upp till sista vätskekontrollen vid 37 km på Sälens fjällmara i år, och de frågade hur det kändes och jag svarade: “Det är tufft så in i helvete!”, och de svarade: “Men du ser ju så glad ut!!” 🙂 Och det var jag! Det var en sådan enorm upplevelse, något jag inte kände nu på Lidingö tyvärr.

Men om jag ska berätta lite om Lidingöloppet då? För det första fick jag en absolut jättedålig start! Åkte först till Micke i Helenelund för att dumpa sambo och hundar. Fortfarande ute i god tid. Sen tänkte jag att skulle ta bilen till Gärdet i Stockholm och parkera där, ta tunnelbanan till Ropsten och sedan gratisbussarna till Lidingö. Problemet uppstod när jag skulle svänga av E4:an mot Norrtull. Vilka jävla köer! Det tog en timme att komma från Karolinska till Norrtull! Så hela min planering gick ju käpprätt! Jag hade ju planerat att komma ut till Lidingövallen, hämta ut min nummerlapp, lämna in väskan och ta några korvar och lite vatten. Min frukost intog jag redan vid 06:30 på morgonen och starten gick klockan 13. Ingen bra kombo.

När jag väl kom in till Norrtull så var det inte att tänka på att dra Vallhallvägen fram till Gärdet, utan det blev att köra Sveavägen och sedan kryssa mig fram till Gärdet. Såg på kartan att det stod i stort sett still hela vägen till Stadion. Väl vid Gärdet hoppade jag på tunnelbanan till Ropsten, klev ur och såg en sjuukt lång kö till dessa gratisbussar. Nu började pulsen stiga lite granna kan jag säga! Men det var ju bara att bita i det sura äpplet och försöka hitta vart det gick snabbast i denna kö. Hittade en sträng till vänster som verkade gå fortare än resten av gänget och till slut kom jag med en buss.

Framme vid Lidingövallen och en snabb koll på klockan visade att jag hade ca 50 minuter kvar till start… Sprang till tältet för utlämningen av nummerlappar, stod lite i kö, rusade ut och började byta om. Hade klätt mig alldeles för varmt! Packa om ryggsäcken, stå i kö för inlämning av ryggan, och sedan dags att ta sig de knappa 2 km till startfållorna. Fanns inte så mycket tid kvar att försöka hitta den där korven kan jag säga. När jag väl kom fram till startområdet hade jag fem minuter till godo innan starten gick!! Men jag var där i alla fall.

Det var inte den bästa uppladdningen, men som sagt jag lyckades slå min tid från förra året. Och jag vet inte. Men efter 2 mil (igen) blev jag helt slut! Det var inte mycket kvar i benen att ge. Jag antar att det var en kombination. Dels hade jag inte käkat på länge, det var verkligen så att jag kände hur energin i kroppen försvann, och dels tror jag att det beror på att det är så många som springer… Låt mig förklara närmare.

När det är så många som springer, framför allt i ett terränglopp när det är begränsat utrymme, så är det helt hopplöst att försöka springa den första kilometern. Många gånger går man. Och när man väl har passerat första kilometern, då blir det en stress. För jag har ju förlorat så mycket tid…. Tror första kilometern gick på 8 minuter, och det håller ju inte när jag har en tid att passa! 🙂 Och efter det blir det lite som ett intervall-lopp när man fastnat bakom en idiot som inte fattat att man ska hålla till höger om man inte springer så fort, och sedan ska försöka ta sig förbi en klunga som springer för långsamt…

Ett tag hade jag ett tempo som skulle landa på 2:40, och det kändes riktigt bra. Men jag tror att de förutsättningar jag beskrivet gjorde att jag tappade orken vid två mil. Det var ren viljekraft (och en hel del gång i de branta backarna) som gjorde att jag tog mig i mål… Märkligt hur man glömmer bort hur jävla kuperat det är den sista milen… 🙂

Faktum är att jag var faktiskt mer trött efter Lidingö än efter fjällmaran i Sälen! Och den började med en mil i uppförsbacke! Men där är det lite annorlunda. Där går det långsamt upp, långsamt ned, långsamt upp… osv… Lidingö är upp/ned, upp/ned hela tiden. Spöar kroppen hela tiden!

Så. Just nu är jag trött på framför allt dessa stora lopp, med allt för mycket människor, för mycket press att skapa bra tider. Tror att det kommer bli lite av ett sabbat-år nästa år. Förutom AXA fjällmaraton, som jag är anmäld till, har jag planer på att springa Lidingö-ultra nästa år. 50 kilometer… Men som det känns just nu, jag vet inte…. det känns som att det kommer också att kännas som ett tävlingslopp att stressa sig till. Tror just nu att jag hellre försöker fixa 50 km på Sörmlandsleden i stället….

Vem vet, om allt går i lås så kanske jag faktiskt lyckas springa hela Bakom Götet – ideén! 😀

p.s Jag slog ju brorsan i år, men det finns faktiskt en tid kvar att slå… Och det är min morfar. 1966 (eller om det var –67) så sprang han Lidingöloppet på 2:41, så egentligen är han ju bäst i familjen. Då var han 46, alt 47 år. Så jag känner att jag har all möjlighet att slå honom… om jag vill…. Men jag tror att jag ska låta honom få ha kvar det rekordet! Det var han som introducerade mig för löpning, och han har hjälpt mig med mycket här i livet. Det känns som att jag inte kommer jaga det rekordet, utan det vill jag att han ska ha kvar. Så att det finns det som en påminnelse om att han är den största för mig! Saknar dig!

I vanliga fall tävlar jag bara mot mig själv

Men den här gången tänkte jag nog göra ett undantag! Det jag tänker på är Lidingöloppet nästa vecka. Då tävlar jag också mot min bror…. Jag har inga som helst problem med att han har haft den bästa tiden av oss två på loppet, det var helt ok. Tills förra året…. Jag menar, det är alldeles för snöpligt!

LL Resultat Detta måste jag göra någonting åt! 🙂

Känner att jag kan vara på G i år. Hade mitt sista långpass inför Lidingö idag, det blev 29 km på 2:43:30. Låt vara att det är lite mera kuperat på Lidingö, men det här var ju ändå “bara” på träning… Och kroppen kändes riktigt tung idag, jag hoppas bara att det är pga förkylningen förra veckan och hyfsat hård träning efter det.

Det får bli ett pass med ETK på måndag, och kanske ett på jobbet på tisdag, sen ska jag vila mig i form!

Jag ska i alla fall göra mitt bästa att ta över familjens rekord! 🙂

En nyttig läxa! Och dessutom en helg jag helst av allt vill göra om!

Om jag ska börja med det sista, dvs en fantastisk helg! En helg jag sett fram emot länge. Anmälde mig faktiskt sista januari, och 4½ månad senare var det faktiskt dags. Trail-läger med Eskilstuna Trailklubb.

Egentligen börjar helgen redan på torsdagen med att jag mer eller mindre var tvungen att dra iväg med jobbet till Kungsörstorp (ja, i Kungsör…) på, det vi kallar ”Metoddagar”. Som jag kan snacka mycket om… metoddagar alltså… men för att göra en lååång historia kort, så handlade det om att vi skulle åka iväg och försöka fixa riktlinjer för hur vi ska jobba på it-avdelningen.

Metodarbete

Metodarbete

Efter en, åter igen, lååååång…. färds mot natt, så vaknade jag upp, rätt sliten till en halvdag på dessa metoddagar och kände mig ganska lyckligt lottad över att jag skulle bara göra en halv fredag, och ändå hinna med lunch! 🙂

Lunchen kom och gick (god mat som fan!), och sen kom Carina och hämtade mig. Halvfull fart hemåt för att packa ihop allt som behövdes för en löparhelg i Norrköping. Det behövs lite grejer kan jag säga. Ett antal tröjor, strumpor, kallingar och en hel del energi-byggande-historier.

Efter att ha fixat ihop allt jag behövde drog jag in till Harrys där Andreas skulle hämta upp mig. Efter denna upplockning drog vi mot Per-Arne och det var då jag insåg att min kära plånbok låg kvar i bilen! Och efter en massa försök att få tag på Carina som var ute och gick med hundarna, så hann vi även plocka upp Johan… Och till slut, efter en extra tur in till stan och en halv timmes fördröjning lyckades vi komma iväg mot Stavsjö!

Efter en väldigt soft fredag och fredagskväll med alla, och ett jävla sjå med att somna så var det äntligen dags för lördag. Vaknade upp till ett dukat frukostbord, med en massa (9) peppade och glada människor. Mycket snack och skratt tillsammans med havregrynsgröt (utan salt… ) 😉 och en massa ägg. Och fototillfällen.

WP_20140517_001

Don’t do mornings!

Och sen gav vi oss iväg. Drygt 26 kilometer genom Sörmlandsskogen ned mot Kolmården och färjeläget som jag inte kommer ihåg vad det heter… Det finns så mycket att berätta att jag faktiskt inte orkar försöka klä det i ord, plus att ni kommer att ruttna innan jag är klar… 🙂 Men vissa saker är värda att minnas! Som när vi började hela resan med att höra storlommen! Skulle ha velat sett fågeln i fråga, men var nöjd med att bara höra den live istället för i vår fågelbok… Eller såg tjädern som spelade ut hela sitt register för att locka till sig honor. Eller när det var så brant att gps:en inte fattade att jag rörde mig framåt!

Gänget på G

Gänget på G

Å the fucking tjäder! :)

Å the fucking tjäder! 🙂

peps på leden

grupp 2 johan per arne

Hela resan avslutades med att vi plockade ut våra förbeställda mackor vid fiket och där satt vi, i strålande sol och bara njöt av hur bra vi var! 🙂

Så här så dag ett ut:

Dag 1

Dag 1

Vi avslutade dagen med en gemensam middag och lyssna på Niklas fantastiska berättelser när han var över i England och sprang. Satan vilken pepp det var! Hela kroppen skrek: ”JAG VILL OXÅ!” Vilka äventyr! Niklas är en fantastisk källa av inspiration!

Avslutade med att ha svårt att sova igen.

Söndag. Morgon. Inte helt sugen på att gå upp. Svårt att somna, typ strax efter halv 2. Vet inte om jag var uppe i varv eller vad  det kan ha varit. Men återigen, vilka fantastiska människor som går upp före alla andra och fixar och donar! Kanonfrukost igen!

Den här rundan blev lite annorlunda jämfört med den förra. Dels naturmässigt, det är konstigt hur det kan skilja sig så mycket på en så kort sträcka egentligen. Men framför allt, när vi startade så hade vi en uppfattning om att det borde vara ca 20 kilometer vi skulle springa, alltså sammanlagt, tur och retur. Det man i bland glömmer, är hur mycket leden slingrar sig tror jag.

När vi var klara hade vi sprungit 32 kilometer! Inte 20… Men under tiden hade vi hunnit med att springa lite fel, hitta fantastiska vyer, hamna på Södermanlands högsta punkt (ok, inte så hög, men i alla fall…) där ledens vänner byggt ett otroligt utkikstorn! Och vilken utsikt!  Helt enormt.

WP_20140518_10_29_42_Panorama WP_20140518_010 WP_20140518_009 WP_20140518_005

Tillbaka-vägen var egentligen ganska lättsprungen. Rätt mycket nedför. Men vid ca 27, eller 28 km började jag känna lite grann i högra knät. Vi fick sedan en liten paus vid en myr, ca 2 km från vandrarhemmet, och efter den pausen när jag skulle ta ett steg till så gjorde det riktigt ont! Så jag lät täten springa vidare medan jag gick/halvsprang sista biten. Det var tufft!

Till slut var jag ändå ”hemma”. Med ett personligt distansrekord! 58 kilometer på en och samma helg! Spatserar stolt som en tupp vart än jag kommer just nu, för ”God Damn!” Det är inte alla som fixar det.

Dag 2:

Dag 2

Dag 2

Men läxan är lärd. Det är inte helt lätt att köra två långpass på två dagar! Det är något jag måste träna på. Och det är något jag måste hantera inför Stockholm Marathon som går av stapeln om 1½ vecka. Det kommer bli mycket stretch-övningar och lite ipren närmaste veckan.

Men det är inget jag vill ha ogjort eller ångrar! Missar jag maran pga detta så får det bli så. Jag har lärt mig så mycket om löpning och mig själv under dessa dagar så det gör inget! Om något har jag blivit ännu mera övertygad om att jag är ämnad för att springa ultra och springa mellan Stockholm och Göteborg nästa år!

Finns så mycket känslor över en sån här grej. Att vara på läger med folk som man inte riktigt känner, naturen och alla känslor som kommer när man pushar sig mot gränser hela tiden. Går inte att beskriva!

Nu siktar jag högre! Gör du det?

p.s vissa av dessa bilder är lånade. Bl a av Per Arne, Niklas och Alex.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Nytt pers igen!

Som jag har längtat efter denna sträcka… Tror jag har snackat om det i fyra år och idag var jag äntligen redo! Startade i Strängnäs och sprang hela vägen (och en liten extra snutt) hem till Torshälla. Fan va grymt det kändes! Och det blev ju dessutom ett personligt distansrekord! 😀 36,3 kilometer. Lilla jag som ”bara” sprungit Lidingöloppet tidigare…

Men nu känns det verkligen som att jag kommer klara av att springa Stockholm marathon om en månad. Det återstår visserligen 6 km för att klar en mara, och det är mycket möjligt att jag inte springer under fyra timmar… men va tusan, för ett drygt år sedan klarade jag bara av att springa 2,5 med nöd o näppe!

Första milen var som första milen är mest, alltså lite konstig innan man kommer in i rytmen. Mellan 11 och 18 km gick det så jävla bra! Tyvärr visste jag inte att jag att jag bara hunnit dit, trodde det var längre… Och jag kände med euforisk! Tänkte att, om det går så här lätt är ju maran inga problem….

Men efter 20 började vänster fot protestera. Efter 26 började höger fot prata lite. Och efter 32 började benen kännas lite sega… eller mera som telefonstolpar! Antar att det är som de säger, en mara börjar efter 30! Plus att asfalt är väldigt annorlunda jämfört med att springa i skogen.

Nu blir det vila en dag eller två, på onsdag blir det träning med klubben, Eskilstuna Trailklubb, och sedan blir det fem dagar i Spanien med berg-o-dal-banor och långt ifrån löpning!

På tal om klubben… Tror jag sagt det förr, men det tål att upprepas! Det var ett mina bästa beslut någonsin att bli medlem i Eskilstuna Trailklubb! Dels har jag fått träna på nytt sätt, lärt mig att man inte behöver stigar, fått möjlighet att köra intervaller och backe och fartlek på ett helt annat sätt än jag kunde tro! Och fått träffa en massa härliga nya människor, men samma intresse som jag själv har. Jag ska bära klubbtröjan med en ära på alla tävlingar som är på gång!

Ha det bra alla!

Långpass på asfalt!

I lördags drog jag i väg på säsongens andra långpass på asfalt. Känner att jag behöver träna kroppen på underlaget eftersom jag anmält mig till Stockholm Marathon, och det faktum att jag springer ju mest i skogen. Jag drog på ett pass för tre eller kanske fyra veckor sedan. Den gången blev det ca 23 kilometer.

På det, mitt första långpass på asfalt i år, lärde jag mig dyrt att mina ben stumnar ganska tidigt, runt 12 km. Första milen kändes helt kanon, men sedan blev det bara tyngre och tyngre. Därav slutsatsen att jag måste köra ett par pass till via asfalt.

Så i lördags var det dags för mitt andra pass. Sov fram till klockan sju ungefär. Käkade en lagom stor frukost med ägg och musli och tog hunden på en liten promenad. Sedan vid nio bläcket drog jag på mig ryggsäcken och gav mig ut i vårsolen. Riktigt härligt väder för ett löppas, om än väldigt blåsigt.

Det var nog lite tur att jag ändrade lite i sträckningen av banan. Från början tänkte jag starta hemifrån och ge mig av på en runda förbi Vallby och Slagsta, och efter ca 20 km komma nästan hem för att då svänga ut på en runda förbi Roxnäs. Tack och lov så ändrade jag mig och sprang förbi Roxnäs först. Hade jag sprungit 20 först, ja da hade jag nog vikt av hemåt! Men nu blev jag ju mer eller mindre tvingad att springa hela sträckan.

Löpningen funkade fint. Hade dragit på mig lurarna och stängt av ljudet på appen i telefonen, så jag hade faktiskt ingen aning om hur långt, länge eller snabbt jag sprang! Efteråt visade det sig att jag låg på strax under sex minuter per kilometer. Passade riktigt fint.

Den här gången gick det bättre med benen. Det klart att efter 25 km på asfalt så började de kännas lite grann, men inte alls som förra gången. Inga planer på att börja gå här inte! 🙂 Efter knappt 15 km stannade jag till vid Mary’s cafe och fyllde på med lite vätska och nötcreme. I lä och med solen i ansiktet. Kände mig väldigt nöjd! En andra paus fick intas efter 21 km. Då blev jag riktigt hungrig! Av med ryggan och fram med en Flapjack och lite sportdryck. Också det i solen. Sen var det faktiskt bara full fart framåt. Det gick så lätt att jag kunde faktiskt öka tempot sista tre.

Det enda som kan ses som lite jobbigt under passet var ju det här faktumet att när man springer efter vägarna så finns det många öppna fält. De flesta med motvind! Ibland kändes det som att jag stod still!

Skönt trött i benen, resten av kroppen och knoppen under dagen. Skönt nöjd också! 🙂 Lite smolk i bägaren, men som tydligt visade att det är en bra idé att träna lite asfalt inför Stockholm, är att jag fick grymt ont i höger hälsena i söndags. Kunde knappt gå till en början! Men det har gradvis avtagit, och i morgon, alternativt onsdag, då är jag nog fit for fight att kuta igen! 🙂

Några bilder:

Efter 11 km

Efter 11 km

15 km, vid Mary's cafe

15 km, vid Mary’s cafe

Fint löp-väder i vackra Sörmland

Fint löp-väder i vackra Sörmland

Mat-paus efter 21 km!

Mat-paus efter 21 km!

3 km kvar... tyvärr hade jag inga pengar till en Slagsta glass med mig...

3 km kvar… tyvärr hade jag inga pengar till en Slagsta glass med mig…

Frasse var glad när husse kom hem! :)

Frasse var glad när husse kom hem! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Magiskt i Stockholm!

Befinner mig sedan igår på kurs i stora vackra huvudstaden, och slaggar dessutom över på hotell hela veckan. Det är förvisso inte så långt mellan Eskilstuna och Stockholm, och det är under en begränsad tid, men så jäkla morgontrött som jag är, och dessutom, sedan snart ett år sedan (ett år på torsdag!!) van vid att bara ha en kvart till jobbet, så är det skönt att bara behöva promenera fem minuter till kurslokalen.

Det finns ju för och nackdelar det här med att bo på hotell under en längre period, där man dessutom måste vara pigg och fräsch dagen efter. Vilket betyder att man kan ju inte stöka runt hur som helst på kvällen. Och hotellrum är ju inte direkt… tjaa, det finns ju inte så mycket att göra kan man väl säga!

Så vad göra? Springa! Det naturliga och enkla valet. Framför allt eftersom två tredjedelar av mina gamla kollegor och kompisar ställde in vår träff i sista stunden. Tur att jag tog med mig löparkläderna!

Igår blev det en snabbare runda, från Norra bantorget mot Slussen, sedan Hornsgatan, Västerbron (den är verkligen längre än man tror!) och slutligen Norr mälarstrand innan jag var tillbaka på hotellet. Det blev knappt en mil, och det var en stressig mil! Länge sedan jag sprang inne i en stad märkte jag! 🙂

Idag hade jag en plan. Skulle ta mig till Hammarbybacken, köra en vända upp och ned, och sedan bege mig tillbaka till hotellet, ungefär samma sträcka tur och retur. Enligt Google Maps skulle det vara drygt fem kilometer till backen. Kanon tänkte jag, då blir det ju en dryg mil idag också. Ganska lagom.

Nu visade det sig att de håller ju på och bygger om vägar och gator där i krokarna av Hammarby, så mina fem kilometer blev ca 7,5 innan jag var framme… Nåja, jag var ju i alla fall på plats, så tog och började kuta uppför backen! Det var förbannat brant! Och ganska långt också! Efter en tredjedel fick jag börja gå. Sen gick jag, och jag gick igen. Men jag kunde i alla fall avsluta sista 50 metrarna halvspringandes.

Det var skitjobbigt, men SÅ värt det! När jag kom upp på toppen…. Vilken utsikt! Med en solnedgång. Och faktiskt, med en känsla av svindel, så jag antar att det var högt (eller brant).

Solnedgången från backen

Solnedgången från backen

bild 2Väl uppe på toppen insåg jag ju att det faktiskt fanns en väg på baksidan som slingrade sig upp, och den var inte riktigt lika brant… Så jag passade på att springa uppför den delen också. När jag skulle ned igen så såg jag att det fanns ytterligare en väg upp, fast liksom på andra sidan, så då testade jag den också. Men när jag kommit halvvägs nedför backen så såg jag att den vägen skulle ta mig ut på fel ställe, och jag hittar fan inte i Hammarby, så det fick bli att jag sprang uppför den också! 🙂

När jag äntligen kommit ned för backen så inser jag ju att jag har faktiskt ingen tid att passa, jag ska ju bara tillbaka till hotellet. Så jag passar på att springa utefter Årstaviken mot Hornstull. Och vilken fantastisk sträcka det blev! Det har börjat mörkna ganska rejält, men man kan fortfarande skönja de sista strålarna från solnedgången, det är kav lugnt på vattnet och kanske en grad minus. När jag börjar närma mig Liljeholmen ser jag alla dessa stora kontorskomplex (varav jag jobbat i två av dessa en gång i tiden), fortfarande fullt upplysta, och allt speglar sig i vattnet! Fantastiskt vackert.

Eftersom jag sprang Västerbron igår, och jag kände att min energi började sina, det var ju ett tag sedan jag käkat, så valde jag bort den vägen och tog söder mälarstrand i stället. Det blev ju också en kanonresa! Låt vara att det byggs en massa där, men först att springa förbi alla dessa konstiga båtar som ligger förtöjda, vissa verkar bebodda – det lyser så himla mysigt inifrån!, blickar man bortanför dessa båtar så ser jag stadshuset vackert upplyst och hela Stockholm centrum!

Att springa längs vattnet i Stockholm är faktiskt en helt fantastisk upplevelse! Det är verkligen en av världens vackraste städer när den väl visar sig från sin bästa sida!

Så för att avsluta vad jag började med, jag hade tänkt mig en runda på ca 11km idag, det visade sig att jag drog ett långpass istället! Ett av de bästa långpassen jag gjort! (Fast det var en massa asfalt….)

Imorgon tror jag att det kommer bli en vilodag faktiskt….