Tagged: Peter

Bagheera Fjällmaraton Sälen – en rapport

Det var en liten konstig känsla jag hade när jag packade in mig i bilen för att åka ner till Lindvallen och starten av loppet. Brukar vara bättre förberedd i vanliga fall, ha funderat ut hur mycket kläder jag ska ha på uppvärmningen, om jag ska ha ryggsäck eller inte. En vindjacka? Jag hade inget av det, utan när vi åkte hemifrån Torshälla till Sälen på torsdagen så hade jag packat ner skor, strumpor, shorts, lång- och kortärmad tröja. Och en buff.

Fast kanske var det så att jag visste att vädret skulle vara bra, och att loppet skulle vara bra arrangerat? I alla fall så landade jag vid Experium strax efter halv nio på lördagsmorgonen och jag tog och sprang en liten runda på fem minuter, men sen kände jag att – äh, jag ska ju springa 4,2 mil och första kilometern kommer ändå gå så långsamt att jag blir ju ändå uppvärmd. Så jag gled in i startfållan och passade på att prata lite med några klubbkompisar.

starten

Tord, Per-Arne och yours truly!

Klockan 9 gick starten och vi gav oss iväg! Efter lite asfalt där man fick vara försiktig så man inte sprang in i någon (det var ganska trångt!) började klättringen uppför Gustavsbacken. Så det var ganska snart så jag blev påmind om att det faktiskt var ett lopp i fjällen jag höll på med! Kände mig ganska pigg i benen då, och blev nästan frustrerad över att inte ha möjlighet att springa just då, men det var lite för brant, lite för långt uppför för att det skulle vara en bra idé.

Väl uppe på toppen så blev det en skön utförslöpa och det var bara att låta benen gå! Förstår inte att så många springer och bromsar. I alla fall inte när det var den här typen av utför. Bred och fin grusväg, och inte tokbrant. Här tjänade jag många placeringar! Jag sprang ifrån folk som låg och bromsade, och de flesta kom aldrig i kapp.

Efter ca 5,5 km var vi framme vid Högfjällshotellet och första vätske-stoppet. Tog lite sportdryck bara, det var alldeles för tidigt för att börja proppa i mig bullar och godis och annat. Det blev det kortaste stoppet jag gjorde. Sen bar det ut på Södra Kungsleden mot Östfjället (tror jag att det är), och det är en ganska snäll löpning. Lite asfalt först och sen leder utan särskilt stor svårighetsgrad. Till min lycka upptäckte jag också att man dragit banan så det blev en hel del obanad löpning också! 🙂 Den var i och för sig ganska tung, det gällde att lyfta benen högt!

Jag tillbringade ca 1 timme och 10 minuter ute på Östfjället innan jag var tillbaka vid Högis och kunde fylla på depåerna igen. Jag kände mig faktiskt ganska pigg fortfarande, men den här gången passade jag på att ta en bulle och en dextrosol också. Jag visste ju vad som väntade mig nu, nämligen att ta sig, via slalombacken vid Högis, upp på Storfjället. Det var en klättring som kändes rätt ordentligt efter att redan ha sprungit 18 km…

 

Storfjället blev faktiskt också en trevlig del av banan. Fortfarande hyfsat pigg, och här kom den starka vinden väl till pass. Medvind, jo man tackar! Det hjälpte ju till och Storfjällsgraven dök upp snabbare än jag trodde att den skulle göra, och sen var det inte långt till nästa vätskestation. Passade på att ta lite vätska där också.

Storfjällsgraven

Den del av banan som jag nu hamnade på, den sammanfattas nog bästa av sten, sten och så lite stenar. Många som vippade och hade sig, så man fick ta det lilla lugna här. Det var också här nånstans som jag kände att hungern började komma, och att mina energidepåer var på upphällningen. Tröttheten i benen kom som ett brev på posten och det började kännas motigt för första gången. Tyckte inte att det var så långt till nästa vätske-depå, men det kändes långt! Väldigt långt. Jag fick ännu mera energi-dipp och nu började de negativa tankarna leta sig fram. Inte så mycket att jag ville bryta, inte såna tankar, utan mera de här som handlar om ”Va fan har jag gett mig in på?”, ”Vore det inte bättre att gå?”.

Vid Hemfjällsstugan sög jag i mig ett par muggar med sportdryck, två dextrosol, en bulle och en kopp kaffe och började stappla bort mot foten av Hemfjället. Jag hade turen att lämna Hemfjällsstugan samtidigt som två grabbar (från västkusten lät det som), som verkade hålla ett tempo som passade mig. Så jag la mig bakom dem och så körde vi löpning på spänger i vad som kändes som en evighet! Men det var skönt med spängerna, de sög inte tag i fötterna som terrängen gör annars, och jag kunde hänga med dem i ett tempo som låg på ca 6:20 mer km.

Sen vid vändningen och uppför fjället igen så var det bara att ta det lugnt och gå uppför. Passade också på att ta min första gel vid ungefär 31 km. Det blev en till när jag passerat det värsta uppför, och tur var nog det. Sakta men säkert började krafterna återvända, men nu började det kännas i kroppen. Lungorna var det inget fel på, men benen började märkas rejält. Ryggsvanken gjorde sig påmind och även axlarna. Till råga på allt tittade jag ner på fötterna och såg att skorna började nu lösas upp. Jag visste ju att skorna var på upphällningen, men jag hade inte hunnit springa in några nya skor innan loppet. De taffliga skorna på alla dessa stenar började också göra att mina fötter började värka.

Även om krafterna var på gång tillbaka så snurrade det fortfarande en massa negativa tankar i skallen. Oftast kunde jag fokusera på att ”spring, du är i mål snabbare då…” och då kunde jag fortsätta ta mig framåt en stund. När det blev som svårast att skaka bort dessa kom jag på ett knep som fick mig att tänka på annat, även om det innebar att jag fick gå några meter; NJUTA AV UTSIKTEN! Det är ju så otroligt jäkla vackert där i Sälen och det var SOL! Det gjorde faktiskt att jag kunde fortsätta ta mig framåt. Tog min sista gel, kämpade mig uppför den sista riktiga backen och till slut – den sista vätskestationen!

Fyllde på med allt som fanns, sköljde ner två dextrosol, och så kom det helt plötsligt som en liten grusväg! 4,5 km kvar, och nu fanns det inte ett enda spår av negativa tankar! Stel och öm kropp som stundtals gjorde ont, men vad brydde jag mig om det? Helt plötsligt sprang jag i 5:30-tempo! Sen kom sista backen ner, och jag är bra på att springa utför! Fast det gick snabbt att inse att jag var alldeles för trött för att släppa på ordentligt, i alla fall där det var som brantast, men jag sprang ändå om fyra personer på vägen ner, utan att själv bli omsprungen.

Till slut var det bara serpentinen ner till den lilla raksträckan in mot målet! Jag tror t.o.m. att jag lyckades dra på en liten spurt! 😀 Vilken känsla! Det ren och skär lycka och lite smärta när jag korsade mållinjen!

MåletJag tog mig i mål på 4 tim, 44 minuter och 20 sekunder! Det var förvisso 5 minuter sämre än när jag sprang 2014, men det var faktiskt en lättare bana den gången så jag är väldigt nöjd med min prestation.

Senare på kvällen, när jag kommit tillbaka till stugan, fått krama sambo och hundar, duscha, äta och ta ett par kalla öl… då gick jag bara runt och kände mig lycklig! Stolt och lycklig!

 

 

Annonser

Springa eller inte springa

Kände mig lite svajig i benen igår. Det är väl inte så konstigtspringa med tanke på att det var rätt mycket motionsträning då. Skidor och löpning. Dessutom, det längsta löppasset sedan Lidingöloppet. Drygt 15 km. Det tycker jag att jag kan vara ganska nöjd med.

I går när jag satt och funderade på min kammare och summerade min helg, så försökte jag också planera den här veckan. Vill ju behålla tempot och inte gå ner mig i nåt träsk där jag inte tränar på ett par veckor igen. Nu är det ju på allvar. Det är inte långt kvar till årets första lopp. På 16,7 km.

Den här helgen som kommer dessutom, ja då blir det inte mycket till träning. Carina och jag checkar in på Hotell Strand i Stockholm, för att på lördag åka ut till Cirkus och glo lite på Björn Skifs. Efter det blir det lite middag på nån hyfsad restaurang. Och det lär ju inte bli någon löpning vare sig fredag eller lördag. Eventuellt (och det är ett litet eventuellt) så kanske på söndag eftermiddag.

Som det kändes igår så planerade jag att försöka springa onsdag och söndag. Men fasen, idag känns det lättare! Det kan bli så att jag sticker ut ikväll redan. Det är ju så schysst väder!

Veckans mål blir: Två löppass och ett styrketräningspass (ja, det är dags nu!).

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rapport från ett träningsläger dag 2

Vaknade upp strax efter 08:00 och inser att Vasaloppsstarten redan varit på TV. Pallrar mig upp lite försiktigt och känner att de där 11 kilometrarna på skidor i går, de känns! Dels i skavsåren jag fått på fötterna och dels i armarna, i triceps (tror jag de heter). Det var då för väl att jag inte var anmäld till årets Vasalopp!

Det blev en lugn, god och skön frukost med fokus på löpningen som jag tänkte ta. Fast efter målgången förståss.

Efter lite förseningar så har jag ändå lyckats få på mig understället och löparjackan och så bär det av! Jäkligt schysst dag att vara ute och springa på! Första fem kilometrarna, från Torshälla förbi Slagsta och Måsta. In på Mått Johanssons. Det gick finfint! Höll ett lugnt och bra tempo. Ungefär sex minuter per kilometer.

JA, jag vet att det är ganska långsamt, men det är ju en förberedelse för långpassen senare, plus ett test att jag kommer att komma runt Två sjöar runt om två veckor.

Men efter ca sex kilometer blev det faktiskt ganska jobbigt. Då känns det att jag tröskeltränade i torsdags och åkte skidor dagen innan. Väldigt seg i benen. OK, underlaget hjälpte väl inte till, riktigt svårt att ta sig fram på sina ställen. Men jag blev ganska trött. Det höll dessutom i sig nästan fem kilometer. Det var verkligen så jag funderade på om jag skulle kunna fullfölja faktiskt.

Men sedan, när jag insåg att jag passerat 11-kilometers-sträcket, och bara hade fyra kvar, då kom flåset tillbaka faktiskt. Benen kändes fortfarande som telefonstolpar, hela vägen hem… men det gick lättare att andas och jag kände att det här skulle nog faktiskt kunna funka. När jag sedan kom ut på vägen som leder tillbaka till Torshälla och förstår att det är bara är 2,5 kvar och att vägen leder hemåt för fösta gången, ja då blev det än lättare.

Tyvärr så började jag bli ganska hungrig här, så jag ökade farten rätt rejält… Ville bara hem och käka. Och i takt med att man blir hungrigare och ju närmre hemmet jag kom, desto mer blev suget att stanna upp, börja gå! Märkligt faktiskt. Men det gjorde jag inte, och 1 timme 31 minuter och 20 sekunder senare så har jag just fixat årets längsta pass – 15 kilometer! Rätt nöjd efteråt måste jag säga!

pannkaka Väl hemma, och efter en riktigt varm och skön dusch så blev det äntligen dags att käka! Pannkaka med jordgubbssylt och vispad grädde! Det satt dödsskönt i kistan!

När jag planerade träningshelgen så hade jag ju en svag förhoppning om att kunna åka lite skidor efter att jag sprungit… Och kanske hade det funkat, men jag kände mig ganska nöjd efter de pass jag haft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Rapport från ett träningsläger dag 1

Dag 1. Skidor.

Det är lustigt det där med skidor. Det ser så lätt ut på tv. Man inser ju inte hur jävla tungt det är!

skidvader Drog till Vilsta igår. Där har de lite längre spår, istället för som här hemma i Torshälla där det finns ett tre km spår. Det är alltid lite knäckande att köra varv på varv. I Vilsta finns det ett 10 km spår.

Tyvärr så åkte jag lite fel… Missade en skylt. Det är ju lätt hänt. Kan hända den bästa… Så jag vet faktiskt inte hur långt jag åkte, men av tiden att döma så blev det runt 11 km.

Och det var jobbigt på slutet kan jag säga. Sista tre till fyra kilometrarna tog jag helt jävla slut. Och skavsår på fötterna. Insidan av fötterna, inte hälen. Det är svårt att beskriva känslan när jag faktiskt kom på vart jag var någonstans och att det faktiskt bara var 1½ km kvar… varav sista 800 meterna är utför!

Kom hem till slut i alla fall. Gjorde en satans god gryta där jag bytte ut grytbitarna av nöt mot Qourn-bitar med ett riktigt bra vin till. Man kan ju inte bara leva asketiskt bara för att man är på träningsläger, eller hur? Receptet kommer senare.

Nu sitter jag och kika lite på Vasaloppet, skriver det här, och tänkte ta och kolla ut en bana på ca 15 km som jag ska springa lite senare idag. Om ca 1½ timme. Det ska bli finfint!

Här kommer receptet!

Fransk köttgryta med valnötter

Äpplen, katrinplommon och valnötter samsas med mört kött och rödvin.

Ingredienser
4 port
500 g grytbitar av nötkött
1 gul lök smör
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
1 1/2 dl rödvin eller köttbuljong
2 tsk soja
1 msk vetemjöl
2 1/2 dl Kelda mellangrädde
2 äpplen
10 katrinplommon
1/2 dl valnötter
2 msk hackad persilja

Gör så här
Skala och hacka löken. Bryn köttet och fräs löken i smör i en stekpanna. Lägg över efterhand i en gryta. Tillsätt salt, peppar, rödvin och soja. Låt grytan koka ca 1 1/2 tim. Vispa ut mjölet i grädden och rör ner i grytan. Kärna ur äpplena och skär dem i bitar.

Dela katrinplommon och nötter i halvor. Lägg ner äpplen, katrinplommon och valnötter i grytan. Koka i ytterligare 5 min. Strö över persiljan och servera med kokt potatis.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Håll tempot högt!

Som sagt, jag sprang igår kväll. Och det lite snabbare än jag tänkte mig. Var rädd att jag skulle ta slut på vägen, men det klarade sig.

Vill ni veta min hemlighet?

Jo, jag har ju i dagarna bytt arbetsgivare, och med det bytet så även mobiltelefon. Nu fick jag en iPhone 🙂 och det första jag gjorde var ju att trycka in Spotify i den!

Vilken grej. Att så gott som obegränsat musikbibliotek när man är ute och tränar! I normala fall är det säkert att jag tar med mig musiken ut, ibland vill jag bara höra mina egna andetag. Men inte den här gången.

spotify I alla fall… Hemligheten ligger nog i den här spellistan. Det är inte många lugna stunder i den. Och när det känns jävligast då kommer det med all säkerhet en upp-tempo-låt som hjälper till att driva upp tempot igen!

Se upp bara för vissa låtar av Candlemass… De har en tendens till att gå lite långsamt, utan att för den skull vara ballader! 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tävlingsdeltagande

Årets första tävling kommer som sagt att bli Två sjöar runt i Sundbyberg den 21:a mars. Tävling och tävling. Jo det är ju en tävling, men det är ju inte så att jag “tävlar”. Annat än mot mig själv då. Men det är bra att ha som mål att sikta på, för att bibehålla träningskoncentrationen typ.

I och med att brorsan och jag ursprungligen planerade vår “resa” mot Göteborg den här sommaren, så hade jag faktiskt planerat att springa Lidingö-ultra i vår. Men tittar man nu på planerade tävlingar på min sida på Jogg.se så ser man att det är två tävlingar inlagda på samma dag. Lidingö Ultra och Spring Cross.

springCross Anledningen är ju förstås att eftersom det inte blir något försök att ta sig till Göteborg i år, så har jag ju tänkt mig att springa Stockholm Marathon. Den går av stapeln en månad efter Lidingö-ultra. Och jag är faktiskt inte helt säker på att jag kommer hinna återhämta mig tillräckligt för att klara maran OM jag springer ute på Lidingö. I och med att det blir mitt tredje (!) försök att komma till starten i maran (två knä-operationer har satt stopp tidigare) så vill jag inte riskera något i onödan. Så det känns lite som att dra en Spring Cross ute på Djurgården i början av maj är en lite smartare idé.

Dessutom, vill jag kuta ute på Lidingö, ja då finns ju alltid chansen i september.

Har jag rätt?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Ett fall framåt!

Tog mig tiden igår och körde min runda. Det tar ju emot lite grann när jag kommer hem strax innan klockan 19, och då dra iväg på en runda som jag vet tar drygt en timme. Efter rundan och en snabbdusch, först då är det middag, och då har ju klockan passerat 20:30!

Men det gick bra att springa igår. Det hela utvecklades till ett tröskelpass. Eller snabbdistans om man så vill. Snabb och snabb förresten. Det visar sig ju rätt snabbt att formen inte vad den borde vara. Men jag är nöjd ändå. 11,7 km. Som klarades av ca sju minuter snabbare än i söndags då jag sprang samma sträckning. Och jag var rejält trött när jag kom hem i söndags. Så det är ju verkligen ett fall framåt!

Jag började oroväckande fort faktiskt. Det gick lite väl snabbt och enkelt de första kilometrarna. Formligen flög fram. Funderade på det när jag fortsatt älga framåt, men jag kände den här gången att det får bära eller brista. Det klart att det fanns lite upp och nedgångar under passet, och sista två kilometerna, ja då var det nog bara nedgång! För då var jag trött, det ska villigt erkännas. Och lite orolig. Knät gjorde sig påmint som det brukar göra om jag tar i lite extra. Men redan efter duschen så kändes det bättre igen.

Det här bådar gott inför fortsättningen tycker jag. Ikväll blir det vila, med lite god mat och kanske ett glas vin. På lördag börjar träningslägret!

På tal om god mat, är det någon som känner till ett bra vegetariskt substitut för grytbitar av nöt?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,