Äntligen!

Efter att jag knäckte ett revben på en konsert den 5:e april så har det gått typ 3½ vecka utan att jag har kunnat springa – det har gjort för ont, men idag var äntligen dagen! Dagen då jag klarade att springa utan att det kändes som att bröstkorgen skulle sprängas! Självklart ska denna dagen komma då jag är i mitt älskade Sälen och kan dra en riktigt bra backe!

Alltså, det är en sån jävla känsla och väldigt svår att förklara, men att dynga på i ett snölandskap med nästan en meter snö i slutet av april, och inte frysa. Det här är mitt nirvana! Redan när jag kommer hit till Sälen så tappar jag ju typ 10 slag i minuten på pulsen, och efter nästan en vecka så är jag så avslappnad så det inte är klokt! Går mest runt med ett fett smile på läpparna varje dag… 🙂

Jag började med att jogga ner för vägen utanför stugan till lägsta punkten, och sen satte jag av uppför! I lagom tempo så klart, ingen tokrush så klart. Och jag förstår att det här är en riktigt bra backe, den ger 100 höjdmeter på ca 1500 meters löpning, dvs mycket uppför men inte för brant, så jag kunde springa hela backen utan att börja gå eller stanna och hämta andan!

Jag har bott här i den här stugan vi bor i nu flera gånger, men jag har aldrig testat eller förstått att göra den här backen tidigare, men efter idag kommer det bli ett stående inslag! Det var fantastiskt! 🙂

Första dagarna här i Sälen så led jag, förutom av sviterna av revbenet, av problem med vänster knä, som känts ömt och svullet och överansträngt. Så jag har inte vågat springa tyvärr. Förräns idag! Och jävlar vad det var härligt! Fick ta lite hjälp av Orbit Culture i lurarna för att få in pannbenet, men varje gång jag kom upp på toppen (de två gångerna jag sprang upp till toppen…) så stängde jag av musiken, lyssnade på tystnaden (inga sirener, inga motorljud, bara tystnad och ett par jävla korpar!) ett par minuter, och sen joggade jag ner till startpunkten igen.

Då det var ny-premiär så gjorde jag bara 2 intervaller… men det blev sammanlagt 200 höjdmeter på strax under 6 km löpning, så jag tycker att det var helt OK! Här är lite stats:

Nya sprickor…

Det är ju själva fan! Nu går jag omkring med nånting som känns som en ny spricka i ett revben! Borta från löpningen igen i minst ett par veckor. Vet inte riktigt vad det är med mig och göra mig så illa hela tiden?

En sak har jag (kanske) lärt mig, i min ålder så är det inte nödvändigt att vara med i en mosh-pit! Men det var jävligt roligt. 🙂

Var på konsert förra fredagen med världens bästa band idag, nämligen Orbit Culture. Förmodligen sista gången man har en chans att se dem på ett sånt litet ställe som Frimis i Örebro. Nästa gång de gör en Sverige/Europa-turné så lär de spela på ställen som stjälper in åtminstone 1000 pers åt gången! Fantastisk spelning, och jag borde ha vetat bättre…

När Niklas (sångaren) stannar upp mitt i låten och säger åt oss att dela upp oss i två halvor, då vet man vad som är på gång! Och det blir en jävla tjurrusning mot varandra! Så himla roligt! Men, också risken att personen man möter sätter upp armbågen som träffar rakt in i bröstkorgen! Gjorde ont som fan! Och ännu mera ont i dag!

Det var på sätt och vis värt det, för det finns ett ultrabra sätt att uppleva ett band som Orbit Culture, och det är att vara med på allt som händer på en konsert med dödsmetall. Ett ”lagom” bra sätt är att stå kvar på sin plats längst fram. Vilket hade varit helt OK, men jag bara älskar den energin som finns i mosh-pits/cirkle-pits. Det är en sån kick! Fast jag passerat 50. Patetiskt kanske någon säger, men inte för mig! Och inte för en hel del andra som var på plats, det fanns många fler i min ålder som också röjde rejält duktigt. Här är Orbit Culture:

Det passar dock dåligt i min planering. Får helt enkelt försöka fokusera mera på kvalitativ träning när jag väl läkt ihop!

En idé!

För kanske fem år sedan så har vi startat en ny midsommartradition. Vi gör som vid julen, dvs vi åker upp till Sälen. Vi älskar ju Sälen, vi åkte tre gånger förra året, och vi har redan bokat in tre tillfällen i år med start i april.

Jag tar ju alltid med mig löparskor, oavsett årstid. Det är ju lite knepigare på vintern, men visst går det alltid att ta sig ut. I år så har vi bokat en hel vecka runt midsommar, så det kommer finnas mycket tid för skön fjällöpning. Det är för övrigt min favoritlöpning. Ta sig upp på kalfjället och springa utefter lederna och bara njuta av vidderna och den totala friheten som griper tag i en där uppe.

Så självklart följer löparskorna med i år också, men frågan är, ska jag försöka mig på en liten annorlunda runda denna gång? Jag ska ju självklart upp och springa på fjället, men det är ju inte långt till Vasaloppets startområde…. och Vasaloppsleden är ju uppmärkt!

Idag så är jag långt ifrån fit-for-fight för en sådan sträcka, men om 3½ månad kan det ju se annorlunda ut tänker jag. Det får ju lov att ta sin tid, kan tänka mig att det tar runt 10-11 timmar, men fullt görbart. För vem har sagt att man måste springa en viss dag, leden är ju alltid tillgänglig.

Nåja, vi väl se hur träningen går här framöver, men det är definitivt något jag kommer att ha i åtanke de närmaste månaderna.

Lättnad

Efter nästan tre veckor utan löpning så var jag lite orolig för hur det skulle kännas när jag nu skulle bege mig ut igen, hade jag tappat mycket flås eller hus skulle benen kännas. Lättad kunde jag konstatera att det var ganska lugnt på den fronten.

Det blev ett fartlekspass där jag också lyckades klämma in tre backintervaller och sammanlagt 8 kilometers löpning runt Torshälla. Hyfsad ansträngning men benen höll ihop, även om jag var lite trött i låren på slutet, men det skyller jag på att jag sprang på asfalt. Skulle ha velat köra skogen, men det är alldeles för isigt just nu, och transportlöpningen dit går på asfalt, och det är inget skönt i mina IceBugs.

Så här den andra dagen efter passet är jag skönt trött (lagom trött) i benen, och det är nog till stor del asfaltens fel. Jag är ju verkligen inte van vid asfalt.

Innan var jag lite osäker på mina mål. Målet i år är ju en fjällmara, gärna i Sälen – den är rolig och fin. Men med alla avbrott hela tiden så har jag inte varit helt säker på att det kommer att fungera. Å andra sidan, jag är bättre tränad nu än förra året vid den här tiden, och jag lyckades ju ta mig runt ganska hyfsat på halvmaran i Sälen förra året. Så jag tror att jag ska anmäla mig. I värsta fall får jag väl byta till halvmaran igen, men det är verkligen inget jag vill.

Omstarternas man

Mitt senaste inlägg handlade om att det började kännas lättare, bättre och att träningen börjar ge resultat. Satan i gatan vad jag jinxade mig själv den gången! Idag är det 19 dagar sedan jag kom ut och sprang!

Jag hade ju tänkt att tillåta mig ett par dagars vila efter sista passet, men att det skulle bli så lång vila det hade jag ingen aning om! Det började nästföljande helg. På söndagen kände jag att det började dra och värka i ryggen på ett sätt som jag tyvärr varit med om tidigare. Självklart vaknade jag upp på måndagen med ett härligt ryggskott!

Jag hade i och för sig lite tur och fick tag på en naprapattid redan på onsdagen, men det var ju fortfarande ömt och jäkligt några dagar till så klart, men framåt helgen så började det ljusna upp och jag började planera för löpning veckan därpå.

Den planeringen gick jättebra, ända till söndagkvällen. Tog ut hundarna på kvällspromenad i en lagom kall kväll med ett härligt lätt snöfall som liksom förtrollade kvällen. Jättefin promenad tills jag trampade på den där isfläcken som precis hade dolts under nämnda snö. Satan vilken saltomentar jag gjorde! Slog i axel, rygg, höft och sist men inte minst lilltån! Det märkte jag inte riktigt förrän jag kom hem, mörbultad och dan. Låg i sängen och upptäckte att jag inte kunde böja på tårna på vänsterfoten. Kikade ner och insåg att tån förmodligen var bruten, eller åtminstone fått en spricka.

Så nu, efter ca 20 dagars vila, så känner jag att det är dags för ännu en omstart! Det är ju fan att det alltid ska vara nånting. Nåväl, funderar på att chockstarta kroppen med lite intervaller eller kanske en fartlek nu efter jobbet och försöka bygga upp tappad kondis.

Ska bara avsluta med att nämna att förra veckan var inte helt bortkastad. Nu hann jag få tid med en gaddning som jag är jäkligt nöjd med. De som vet, de vet:

Lättare

Det känns alltid så skönt när man får ett kvitto på att saker och ting går åt rätt håll tycker jag. I fredags var jag ute och nötte på reflexbanan igen. Tidigare försök under vintern har alltid slutat med att, eftersom jag känner skogen så bra där, jag avbrutit i förtid för jag har känt att jag inte kommer orka hela banan. Själva banan är någonstans mellan 5,5 och 6 km lång, med sex eller sju extra rundslingor om man vill.

I fredags sprang jag hela banan, inklusive två av dessa rundslingor, och tillsammans med transportlöpningen till och från reflexbanan så landade jag på dryga milen! 🙂 Det är faktiskt första gången sedan 25:e september förra året som jag klev över mil-strecket! Så det känns ju väldigt bra måste jag tillstå. OK, det gick inte särskilt snabbt, men jag har ingen brådska. Det är inte förrän i höst jag ska vara på tå, och fram tills dess vill jag inte ta ut mig för mycket och ställa till med skador. Det har jag alldeles för stor erfarenhet av.

Januari har varit en riktigt bra månad över lag. Jag har sedan en herrans massa år lidit av s.k. IBS-mage, och för att försöka reda ut vad det kan vara för mat som stör magen så startade jag och sambon det nya året genom att utesluta kaffe, socker, fett, alkohol etc för att, efter ca två veckor köra några dagars fastande. Allt för att kunna rensa ut så mycket gammalt som möjligt ur kroppen och sedan försöka se hur mage reagerar på olika livsmedel.

Det har faktiskt gått otroligt bra! Dagar med dålig mage har knappt ens funnits, det har varit nån dag då magontet låg på en trea (av fem), men annars har det varit väldigt lugnt på den fronten. Som en extra bonus har jag gått ner sju kilo på en månad! Det har väl inte gjort så mycket med gubbmagen (kanske lite) som fortfarande putar ut, men jag har säkert tappat en hel del vätska. Jag tror ju inte att det har blivit tyngre att springa när jag är sju kilo lättare… 🙂

Idag tänkte jag fortsätta den positiva trenden och se till att komma ut på ett pass med långa intervaller för att kunna hålla uppe flåset lite längre i tid!

Men jag tror att det tar sig…

Jag drog iväg igår kväll och körde lite intervaller igen. Det blev 16 * 200 meter, och det kändes riktigt bra! Överlag så känns det riktigt bra just nu. Jag skyndar långsamt och försöker att inte övertända och dra på mig skador. Det är ju ändå ett tag kvar till fjällmaran i slutet av augusti.

Jag har även kommit igång med lite styrketräning. Det är i och för sig ”bara” morgongympa med Sofia från SVT, som jag gör tillsammans med sambon. Hon behöver nog de övningarna mer än jag, men det är i alla fall en start för mig. Kanske faller andan på, och jag kan börja känna att jag vill köra igång med lite tuffare saker. Vi får se, jag hatar styrketräning!

Däremot så ser jag väldigt mycket fram emot att bli så stark och bra att jag kan återuppta långpassen på Sörmlandsleden! Det är ju verkligen den träningen jag brinner för. Det blir ju inte lättare heller av alla minnen som dyker upp på Fejjan hela tiden… Härom dagen kom det ett som visade att jag dragit ut på långpass i snön, 24,5 km. Där är jag verkligen inte ännu tyvärr, men som sagt, sakta men säkert så tar jag mig dit.

Vet inte riktigt hur det blir med träningen resten av veckan tyvärr. Undertecknad fyller år på fredag, och det ska komma lite familj och kompisar på lördag, och det måste ju fixas inför det. Inte mycket tid att vinka på när man dessutom jobbar åtta timmar om dagen.

Tack och lov så säger träningsklockan att jag måste vila idag och gärna i morgon också, kanske at man kan klämma in ett lunchpass på fredag, som en liten present till sig själv! 🙂 Nu får jag jobba på lite igen!

Snöpuls

Hittade ut igår igen. Planen var att springa hela reflexbanan på Torsharg, men jag är fortfarande för trött i benen märkte jag. Tar emot i minsta uppförsbacke och pulsen rusar iväg, så det kändes inte som ett genomförbart alternativ. Så jag tog några valda delar och sedan sprang jag runt Torshälla, och lyckades i alla fall klämma ihop nästan sju kilometer.

Det var ett fall framåt ändå, det gick mycket bättre att springa igår än förra passet. Det enda som gnager lite är ju att det var så otroligt fint i skogen igår. Det hade ju snöat på dagen och det var orörd snö överallt! Så det hade ju varit roligt att orka med hela banan. Fast det fanns partier där det hade yrt lite snö, och då blev jag raskt påmind om att jag inte är i 100%-ig form. Att pulsa igenom 4 dm lössnö, det var jävlar i min låda inte igår!

När jag sammanfattade rundan igår och efter en skön dusch så kändes det ändå som att kroppen svarade bättre, så jag tror att jag är på väg åt rätt håll. Nu planerar jag för intervaller på fredag efter en välbehövlig vilodag.

Ett steg framåt eller bakåt

Det är märkligt. I torsdags klämde jag ett pass med norska fyror, och visst det var jobbigt, men jag kände mig verkligen på gång efter det. Jag tänkte att nu jäklar, bara lite vila så kommer nästa pass att gå galant…

Så jag stack iväg mot OK Tor igår och tänkte mig att köra deras fem km slinga. Med transportlöpning fram och tillbaka så blir det ca 9 km sammanlagt. Jag hade inte räknat med att vara as-seg i låren, mjölksyra i minsta motlut och den där förbannade lös-snön! Det gick inte alls som jag tänkt mig, utan fick lov att köra 2,5:an och gå i de värsta backarna.

Visst, jag är inte form, och definitivt inte på rätt plats i min träning ännu – det finns definitivt inte ett 30km pass i den här kroppen ännu, och för att göra en lång historia kort – jag håller just nu på med en fasta för att starta om magen som har strulat i många år. Men ändå…

Enligt min träningsklocka så är jag fullt återhämtad om fem timmar så beroende på hur kallt det är efter jobbet (det är -19 just nu) så kanske jag tar en återhämtningsrunda då och hoppas på bot och bättring.

Norska fyror

Jag lyckades faktiskt ta mig ut på intervallpass igår. Det var lite stressigt ett tag på dagen, men då passar ju intervaller ganska bra tycker jag. Det blir ett kvalitativt pass utan att det behöver ta så lång tid.

Jag sprang ner till ån här i stan för mina intervaller. Eftersom jag inte sprungit intervaller på så länge så kände jag inte för något som var kuperat, och efter ån in mot Eskilstuna är det hur platt som helst. 🙂

Från början var planen att jag skulle köra två-minuters intervaller, men när jag kommit en minut in i första intervallen kände jag att va tusan, jag kan ju lika bra köra en norsk fyra. Det anses ju vara en av de allra effiktivaste metoderna för att snabbast öka sitt VO2max. Så varför inte kick-starta?

Jag tycker egentligen inte att det är särskilt roligt med intervaller, framför allt inte när det är första gången på så länge. Här måste jag nog ändå tacka för alla tuffa tävlingar jag genomlevt/upplevt, som t.ex. när det känns som allra jävligast runt 3 mil in på en fjällmara. Jag har aldrig brutit ett lopp utan jag har kämpat mig igenom det, och varit rätt nöjd när jag kommit i mål. Jag tror att det engagemanget är det som gör att jag uthärdar att sticka ut själv i vintermörkret och köra tuffa intervaller och inte ge upp. Det, och övertygelsen att det gör gott och kommer göra mig till en bättre löpare så klart.

Tycker att jag lyckades rätt bra med mina intervaller, jag lyckades hålla ungefär samma tempo genom alla fyra intervallerna. Även om det kostade på, min kära träningsklocka tycker att jag behövde en vila på 66 timmar… Fast det passar rätt bra för mig. Ett längre pass på söndag inbokat!