Category: Ultralöpning

2016 blir ett fantastiskt löpar-år!

Ett riktigt uselt träningsår börjar ta slut, tack och lov! Det har varit alldeles för många avbrott i träningen i år. Två frakturer, trasslig ljumske och trassliga knän har förstört mycket.

Ändå finns det ljuspunkter, där AXA Fjällmaraton är en sådan. Det blev personligt längdrekord och personligt rekord i antalet utövningsminuter. Efter den uppladdningen jag haft trodde jag faktiskt att AXA skulle bli det första loppet jag var tvungen att bryta. Jag hade endast lyckades springa ett fåtal långpass under året, varav det sista blev det längsta på ca 30 km, och det kom veckan innan AXA. Kände mig nöjd med att ha klarat 30 km, men AXA är ju ändå 14 km till och det skiljer ungefär 2000 höjdmeter!

Sex timmar 31 minuter tog det, men det var det värt! Det är min absolut största prestation som löpare, och det är jag jävligt stolt över!

Sen gick det drygt en vecka på hemmaplan, och sen bröt jag tån. Det har tagit sin tid att läka, men jag börjar känna att jag är på gång igen, och för att inte tappa farten och börja tycka att det är skönare att tillbringa en kall och ruggig höstkväll framför TV:n med en pilsner i näven, så tänkte jag att det är bäst att börja planera för nästa år!

KullamannenTvå tävlingar har jag anmält mig till. Den första jag anmälde mig till var Sälens fjällmaraton. Tycker det är ett roligt och bra arrangerat lopp, om än långt ifrån samma utmaning som t.ex. AXA. Men det blir mera löpning än gå där, så det ser jag fram emot. Däremot tyckte jag att jag behövde ett lite större mål att fokusera på, en riktig utmaning! Så därför anmälde jag mig idag till Kullamannen Ultra! +60km och +3000 höjdmeter som det står! Det ska bli riktigt intressant!

Det som jag kan sakna är ett lopp att se fram emot i vår. Så lite längre fram här, efter nästa lön typ (det är inte billigt att ställa upp i lopp nu för tiden…), så tänkte jag testa Lidingö Ultra. Ett fem-milslopp borde kunna rivstarta träningen lite! 🙂

Så önska mig lycka till! Det blir ett intressant år 2016!

Dags att summera årets tävlingar då!

Eller överhuvudtaget skriva något i bloggen kanske? Det har varit lite väl klent med uppdateringar nu tycker jag. Det får bli ändring på det.

Årets första blev faktiskt Stockholm Maraton, min maraton-debut dessutom. Inte den bästa av uppladdningar kanske. Började med att  vara rejält förkyld i veckan, och åkte dessutom ifrån mina skor! Vilket resulterade i nyinköpta dojjer med rejäl skoskav som följd! Men jag tog mig runt i alla fall, rejält stel i ben och trött överlag! Första gången jag sprang så långt. Hade haft ett pass på 35 km en månad tidigare, men jag blev sjukt trött redan efter 25 km när jag sprang maran. Var på vippen att ge upp, men envishet blandat med en gnutta dumhet gör att jag inte gärna bryter en tävling! Vilket inte hänt hittills! 🙂

Tungt som fan!

Tungt som fan!

Som sagt, tufft och tungt, men jag gick i mål! 🙂

 Två veckor senare var det dags för Å-loppet hemma i Eskilstuna. Bra väder och som vanligt gick jag ut för hårt! Blir så frustrerad när jag inte kan löpa i mitt eget tempo, när det är folk överallt och ingen har återigen förstått att man ska hålla till höger om man springer lite långsammare än andra. Vid rundningen i Vilsta var jag riktigt trött, men jag manade på mig – ”Har du sprungit ett helt maraton är väl en kvartsmara ingenting!

Det funkade! Slog personligt rekord på kvartsmara och det här loppet. Slog chefen till på köpet, med 16 sekunder! Man får vara glad för det lilla! 🙂

Sedan kunde jag faktiskt köra 1½ månad med vanlig träning, nästa lopp var inte förrän i augusti, och då nämligen Midnattsloppet. Den här gången fick jag en bättre startgrupp, typ den tredje eller så vilket kan ha varit en bidragande orsak till att jag slog nytt personligt rekord på ett officiellt millopp och till råga på allt så kom jag för första gången i mitt liv under 50 minuter på milen! Visserligen var jag ju under 50 minuter på Å-varvet, men det var ju inte den sträckan som räknades då. 45:34 blev tiden. Det var skoj, och Midnattsloppet är ju ett ganska roligt lopp dessutom, även om årets tröja i laxrosa kanske inte var den snyggaste jag sett…

En vecka senare var det dags för nästa lopp. Torshällamilen. En mil på flack bana och på riktig hemmaplan dessutom. Och nytt personlig rekord! 44:33 löd tiden denna gång.

När jag började springa igen för ca 7 år sedan satte jag upp lite olika mål, ett var att springa Lidingöloppet, ett annat var att en dag kunna springa ett maraton och sist men inte minst var att klara milen under 45 minuter. Två år senare lyckades jag springa på 50:30, och den tiden stod sig fram till år… Det var så länge att jag faktiskt hade gett upp om att klara milen under 45, så det här var en väldigt stor lycka! 😀

Sen gick det ytterligare en vecka, och det var dags för min, och årets, andra maraton. Denna gång i Sälen och Sälens fjällmaraton. Bra väder, ca 12 grader vid starten, och man blev snart varm.

När jag kommit upp till Gustavsbacken första gången hade vi sprungit ca 20 km och jag kände mig riktigt fräsch! Men precis som när jag förra året sprang halvmaran i Sälen, så ca två km från sagda position blev jag riktigt riktigt trött… Det varade fram till 24 km kanske, men sen var jag på gång igen! Det gick sedan ganska skapligt resten av vägen måste jag säga, även om det vara ganska tungt mellan 30 och 37 km, men då var det bara konstant, och ganska brant, uppför hela tiden. Det sög hårt i benen!

Däremot så när jag kom i mål så sa min lilla hejarklack som jag hade med mig att jag såg tio gånger fräschare än vad jag gjorde förra året vid halvmaran, och även om det var väldigt stela ben när jag kom i mål, så kunde jag faktiskt känna hur jag var mycket piggare i år.

Det var en ren fröjd att springa i Sälen, årets absolut roligaste och skönaste lopp! Kan rekommendera det starkt!

Riktigt trevlig utsikt efter 35 km

Riktigt trevlig utsikt efter 35 km

Årets näst sista tävling kom i slutet av september, Lidingöloppet. 50 års jubileum och allt. Och deltagarrekord dessutom. Vilket märktes. Det var alldeles för mycket folk, det var svårt att komma fram och jag sick-sackade och det blev nästan som intervall-körning i två mil. Tror det var det som gjorde att jag blev så himla trött på slutet.

Jag hade ett mål med årets Lidingö; spöa brorsans tid! Hans rekord var en sekund bättre än min rekordtid…. Han hade sprungit på 2:53:22, och jag lyckades ta honom denna gången! Gick i mål på 2:51:15, och trenden har hållit i sig, jag har satt nytt personligt rekord varje gång jag ställt upp i Lidingöloppet.

Glad på Lidingö!

Glad på Lidingö!

Sista tävlingens upplägg började som årets första, med en skaplig förkylning! Det var dags för Stockholm Tunnel Run, ett lopp som visade sig bli Europas största millopp med 42513 anmälda (undrar hur många som kom till start?). Det blev ett väldigt roligt lopp, väldigt annorlunda att springa i en tunnel.

Innan loppet sas det att man var tvungen att klä på sig ganska duktigt eftersom det skulle vara samma temperatur i tunneln som ute plus att det var lite stökigt med klädinlämning. Det pratades om att ha en gammal jacka som man sedan skulle kunna skänka till Stadsmissionen.

Jag hade nog väldigt mycket kläder på mig och det blev fantastiskt varmt! 🙂 Det kändes också att jag varit förkyld väldigt nyligen och på slutet var det faktiskt inte mycket krut kvar i benen.

Det var en dock en ganska rolig bana, mycket tuffare än man är van vid när det handlar om millopp i stadsmiljö. Väldigt mycket upp och ner, långa svepande lutningar. Och eftersom det var ett once-in-a-lifetime-lopp så var det roligt att få springa loppet.

2:a startgrupp gör sig redo!

2:a startgrupp gör sig redo!

Summa sumarum: Det blev ganska många tävlingar i år, och jag har uppnått många av mina målsättningar. Maror och personligt på mil och Lidingö. Dessutom har jag också lärt mig lite. Jag har lärt mig att jag (för tillfället i alla fall) är trött på att jaga tider. Dels har jag haft en säsong där jag lyckats med alla mina mål som jag satte upp för 7-8 år sedan, och har kanske lite svårt att motivera mig att ta nya pers. Dels berodde det på känslan jag hade efter Lidingö, trött på att stångas med folk som inte håller höger bara för att kunna slå en tid och dessutom, trött på att trängas.

Framför allt har jag lärt mig att tunnel-loppet var det sista loppet jag sprang med en förkylning. Jävlars va risig jag har varit i veckan! :-/

Nästa år blir det naturligtvis också tävlingar, men där kommer jag främst att jaga upplevelser! Har anmält mig till ett lopp hittills – AXA fjällmaraton och det kommer bli en utmaning! Sen får vi se vad som händer. En jobbarkompis råkade snubbla över ett lopp på Bornholm – Fyr till fyr. Det vore något tycker jag, och på köpet skulle jag få se Bornholm också vilket jag velat göra länge. Vi får se vad som händer.

Tjaa, det var mitt tävlingsår. Får se om jag lyckas summera resten av året också. Nu ska jag bege mig på ett 5-års kalas!

NYTT DISTANSREKORD!!!!!!!!!! Och efter det kommer det nya utmaningar!!

I och med min lilla återhämtningsrunda igår på 3,3 km så har jag slagit ett all-time-record!

Sedan jag tog upp löpningen igen 2007 och då samtidigt började föra dagbok över hur jag tränar (på jogg.se), så har det gått upp och ner… I början var det väldigt lite löpning när jag tittar, men å andra sidan så började jag föra dagboken i september, samma månad jag sprang mitt första Lidingölopp…

2011 var tydligen ett rätt dåligt år…

Anywho… I och med min runda igår så har jag i år, redan i juni, satt ett kanonrekord! Nu i år har jag sprungit 714 kilometer! Förra året var det år som jag sprungit längst, och då hann jag med 709 kilometer!

Jävlar va det går!

Jävlar va det går!

Känns som att jag är på väg någonstans nytt här i livet…. Var kommer det att sluta??

Känns som att jag börjar hitta rätt nu. Har fått en extra boost via klubben, och dessutom har jag lyckats fixat ett av mina allra största mål (hittils), Stockholm Marathon. Nu börjar jag hitta rätt läge tycker jag.

Resten av året är lite småtävlingar, som avslutas med Sälens fjällmaraton och ett 50-års jubilerande Lidingölopp, där jag håller utmaningen i Sälen som det stora.

Så… vad ska jag göra nästa år? Jag har en plan! Tänkte börja med att försöka springa Lidingö-ultra som ligger på 50 km. Sen är det dags……….

….dags att göra slag i saken och ge bloggen skäl för sitt namn! Hoppas jag… det är mycket som ska falla på plats, men om allt går som jag vill (inte planerat ännu!), så kommer jag göra ett försök på Stockholm – Göteborg nästa år! Det känns som att jag kan tro tillräckligt på mig själv nu att göra en sådan utmaning.

Önska mig lycka till, och kika gärna in för att kolla hur det går! 🙂

Nu ska jag ta en bärs!!

Tar en bärs och ser fram emot nya utmaningar!

Tar en bärs och ser fram emot nya utmaningar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

En nyttig läxa! Och dessutom en helg jag helst av allt vill göra om!

Om jag ska börja med det sista, dvs en fantastisk helg! En helg jag sett fram emot länge. Anmälde mig faktiskt sista januari, och 4½ månad senare var det faktiskt dags. Trail-läger med Eskilstuna Trailklubb.

Egentligen börjar helgen redan på torsdagen med att jag mer eller mindre var tvungen att dra iväg med jobbet till Kungsörstorp (ja, i Kungsör…) på, det vi kallar ”Metoddagar”. Som jag kan snacka mycket om… metoddagar alltså… men för att göra en lååång historia kort, så handlade det om att vi skulle åka iväg och försöka fixa riktlinjer för hur vi ska jobba på it-avdelningen.

Metodarbete

Metodarbete

Efter en, åter igen, lååååång…. färds mot natt, så vaknade jag upp, rätt sliten till en halvdag på dessa metoddagar och kände mig ganska lyckligt lottad över att jag skulle bara göra en halv fredag, och ändå hinna med lunch! 🙂

Lunchen kom och gick (god mat som fan!), och sen kom Carina och hämtade mig. Halvfull fart hemåt för att packa ihop allt som behövdes för en löparhelg i Norrköping. Det behövs lite grejer kan jag säga. Ett antal tröjor, strumpor, kallingar och en hel del energi-byggande-historier.

Efter att ha fixat ihop allt jag behövde drog jag in till Harrys där Andreas skulle hämta upp mig. Efter denna upplockning drog vi mot Per-Arne och det var då jag insåg att min kära plånbok låg kvar i bilen! Och efter en massa försök att få tag på Carina som var ute och gick med hundarna, så hann vi även plocka upp Johan… Och till slut, efter en extra tur in till stan och en halv timmes fördröjning lyckades vi komma iväg mot Stavsjö!

Efter en väldigt soft fredag och fredagskväll med alla, och ett jävla sjå med att somna så var det äntligen dags för lördag. Vaknade upp till ett dukat frukostbord, med en massa (9) peppade och glada människor. Mycket snack och skratt tillsammans med havregrynsgröt (utan salt… ) 😉 och en massa ägg. Och fototillfällen.

WP_20140517_001

Don’t do mornings!

Och sen gav vi oss iväg. Drygt 26 kilometer genom Sörmlandsskogen ned mot Kolmården och färjeläget som jag inte kommer ihåg vad det heter… Det finns så mycket att berätta att jag faktiskt inte orkar försöka klä det i ord, plus att ni kommer att ruttna innan jag är klar… 🙂 Men vissa saker är värda att minnas! Som när vi började hela resan med att höra storlommen! Skulle ha velat sett fågeln i fråga, men var nöjd med att bara höra den live istället för i vår fågelbok… Eller såg tjädern som spelade ut hela sitt register för att locka till sig honor. Eller när det var så brant att gps:en inte fattade att jag rörde mig framåt!

Gänget på G

Gänget på G

Å the fucking tjäder! :)

Å the fucking tjäder! 🙂

peps på leden

grupp 2 johan per arne

Hela resan avslutades med att vi plockade ut våra förbeställda mackor vid fiket och där satt vi, i strålande sol och bara njöt av hur bra vi var! 🙂

Så här så dag ett ut:

Dag 1

Dag 1

Vi avslutade dagen med en gemensam middag och lyssna på Niklas fantastiska berättelser när han var över i England och sprang. Satan vilken pepp det var! Hela kroppen skrek: ”JAG VILL OXÅ!” Vilka äventyr! Niklas är en fantastisk källa av inspiration!

Avslutade med att ha svårt att sova igen.

Söndag. Morgon. Inte helt sugen på att gå upp. Svårt att somna, typ strax efter halv 2. Vet inte om jag var uppe i varv eller vad  det kan ha varit. Men återigen, vilka fantastiska människor som går upp före alla andra och fixar och donar! Kanonfrukost igen!

Den här rundan blev lite annorlunda jämfört med den förra. Dels naturmässigt, det är konstigt hur det kan skilja sig så mycket på en så kort sträcka egentligen. Men framför allt, när vi startade så hade vi en uppfattning om att det borde vara ca 20 kilometer vi skulle springa, alltså sammanlagt, tur och retur. Det man i bland glömmer, är hur mycket leden slingrar sig tror jag.

När vi var klara hade vi sprungit 32 kilometer! Inte 20… Men under tiden hade vi hunnit med att springa lite fel, hitta fantastiska vyer, hamna på Södermanlands högsta punkt (ok, inte så hög, men i alla fall…) där ledens vänner byggt ett otroligt utkikstorn! Och vilken utsikt!  Helt enormt.

WP_20140518_10_29_42_Panorama WP_20140518_010 WP_20140518_009 WP_20140518_005

Tillbaka-vägen var egentligen ganska lättsprungen. Rätt mycket nedför. Men vid ca 27, eller 28 km började jag känna lite grann i högra knät. Vi fick sedan en liten paus vid en myr, ca 2 km från vandrarhemmet, och efter den pausen när jag skulle ta ett steg till så gjorde det riktigt ont! Så jag lät täten springa vidare medan jag gick/halvsprang sista biten. Det var tufft!

Till slut var jag ändå ”hemma”. Med ett personligt distansrekord! 58 kilometer på en och samma helg! Spatserar stolt som en tupp vart än jag kommer just nu, för ”God Damn!” Det är inte alla som fixar det.

Dag 2:

Dag 2

Dag 2

Men läxan är lärd. Det är inte helt lätt att köra två långpass på två dagar! Det är något jag måste träna på. Och det är något jag måste hantera inför Stockholm Marathon som går av stapeln om 1½ vecka. Det kommer bli mycket stretch-övningar och lite ipren närmaste veckan.

Men det är inget jag vill ha ogjort eller ångrar! Missar jag maran pga detta så får det bli så. Jag har lärt mig så mycket om löpning och mig själv under dessa dagar så det gör inget! Om något har jag blivit ännu mera övertygad om att jag är ämnad för att springa ultra och springa mellan Stockholm och Göteborg nästa år!

Finns så mycket känslor över en sån här grej. Att vara på läger med folk som man inte riktigt känner, naturen och alla känslor som kommer när man pushar sig mot gränser hela tiden. Går inte att beskriva!

Nu siktar jag högre! Gör du det?

p.s vissa av dessa bilder är lånade. Bl a av Per Arne, Niklas och Alex.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Inte långt kvar nu!

Ett av mina första och största mål med löpningen är nära nu! Drygt 2½ vecka kvar till mitt första maraton… Det känns stort! 🙂 Känns inte nervöst ännu, tvärtom så känns det bra. Dessutom finns det inte så mycket att göra nu har jag en känsla av, det är som det är och träningen är avklarad. Bara ett träningsläger med ETK i helgen, då blir det att mata lite kilometrar!

Känner att det kan finnas en risk för en känsla av tomhet efter maran, ett stort mål som uppnås liksom. Det är en av anledningarna till att jag börjar sätta upp nya mål. Visserligen har jag kvar Sälens fjällamara att springa i augusti, som kommer innebära en helt annan typ av utmaning än Stockholm men ändå.

Eftersom jag känner att första gången jag springer 42 km så ska det vara på ett riktigt maratonlopp, och lite för att eftersom farsan håller Stockholm som det främsta loppet i Sverige, så har jag inte velat springa så långt på träning ännu. Det har väl i och för sig varit klokt och bra, då har jag inte försökt för mycket, utan kunnat hålla mig på en lagom nivå, utan att gå sönder. Men efter den 31:a maj är jag kvitt den känslan/behovet! 🙂

Av lite olika anledningar, jag går inte in på alla, så känner jag sedan en tid tillbaka att jag vill testa mina gränser lite mera, och faktiskt försöka komma nära den utmaning som hela bloggen står för – springa mellan Stockholm och Göteborg under en till två veckor. Det är tankar jag haft ett tag nu. Det har tillkommit några under senaste veckorna, men det tar vi en annan gång. I alla fall, jag halkade in på det här klippet härom dagen vilket var väldigt inspirerande:

Ett par dagar senare när jag läste Niklas förträffliga berättelse om sitt löparäventyr i England, fick jag reda på att det här loppet (The Dragon’s back race) fanns! Och det känns ju som det ultimata loppet just nu! 😀 . Först när jag läste om det så stod det att nästa gång loppet genomförs är 2015, och jag min bakåtsträvande rackare tänkte att ”jaja, det är om två år…” Men sen när jag fick tillfälle att tänka till så fattade jag rätt till slut. Det är ju nästa år… och det är lite för nära inpå för att jag ska ha möjlighet att träna tillräckligt och ha råd att köpa prylar som behövs. Så jag antar att det får vänta ett tag och jag hoppas på att det dyker upp igen.

För att göra en lång historia kortare, så ville jag bara tala om att efter Stockholm marathon nu i maj så kommer jag att börja träna för mitt nästa mål, ultramaror! Tror inte att det blir något i år (men man ska aldrig säga aldrig i och för sig), och i så fall känns det som att Lidingö ultramarathon känns som ett bra lopp att börja med!

Mer om framtida planer kommer…. tjaa inom en snar framtid! 🙂 Nu längtar jag efter träningsläger i Kolmården!

p.s Men visst verkar det häftigt! 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Ny utmaning

Fortfarande har jag kvar mitt mål att springa tre mil lagom till nyår i år. Det tror jag är en förutsättning om jag ska fixa nästa mål…

Jag har ju sagt att jag inte ska hålla på och anmäla mig till en massa lopp som ändå inte kommer att kunna genomföras pga av skador och stressen för att komma i form i tid till sagda lopp. Det gäller fortfarande, det här är/blir annorlunda! Främst för att det inte är ett sådant där stort lopp som man måste anmäla sig till ett halvår innan. Det var typ under 300 pers som anmälde sig i herrklassen förra året.

image

Där har ni målet! Då kanske det kan bli ett Lidingölopp nästa år i alla fall… 50 km på Lidingö, det blir något att bita i!